Kapitel 3

Tonårsflickan som öppnade dörren såg ut som om hon skulle smälla igen den i Bills ansikte. Istället snurrade hon runt och gick iväg utan att säga ett ord och lämnade dörren öppen.

Bill klev in.

”Hej, April” sa han automatiskt.

Rileys dotter, en tvär, gänglig fjortonåring, med sin mammas mörka hår och bruna ögon svarade inte. Klädd i endast en för stor T-shirt med håret i en röra, vände sig April och satte sig ner på soffan, ignorerande allt utom sina hörlurar och mobiltelefon.

Bill stod där besvärat, osäker på vad han skulle göra. När han ringde till Riley hade de kommit överens om att han skulle titta förbi, om än motvilligt. Hade hon ändrat sig?

Bill tittade sig omkring när han gick in i det dunkla huset. Han gick genom vardagsrummet och såg att allt var snyggt och på sin plats, vilket var typiskt för Riley. Ändå märkte han att persiennerna var neddragna, och att ett tunt lager damm låg på möblerna – och det var inte alls likt henne. I en bokhylla såg han en rad glänsande nya rysar-romaner som han hade köpt till henne under hennes semester, i hopp om att de skulle få henne att tänka annat. Inte en enda bok såg använd ut.

Bills känsla av oro förstärktes. Detta var inte den Riley han kände. Hade Meredith rätt? Behövde hon mer tid? Gjorde han fel i att kontakta henne innan hon var redo?

Bill förberedde sig själv och gick längre in i det mörka huset, och när han rundade ett hörn så hittade han Riley ensam i köket, sittandes vid bordet i morgonrock och tofflor med en kopp kaffe framför sig. Hon tittade upp och han såg en skymt av förlägenhet, som om hon hade glömt att han skulle komma. Men hon gömde det snabbt bakom ett svagt leende och ställde sig upp.

Han gick fram och kramade henne, och hon kramade honom tillbaka. I tofflor var hon lite kortare än vad han var. Hon hade blivit väldigt smal – för smal – och hans oro blev med ens större.

Han satte sig ner vid bordet och studerade henne. Hennes hår var rent, men inte kammat, och det såg ut som om hon hade haft på sig tofflorna i flera dagar. Hennes ansikte var skarpt, blekt och såg mycket, mycket äldre ut jämfört mot när han sist hade sett henne för fem veckor sedan. Hon såg ut som om hon hade varit i helvetet. Och det hade hon. Han försökte att inte tänka på vad den senaste mördaren hade gjort mot henne.

Hon undvek hans blick och de satt båda där i den tunga tystnaden. Bill hade varit så säker på att om bara han fick träffa henne så skulle han veta precis vad han skulle säga för att muntra upp henne, men när han satt där kände han sig överväldigad av hennes sorg, och han blev mållös. Han ville att hon skulle se mer robust ut, som hennes gamla jag.

Han gömde snabbt kuvertet med filerna om det nya mordet på golvet bredvid hans stol. Han var inte längre säker på om han ens skulle visa det för henne. Det började allt mer likna ett misstag. Hon behövde helt klart mer tid. Faktum var att även han, för första gången, kände sig osäker på om hans partner någonsin skulle komma tillbaka.

”Kaffe?” frågade hon. Han kunde känna hennes oro.

Han skakade på huvudet. Hon var uppenbart bräcklig. När han hade besökt henne på sjukhuset och även efter att hon kommit hem så hade han varit orolig för henne. Han hade undrat om hon någonsin skulle komma tillbaka från smärtan och fasan som hon hade uthärdat – från djupet av hennes till synes långvariga mörker. Det var så olikt henne. Hon hade verkat oövervinnerlig under alla deras andra fall. Något med det här sista fallet, den här sista mördaren, var annorlunda. Bill kunde förstå: mannen hade varit den mest störda psykopaten han någonsin stött på – och det sa en hel del.

När han tittade på henne så upptäckte han något annat. Hon såg faktiskt ut att vara sin egentliga ålder nu. Hon var fyrtio år gammal, precis som han, men när hon arbetade, rörlig och aktiv, hade hon alltid verkat flera år yngre. Grått började smyga sig fram i hennes mörka hår. Jo, hans eget hår började väl också ändras.

Riley ropade på sin dotter, ”April!”

Inget svar. Riley ropade hennes namn flera gånger, högre varje gång tills hon äntligen svarade.

”Vad är det?” svarade April från vardagsrummet med en irriterad röst.

”När är din lektion idag?”

”Det vet du.”

”Säg bara när, snälla?”

”Halv nio.”

Riley rynkade pannan och såg upprörd ut. Hon tittade upp på Bill.

”Hon kuggade engelskan. Skolkade från för många lektioner. Jag försöker hjälpa henne att ta sig ur det. ”

Bill skakade på huvudet och förstod alltför bra. Deras jobb tog hårt på dem alla, och deras familjer var de största offren.

