KAPITEL SJU

Hon gjorde upp om ett möte med sin gamla terapeut, doktor. Janice Lemmon, och bara att veta att det skulle kräva ett besök tillbaka till hennes gamla favoritplatser gjorde henne lugn. Paniken hade börjat ge vika nästan omedelbart efter att hon planerat sessionen.

När Kyle kom hem den kvällen—till och med tidigt—beställde de hemkörd mat och tittade på en uppenbart dålig, men ändå ganska rolig film, Trettonde våningen.. Ingen av dem bad den andra om ursäkt, men de verkade ha hittat tillbaka till sin komfortzon. Efter filmen gick de inte ens upp för att ha sex, i stället älskade de i soffan. Det påminde Jessie om deras dagar som nygifta.

Innan han åkte till jobbet den här morgonen hade han till och med gjort henne frukost. Det smakade hemskt, svartbränt rostbröd, rinniga ägg och halvstekt bacon, men hon uppskattade försöket. Hon kände sig lite ångerfull över att hon inte berättat om sina planer för dagen, men å andra sidan hade han inte frågat så hon hade i vart fall inte ljugit.

Det var inte förrän hon befann sig på motorvägen och kunde se Los Angels centrala skyskrapor som Jessie verkligen kände den gnagande gropen av nervositet i magtrakten. Hon hade åkt från Orange County vid lunchtiden och resan tog mindre är en timma, hon kom in i staden tidigt så att hon kunde gå runt lite. Hon parkerade i området nära doktor Lemmons mottagning mittemot Original Pantry på hörnet av Figueroa och West 9.

Sedan fick hon idén att ringa sin gamla vän från studietiden och tidigare rumskamrat från USC, Lacey Cartwright, som bodde och arbetade i området, för att höra om hon hade tid att träffas. Hon lämnade ett meddelande i hennes röstbrevlåda. När hon började gå nerför Figueroa i riktning mot Bonaventure Hotel, sms:ade Lacey henne för att säga att hon var för upptagen den dagen men att de kunde träffas nästa gång Jessie var i stan.

Vem vet när det blir?

Hon släppte sin besvikelse och fokuserade på staden omkring sig, tog in de livliga sevärdheterna och ljuden som var så annorlunda än hennes nya livsmiljö. När hon kom till 5:te gatan gick hon åt höger och fortsatte sakta framåt.

Det här påminde henne om de dagar, för inte så länge sedan, när hon gjorde exakta det samma flera gånger i veckan. Om hon kämpade med en fallstudie, hade hon ofta gjort så, bara gått ut och promenerat längs gatorna och använt trafiken som vitt brus när hon bearbetade fallet i huvudet tills hon hittade ett sätt att närma sig det. Hennes arbete blev nästan alltid bäst om hon hade haft tid att vandra runt i centrum och improviserat runt det lite.

Hon gick igenom det kommande samtalet med doktor Lemmon i huvudet och gick mentalt tillbaka till gårdagens kaffestund hemma hos Kimberly. Hon kunde fortfarande inte fastställa karaktären på den mystiska hemligheten hon tyckte sig sett hos kvinnorna som hon träffade där. Men en sak framträdde så här i efterhand - hur desperata de alla hade varit att få höra om detaljerna i hennes profilstudier.

Hon kunde inte komma på om det berodde på att yrket hon gick in verkade så ovanligt eller helt enkelt att det var ett yrke. När hon tänkte på det insåg hon att ingen av kvinnorna arbetade.

Några hade gjort det. Joanne hade jobbat inom marknadsföring. Kimberly hade sagt att hon tidigare, när de bott i Sherman Oaks arbetat som mäklare. Josette hade drivit ett litet galleri i Silverlake, men nu var de alla hemmafruar. Och medan de verkade nöjda med sina nya liv, verkade de också hungriga efter detaljer från yrkesvärlden, girigt, nästan oskyldigt slukande något som fängslade.

