KAPITEL FYRA

Jessie var andfådd och hennes hjärta dunkade. Hon var sen till lektionen. Detta var hennes första lektion på University of California campus i Irvine och att hitta till föreläsningssalen hade varit svårt. Efter att den sista kvartsmilen irrande ha sprungit genom campus i den ökande värmen, rusade hon in genom dörren. Pannan pärlade av svett och hennes topp kändes lätt fuktig.

Professor Warren Hosta, en lång, smal man i femtioårsåldern med små, misstänksamma ögon och en ensam liten tofs av gråsvart hår mitt på huvudet, hade tydligen varit mitt i en mening när hon kastade sig in klockan 10:04. Hon hade hört rykten om hans otålighet och i allmänhet kärva uppförande och han gjorde henne inte besviken på den punkten. Han tystnade och väntade på att hon skulle hitta sin plats, stirrande på henne hela tiden.

Kan jag fortsätta frågade han henne sarkastiskt.

Bra start, Jessie. Ett utmärkt sätt att göra ett bra första intryck.

Ledsen professorn, svarade hon. Campus är nytt för mig och jag hade lite svårt att hitta

Jag hoppas att dina kunskaper inom ämnet är bättre än din orienteringsförmåga,” svarade han ironiskt innan han återvände till sin föreläsning. Som jag sa, för de flesta av er kommer detta att vara er sista kurs innan ni får er magisterexamen i rättspsykologi. Tro mig, det blir ingen söndagspromenad precis.

Jessie öppnade sin ryggsäck så tyst som möjligt för att ta fram anteckningsblock och penna, men dragkedjans ljud förstärktes i rummet. Professorn blängde åter på henne, men fortsatte föreläsningen.

Jag kommer att lämna ut kursplanen om ett ögonblick, sade han men generellt är det detta som förväntas av er. Utöver det vanliga kursarbetet och tillhörande tentor kommer de av er som ännu inte har slutfört ert examensarbete ombes att skicka in och försvara det. Dessutom kommer alla - avslutade avhandlingar eller inte - att få gå på praktik. Några av er kommer att tilldelas en kriminalvårdsanstalt, antingen California Institute for Men i Chino eller California Institute for Women i Corona, som båda har ett antal våldsförbrytare. Andra kommer att hamna på högriskenheten på DSH-Metropolitan, som är ett statligt sjukhus i Norwalk. De behandlar patienter som ofta kallas kriminellt sinnessjuka, även om lokala samhällsfrågor förhindrar dem från att acceptera patienter med en historia av mord, sexbrott eller flykt.

En laddad spänning passerade genom rummet när eleverna alla tittade på varandra. Det var det här de väntat på, kämpat för. Resten av föreläsningen var ganska okomplicerad, med en beskrivning av deras kursarbete och detaljer om hur de skulle skriva sina avhandlingar.

Lyckligtvis hade Jessie avslutat och försvarat sitt examensarbete medan hon fortfarande var kvar på USC, så hon lade inte speciellt mycket uppmärksamhet på den delen . I stället återvände hennes tankar till den udda brunchen på båtklubben och hur hon, trots allas vänlighet och generositet, kände sig oroad över det som hon upplevt.

Det var först när föreläsningen återvände till praktiken som hon började fokusera på vad som sades igen Studenterna ställde logistiska och akademiska frågor. Jessie hade själv en, men bestämde sig för att vänta med den tills efter föreläsningen. Hon ville inte dela den med gruppen.

De flesta av hennes kurskamrater ville helt klart göra sin praktik på ett av fängelserna. Omnämnandet av ett samhällsförbud mot våldsförbrytare vid Norwalk-sjukhuset tycktes begränsa dess popularitet.

Så småningom avslutade professor Hosta föreläsningen och studenterna började lämna rummet. Jessie tog god tid på sig med att stoppa tillbaka penna och anteckningsblock i ryggsäcken. Ett fåtal studenter fortsatte att ställa frågor till Hosta och inte förrän även de gått och professorn själv förberedde sig för att lämna rummet gick Jessie fram till honom.

Återigen, ursäkta för min sena ankomst professor Hosta sade hon samtidigt som hon försökte att inte låta allt för inställsam. Efter bara en lektion hade hon fått en stark känsla av att Hosta föraktade ryggradslöst krypande. Han tycktes föredra nyfikenhet och rättframhet även om den sträckte sig från oförskämdhet till respekt.

Du låter inte speciellt ursäktande fröken … svarade han med upplyfta ögonbryn.

Fru Hunt, Jessie Hunt och jag är inte riktigt sanningsenlig erkände hon, samtidigt som hon bestämde sig för att uppriktighet var rätta vägen att gå. Jag bara tyckte att artighet skulle vara rätta vägen att gå om jag skulle få svar på min verkliga fråga.