Jessie stannade och insåg att hon på något sätt hade kommit till Biltmore Hotel. Hon hade varit här många gånger tidigare. Det var känt för att bland annat ha varit värd för några tidiga Oscarsutdeningar på 1930-talet. Hon hade också en gång fått höra att det var där Robert Kennedy mördades av Sirhan Sirhan 1968.

Innan hon bestämt sig för att skriva sin uppsats om NRD, hade hon lekt med tanken att profilera Sirhan. Så hon hade dykt upp oanmäld där en dag och frågat dörrvakten om de gav guidade turer på hotellet som inkluderade platsen för skjutningen. Han blev förvirrad.

Det tog några förvirrade minuter innan han förstod vad hon menade och ytterligare några till för att artigt förklara att mordet hade inte skett där, men vid det nu rivna Ambassador Hotel.

Han försökte mildra slaget och berättade för henne att JFK hade fått den demokratiska nomineringen till president på Biltmore 1960. Men hon kände sig för bortgjord för att stanna kvar och höra den historien.

Trots skammen gav händelsen henne en värdefull lektion som hon behållit sedan dess: Gör inga antaganden, särskilt inte i ett arbete där fel antagande kan få dig dödad. Nästa dag bytte hon avhandlingens ämne och beslutade att göra sin efterforskning grundligare innan hon besökte en plats.

Trots detta misslyckande kom Jessie ofta tillbaka, eftersom hon älskade den gammaldags glamouren på platsen. Den här gången kom hon genast in i sin komfortzon när hon slingrade sig genom hallarna och balsalarna under tjugo minuter.

När hon passerade genom lobbyn på väg ut märkte hon en ung man i kostym som stod nonchalant intill piccolons plats och granskade en tidning. Det som fångade hennes uppmärksamhet var hur svett han var. Med luftkonditioneringen som fanns i hela hotellet förstod hon inte hur det kunde var fysiskt möjligt och ändå, med några sekunders mellanrum, torkade han bort svettpärlorna som konstant bildades på pannan.

Varför står en kille så avslappnat och läser en tidning medan han samtidigt svettas så?

Jessie rörde sig lite närmare och tog fram sin telefon. Hon låtsades läsa ett meddelande men satte den i kameraläge och lutade den så att hon kunde titta på killen utan att egentligen titta mot honom. Då och då tog hon ett foto.

Han verkade egentligen inte läsa tidningen utan snarare använda den som rekvisita medan han ibland tittade upp i riktningen mot väskorna som placerades på bagagevagnen. När en av piccolorna började skjuta vagnen i riktning mot hissen, satte mannen i kostymen tidningen under armen och slöt upp bakom honom.

Piccolon körde in vagnen in i hissen och den kostymklädda mannen följde efter och ställde sig på andra sidan vagnen. Precis när dörrarna stängdes såg Jessie att den kostymklädda mannen tog en portfölj från sidan av vagnen utan att piccolon observerade det.

Hon såg hur hissen sakta tog sig uppåt i byggnaden och stannade på åttonde våningen. Efter cirka tio sekunder vände den neråt igen. När den gjorde det gick hon bort till säkerhetsvakten som stod nära entrén. Vakten, en man runt fyrtio med ett älskvärd utseende log mot henne.

Jag tro att ni har en tjuv som opererar på hotellet sade Jessie utan vidare inledning för att han skulle förstå situationen snabbt.

Varför det? frågade han med lite rynkad panna.

Jag såg den här killen, sade hon och höll upp telefonens foto, ta en portfölj från en bagagevagn i hissen. Det är möjligt att det var hans, men han smög med det och han svettades som någon som var nervös över något.

Ok, Sherlock, sade vakten skeptiskt. Om vi antar att du har rätt hur skall jag hitta honom? Såg du vilken våning hissen stannade på?

Åtta. Men om jag har rätt, spelar det ingen roll. Om han är hotellgäst antar jag det är hans våningsnummer och att det är där han bor.

Om han inte är gäst då, frågade vakten.

Om han inte är gäst tror jag att han kommer ner i den hiss som kommer till lobbyn just nu.

Just som hon sade det öppnades hissdörrarna och den svettiga kostymklädda mannen klev ut med tidningen i ena handen och portföljen i den andra.

Jag antar att han kommer att gömma den där någonstans och sedan börja om igen sade Jessie.

Vänta här sade vakten och sedan i sin radio, jag behöver hjälp i lobbyn snarast.

Han närmade sig den kostymklädda mannen, som såg honom ur ögonvrån och ökade takten. Så gjorde också vakten. Den kostymklädde började springa och tog sig ut genom dörren, men kolliderade där med en annan vakt som var på väg in. Båda ramlade till marken.

Jessies vakt tog tag i honom och höll fast kostymmannen, ställde honom upp och låste hans ena arm bakom hans rygg och tryckte sedan upp honom mot hotellets vägg.

Har ni något emot att jag kontrollerar er väska? frågade han barskt.

Jessie ville se hur det hela utlöpte men såg, efter en snabb titt på sin klocka, att hennes tid hos doktor Lemmon var om fem minuter. Hon blev tvungen att ta en taxi för att hinna i tid. Hon skulle inte ens ha tid att säga till vakten, dessutom var hon rädd att han skulle be henne stanna för att ge polisen sin berättelse och det hade hon inte tid med.

Hon klarade det knappast och hade just andfådd satt sig ner i väntrummet när doktor Lemmon öppnade dörren för att välkomna henne in.

Sprang du hit från Westport Beach frågade doktorn med ett skratt.

Ja, på sätt och vis faktiskt.

Tja, kom in och sätt dig lite bekvämare sade doktor Lemmon och stängde dörren bakom henne. Hon hällde upp två glas vatten från en kanna fylld med citron- och gurkskivor. Hon hade fortfarande samma fruktansvärda permanent som Jessie kom ihåg, med snäva små blonda slingor som studsade när de rörde hennes axlar. Hon bar tjocka glasögon som gjorde att hennes skarpa, uggleliknande ögon verkade mindre. Hon var en liten kvinna, knappt över etthundrafemtiotre centimeter. Hon var senig, förmodligen ett resultat av den yoga hon berättat för Jessie att hon utförde tre gånger i veckan. För en kvinna i mitten av sextio såg hon bra ut.

Jessie satte sig i den bekväma fåtöljen som hon alltid satt i vid dessa sessioner och kom omedelbart tillbaka i den gamla känslan som hon var van vid. Hon hade inte varit här på ett tag, väl över ett år, och hade hoppats att hålla det så. Men det var en tröstplats, där hon kämpade med och ibland lyckades få fred med sitt förflutna.

Dr. Lemmon räckte henne vattnet, satte sig mittemot henne, tog upp ett anteckningsblock och en penna och lade dem på sitt knä. Det var hennes tecken på att sessionen formellt hade börjat.

Vad skall vi prata om i dag Jessie frågade hon varmt.

Bra nyheter först antar jag. Jag skall göra min praktik på DSH-Metro, NRD-enheten.

Åh wow. Det är imponerande. Vem är din handledare?

Warren Hosta på UC-Irvine svarade Jessie. Känner du till honom?

Vi har interagerat sade läkaren kryptiskt. Jag tror att du är i goda händer. Han är lite kantig men han kan sina saker, det är det som är det viktiga för dig.

Jag är glad att höra det eftersom jag inte hade mycket val konstaterade Jessie. Han var den enda som panelen godkände i området.

Jag antar att för att få vad du vill måste du följa deras linje. Det här är vad du ville eller hur? Det är det svarade Jessie.