Som är…? frågade han med ögonbrynen upphissade ytterligare ett steg.

Hon hade fångat hans uppmärksamhet.

Jag uppmärksammade att ni sa att DSH-Metro inte accepterade patienter med en våldshistoria.

Det är korrekt, svarade han. Det är deras policy, jag citerade faktiskt deras webbsida.

Men professorn, vi vet båda att det inte är helt sant. Norwalksjukhuset har en liten sluten avdelning för att behandla vissa patienter som begått väldigt våldsamma brott. Där finns till exempel seriemördare, våldtäktsmän och personer som begått kriminella brott mot barn.

Han stirrade oberörd på henne en lång stund innan han svarade.

Enligt departementet för statliga sjukhus, hanterar DSH-Atascadero i San Luis Obispo dessa fall, svarade han med ett uttryckslöst ansikte. Metro hanterar icke-våldsförbrytare, så jag är inte säker på vad du refererar till.

Naturligtvis vet ni det, sade Jessie, självsäkrare än hon hade förväntat sig. Den kallas den icke-rehabiliterande avdelningen, eller NRD förkortat. Men det är bara det tråkiga uttrycket de använder för offentligheten. Internt och inom straffrättsliga kretsar är NRD känd som högrisk-enheten på DSH-Metro, vilket jag råkade märka var beteckningen ni använde för att beskriva den under föreläsningen..

Hosta svarade inte. I stället studerade han henne obevekligt i flera sekunder innan han äntligen fick ansiktet att bryta ut i ett litet leende. Det var första gången hon såg något som liknande ett skratt från honom.

Kom sade han och pekade mot dörren. Du vinner specialpriset, fru Hunt. Det har gått tre terminer sedan en student senast tog upp mitt lilla verbala trick. Alla är så avstängda av gemenskapsstandarden att ingen undrar vad hänvisningen till hög risk handlar om. Men det är uppenbart att du var bekant med NRD långt innan du kom till föreläsningen idag. Vad vet du om den?

Tja, började hon försiktigt. Jag gick mina första terminer på USC och vad NRD jobbar med är en slags öppen hemlighet där.

Fru Hunt, det där är en lögn. Det är inte en öppen hemlighet. Även inom brottsbekämpningen och det psykiatriska samhället är det en högst välbevarad hemlighet. Jag uppskattar att färre än tvåhundra människor i regionen är medvetna om dess existens. Mindre än hälften av dem känner till anläggningens fulla karaktär och ändå gör du det på något sätt. Förklara dig själv och den här gången, låt oss släppa den försiktiga kvinnliga tveksamheten.

Nu var det Jessies tur att bestämma sig för hur hon skulle fortsätta.

Du har kommit så här långt. Kanske också dags att ta det sista språnget.

Jag skrev min avhandling om NRD svarade hon hon. Det fick mig nästan relegerad från programmet.

Hosta stannade och såg en kort stund bedrövad ut innan han återfann sitt lugn.

Så det var du frågade han och lät imponerad när han fortsatte nerför korridoren. Den avhandling är smått legendarisk bland dem som har läst den. Om jag minns rätt var titeln ungefär ”Inverkan av icke-rehabilitativ långvarig fängelsevård av kriminellt sinnessjuka”, men ingen lyckades ta reda på vem den verkliga författaren var, Jane Don’t. Det fanns ju ingen officiell adress till namnet.

Jag måste tillstå att jag var ganska stolt över namnvalet men att ljuga om det var inte mitt val

Vad menar du frågade Hosta, klart förbryllad.

Jessie undrade om hon närmade sig slutet på vad hon kunde prata om. Men så påminde hon sig om orsaken till att hon i första hand tilldelats att arbeta med Hosta och beslutade att det inte fanns någon anledning att inte tala sanning.

Min handledare lämnade in avhandlingen till dekanen, förklarade hon. Han tog snabbt in flera brottsbekämpande och medicinska experter, jag får inte nämna dem annat än med den charmiga termen panelen. Jag förbjöds att prata med reportrar eller liknande.

Det låter spännande, sade Hosta och han tycktes mena det.

Det kanske låter så, men då var skrämmande ett mer lämpligt ord. Så småningom bestämde de sig för att inte fängsla mig. När allt kom omkring så fanns allt jag skrivit redan dokumenterat, det var de och inte jag som stod för den hemliga psykiatriska behandlingen. Universitetet enades om att jag inte hade gjort något tekniskt fel och gick med på att inte regligera mig, även om allt om avhandlingen förklarades som klassificerad hemlighet. Institutionen bestämde att myndigheternas förhör av mig kunde ersätta mitt avhandlingsförsvar och jag fick underteckna flera dokument där jag lovade att inte diskutera ärendet med någon, inklusive min make, inte heller att jag skulle bli utsatt för eventuellt åtal, även om de inte har sagt just det rakt ut.