Doktor Lemmon tittade noga på henne. Ett outtalat ögonblick av förståelse passerade mellan dem. När Jessie hade förhörts om sin avhandling av myndigheterna hade doktor Lemmon dykt upp på polisstationen från ingenstans. Jessie kom ihåg att hennes psykiater talade tyst med flera människor som tyst hade observerat hennes intervju. Efter det verkade frågorna mindre anklagande och mer respektfulla.

Det var först senare som Jessie fick reda på att doktor Lemmon var medlem i panelen och var väl medveten om utvecklingen vid NRD. Hon hade till och med behandlat några av patienterna där. När hon tittade tillbaka kom det inte som en överraskning. När allt kom omkring hade Jessie sökt upp denna kvinna som terapeut just på grund av hennes rykte som expert inom det området.

Kan jag fråga dig något Jessie, frågade doktor Lemmon. Du säger att arbeta på NDR är vad du vill, men har du funderat över att platsen kanske inte kan ge dig svaren på vad du letar efter?

Jag vill bara bättre förstå hur dessa människor tänker, insisterade Jessie, så jag kan bli en bättre profilerare.

Jag tror att vi båda vet att du söker efter mycket mer än det.

Jessie svarade inte, I stället slöt hon händerna i sitt knä och tog ett djupt andetag. Hon visste att doktorn skulle tolka det, men brydde sig inte.

Vi kan komma tillbaka till det sade doktor Lemmon lugnt. Låt oss gå vidare. Hur är livet som gift?

Det är huvudanledningen till att jag ville se dig i dag, svarade Jessie, glad att byta ämne. Som du vet har jag och Kyle just flyttat härifrån till Westport Beach. Företaget omplacerade honom till sitt kontor I Orange County där vi hittade ett fint hus i ett bra grannskap med gångavstånd till hamnen…

Men … uppmanade doktor. Lemmon henne.

Något bara känns konstigt med platsen, jag kan inte förklara vad. Alla har varit otroligt vänliga. Jag har blivit inbjuden till kaffe, bruncher och grillpartyn. Jag har fått tips om bästa matvaruaffärer och dagis om jag skulle behöva ett, men något känns …som det är i obalans och det börjar påverka mig.

På vilket sätt? frågade doktor Lemmon.

Jag känner mig nere utan någon egentlig anledning, sade Jessie. Kyle kom hem sent till en lunch jag lagat och jag lät det påverka mig mer negativt än vad det borde gjort, det var inte en så stor sak egentligen, men han var så nonchalant och det började ta på mig. Att bara packa upp flyttlådor verkar också skrämmande på ett sätt som är överdimensionerat för den aktuella uppgiften. Jag har en konstant och överväldigande känsla av att jag inte hör hemma där, att det finns någon hemlig nyckel till ett rum som alla andra har varit i men där ingen kommer att släppa in mig.

Jessie, det är ett tag sedan vi hade vår förra session så jag vill påminna dig om något vi pratat om tidigare. Det behövs inget bra skäl för att dessa känslor skall komma. Det du har att göra med kan komma fram från ingenstans och det är inte en chock att en stressande, ny situation, oavsett hur till synes perfekt allting verkar, skulle kunna väcka dem till liv. Tar du din medicin regelbundet?

Varenda dag.

Ok, sade doktorn och gjorde en notering i sitt block. Det är möjligt att vi måste öka din dosering. Jag märkte också att du nämnde att daghem kan vara nödvändigt inom en snar framtid. Är det något ni söker aktivt – att få barn? Om så är fallet, är det en annan anledning till att ändra medicineringen.

Vi försöker ... ibland. och Kyle verkar upphetsad av utsikterna, men ibland verkar han bli så ... avlägsen, nästan kall. Ibland säger han något som får mig att undra vem, är den där killen egentligen.

Om det kan vara till någon hjälp så är allt detta väldigt normalt, Jessie. Du befinner dig i en ny miljö, omgiven av främlingar, med bara en person du känner och kan hålla fast vid. Det är stressande. Och han känner säkert mycket av samma saker som du, att vara bunden till personer som du, att vara bland människor som man inte förstår.

Men saken är den doktorn, sade Jessie. Kyle verkar inte stressad. Han gillar uppenbarligen sitt jobb. Han har en gammal vän från gymnasiet som bor i området så han har den ventilen och alla tecken indikerar att han är fullständigt lycklig över att vara där - ingen anpassningsperiod nödvändig. Han verkar inte sakna något från vårt gamla liv - inte våra vänner, inte våra gamla platser, inte att vara på en plats där saker faktiskt händer efter nio på kvällen. Han är helt anpassad.

Det kanske ser så ut, men jag är villig att slå vad om att han inte känner sig lika säker som han verkar.

Jag är villig att anta det vadet, sade Jessie.

Oavsett om du har rätt eller inte, sade doktor Lemmon, som lagt märke till skärpan i Jessies röst, är nästa steg att du skall fråga dig själv vad du kan göra för att detta nya liv skall fungera bättre för dig som individ och för er som par.

Jag känner mig verkligen som en förlorare, sade Jessie. Jag vill ge platsen en chans, men jag är inte som han. Jag kan inte bara hoppa rätt in i nya saker.

Det är förvisso sant, höll doktorn med om. Du är naturligt misstänksam och du har anledning att vara det, men du kanske måste släppa på det lite, speciellt i sociala situationer. Kanske öppna upp dig lite mer för möjligheterna runt omkring och kanske inse att även Kyle kan ha sina tvivel, vad tror du om det?

Naturligtvis tycker jag att det låter rimligt, här i det här rummet, men det är annorlunda där ute.

Kanske det är ett val du gör, föreslog doktor Lemmon, låt mig fråga dig en sak. Senast vi träffades pratade vi om källan till dina mardrömmar, jag antar att du fortfarande har dem, har jag rätt?

Jessie nickade och doktorn fortsatte.

Ok, vi pratade också om att du skulle berätta för din man om dem, låta honom veta varför du ibland vaknar upp alldeles genomblöt av svett flera gånger i veckan. Har du gjort det?

Nej. erkände Jessie skyldigt.

Jag vet att du är orolig över hur han skall reagera, men vi talade om att berätta sanningen för om ditt förgångna för honom, kanske skulle det hjälpa dig att hantera det effektivare och få er två närmare varandra

Det kan också få oss att glida ifrån varandra, kontrade Jessie. Jag förstår vad du säger doktorn, men det finns en anledning till att så få människor känner till min personliga historia, den är inte varm och gosig. De flesta människor kan inte hantera det. Du vet, men enbart därför att jag kontrollerade din bakgrund och kom fram till att du hade både speciell utbildning och erfarenhet i den typen av frågor. Jag valde ut dig och lät dig komma in i mitt innersta för att jag visste att du kunde hantera det.

Din man har känt dig i nästan tio år, du tror inte han kan hantera det?

Jag tror att ett erfaret proffs som du var tvungen att använda varje uns av återhållsamhet och empati för att du inte skulle springa ut ur rummet skrikande när jag berättade för dig. Hur tror du att en vanlig kille från en förort i södra Kalifornien kommer att reagera?

Jag känner inte Kyle så jag kan inte säga det, svarade doktor Lemmon. Men om du

planerar att starta en familj med honom - tillbringa resten av ditt liv med honom – kanske

du skulle överväga om det är realistiskt att undanhålla en stor del av ditt liv från honom.

Jag kommer att ta det under övervägande, svarade Jessie, helt utan förpliktelser.

Hon kunde känna att doktor Lemmon förstod att hon inte tänkte engagera sig mer i ämnet.

Så låt oss prata medicin, sade doktorn och bytte ämne. Jag har några förslag på alternativ nu när du planerar att bli gravid.

Jessie stirrade på doktor Lemmon och såg hennes mun röra sig. Hon försökte, men kunde inte koncentrera sig. Orden drev henne tillbaka till den mörka skogen från hennes barndom, den som spökade i hennes drömmar.