Då fru Hunt, undrar jag, hur kommer det sig att vi har den här konversationen?

Jag fick en ... låt oss kalla det en speciell dispens. Jag fick fortsätta min utbildning och ställde själv ett specifikt villkor. Men för att slutföra mina studier måste min nya handledare göras åtminstone ytligt medveten om vad jag hade skrivit. De instanser som tittar på fakulteter vid varje universitet i Orange County bestämde sig för att ni var den enda som uppfyllde deras krav. Skolan har ett magisterprogram i kriminell psykologi som ni leder. Ni har en relation till NRD och har gjort fältarbete där. Ni har till och med det som ett praktiskt alternativ som tas fram i de i sällsynta fall när en student uttrycker intresse och visar löftesrika resultat. Ni är mitt enda alternativ på femtio mil i alla riktningar.

Jag antar att jag skall känna mig smickrad, men vad händer om jag vägrar att bli er handledare, frågade han.

Ni skall ha fått ett besök av en representant för panelen som skulle ha förklarat situationen för er. Konstigt att de inte hört av sig, de brukar vara noggranna.

Hosta tänkte efter en stund.

Jag har nyligen fått flera mail och ett röstmeddelande från en doktor Rainer, men jag ignorerade dem då jag inte kände igen namnet sade han.

Jag rekommenderar att ni besvarar dem professorn, kanske namnet är en pseudonym för någon ni redan känner.

Det ska jag göra. I vilket fall som helst antar jag att jag inte kommer att behöva gå igenom alla vanliga byråkratiska irrgångar för att få dig behörig att göra din praktik på NRD?

Att få göra den där var min verkliga fråga som jag pratade om tidigare. Det var anledningen till att jag accepterade deras sekretessbeläggning utan allt för mycket krånglande svarade Jessie upphetsat, jag har väntat nästan två år på att få göra det här.

Två år, sade Hosta förvånat, om du skrev din uppsats för så länge sedan borde du väl fått din examen för länge sedan.

Det är en lång historia som jag kan berätta vid ett annat tillfälle, men för nu, kan jag räkna med ert godkännande av min praktik på DSH-Metro och specifikt på NRD?

Om din historia stämmer ja, men jag måste givetvis kontrollera den. De hade kommit fram till hans kontorsdörr, han låste upp den, men bjöd inte in henne. Jag måste ställa samma fråga som jag ställer till alla studenter som vill göra sin praktik där, är du säker på att du verkligen vill det här?

Hur kan ni ifrågasätta det efter vad jag berättat för er?

Eftersom det är en sak att läsa om de personer som hålls inlåsta där och en helt annan att interagera med dem, det kommer du snabbt att upptäcka. Jag antar, efter vad jag minns från din uppsats, att du vet om några av de intagna som hålls där.

Några, jag vet att serievåldtäktsmannen från Bakersfield, Delmond Stokes hålls där och den dubbla barnmördaren som fångades förra året av en pensionerad kvinnlig polis och jag är rätt säker på att Bolton Crutchhfield hålls där också.

Hosta tittade på henne som han försökte bestämma sig för vad han skulle säga. Slutligen verkade han ha bestämt sig. Det är honom du vill observera eller hur?

Jag måste erkänna att jag är nyfiken på honom. Jag har hört så många och olika historier om honom, jag vet inte hur många av dem som är sanna.

En historia som jag kan lova dig är sann är att han brutalt mördade 19 personer under loppet av ungefär två och ett halvt decennium det är ett ovedersägligt faktum, glöm aldrig det.

Har ni mött honom, frågade Jessie.

Ja, jag intervjuade honom vid två tillfällen.

Hur var det?

Fru Hunt, det är en lång historia så det får vi ta en annan gång sade han och använde hennes egna ord. Nu kommer jag att kontakta doktor Ranier för att kontrollera er historia. Under förutsättning att den stämmer kommer jag att kontakta dig angående praktiken, Jag antar att du vill komma igång så fort som möjligt.

Helst i morgon om det vore möjligt.

Ja lite längre tid tar det nog. Du får ha lite tålamod. Adjö fru Hunt och med det stängde han dörren och lämnade Jessie ensam kvar i korridoren. Hon vände sig om för att gå tillbaka, men insåg att hon varit så upptagen av deras konversation att hon inte noterat vägen. Hon tänkte på sitt eventuellt kommande möte med Bolton Crutchhfield. Det gjorde henne både upphetsad och skrämd. Hon skulle gärna ha pratat med honom nu. Hon hade önskat, nej haft ett behov av det ganska länge. Möjligheten att det kanske skulle ske nu gav henne pirrningar av förväntan. Hon hade så många saker att fråga, också sådant som ingen annan kände till och han var den enda som kunde besvara. Hon var inte säker på om han var villig till det och om han var det, vad kunde han komma med för motkrav?