”Vad tråkigt” sa han.

Riley ryckte på axlarna.

”Hon är fjorton. Hon hatar mig.”

”Det låter inte så bra…”

”Jag hatade alla när jag var fjorton” svarade hon. ”Gjorde inte du det?”

Bill svarade inte. Det var svårt att föreställa sig att Riley någonsin hade hatat alla.

”Vänta tills dina pojkar blir så gamla” sa Riley. ”Hur gamla är de nu? Jag har glömt det.”

”Åtta och tio” svarade Bill och log sedan. ”Så som det går med Maggie vet jag inte om jag ens kommer att vara där när de blir Aprils ålder.”

Riley lutade på huvudet och tittade på honom med oro. Han hade saknat det där omtänksamma utseendet.

”Så illa är det alltså?” sa hon.

Han tittade bort och ville inte tänka på det.

De båda tystnade ett ögonblick.

”Vad är det du gömmer på golvet?” frågade hon.

Bill tittade ner, sedan upp igen och log. Även det här tillståndet missade hon aldrig någonting.

”Jag gömmer inte någonting” sa Bill och plockade upp kuvertet och lade det på bordet. ”Bara något jag skulle vilja prata med dig om.”

Riley log stort. Det var uppenbart att hon visste alltför väl vad han verkligen var här för.

”Få se då,” sa hon och tillsatte sedan, efter en nervös blick på April, ”Kom, vi går ut. Jag vill inte att hon ska se det.”

Riley tog av sig tofflorna och gick ut i trädgården barfota framför Bill. De satt på ett skevt picknickbord som hade funnits där sedan långt innan Riley flyttade in, och Bill tittade på den lilla gården med sitt ensamma träd. Det var skog på alla sidor. Det fick honom att glömma att han ens var nära en stad.

För isolerat, tänkte han.

Han hade aldrig känt att detta var rätt plats för Riley. Det lilla huset låg två mil från staden; det var slitet och alldagligt. Det låg strax intill en liten väg, med ingenting annat än skog och betesmarker i sikte. Inte för att han någonsin trodde förortslivet var rätt för henne heller. Han hade svårt att föreställa sig henne passa in på ett cocktail-party. Hon kunde åtminstone köra in till Fredericksburg och ta tåget till Quantico när hon kom tillbaka till jobbet. När hon fortfarande kunde arbeta, vill säga.

”Få se vad du har nu då” sa hon.

Han lade ut rapporterna och fotografierna på bordet.

”Kommer du ihåg Daggett-fallet?” frågade han. ”Du hade rätt. Mördaren var inte färdig.”

Han såg hennes ögon vidgas medan hon tittade på alla bilderna. En lång tystnad föll medan hon studerade dokumenten intensivt, och han undrade om det här kunde vara vad hon behövde för att komma tillbaka – eller om det skulle ha motsatt effekt.

”Vad tror du?” frågade han till slut.

Ännu en tystnad. Hon tittade fortfarande inte upp från de bilder och dokument hon hade framför sig.

Till slut så gjorde hon dock det, och han blev chockad över att se tårar i hennes ögon. Han hade aldrig sett henne gråta förut, inte ens under de värsta utredningarna, eller nära döda kroppar. Det var definitivt inte den Riley han kände. Den där mördaren hade gjort något med henne, mer än han kanske visste.

Hon svalde sina tårar.

”Jag är rädd, Bill” sa hon. ”Jag är så rädd. Hela tiden. För allt.”

Bill kände sitt hjärta sjunka av att se henne så här. Han undrade var den gamla Riley hade tagit vägen, den enda personen som han alltid kunde förlita sig på att vara tuffare än honom, den där klippan han kunde vända sig till i besvärliga tider. Han saknade henne mer än han kunde ge uttryck för.

”Han är död, Riley” sa han med den mest självsäkra tonen som gick att få fram. ”Han kan inte skada dig mer.”

Hon skakade på huvudet.

”Det vet du inte.”

”Visst gör jag väl det” svarade han. ”De hittade hans kropp efter explosionen.”

”De kunde inte identifiera den” sa hon.

”Du vet att det var han.”

Hennes huvud föll framåt och hon höll handen framför ansiktet medan hon grät. Han höll hennes andra hand i sin över bordet.

”Det här är ett nytt fall” sa han. ”Det har inget att göra med vad som hände med dig.”

Hon skakade på huvudet.

”Det spelar ingen roll.”

Långsamt, medan hon grät, sträckte hon ut pärmen med bilderna och tittade bort.

”Jag är ledsen” sa hon och tittade ner och höll ut en darrande hand. ”Jag tror att det är bäst om du går” tillade hon.

Bill, chockad och ledsen, sträckte ut handen och tog emot pärmen. Detta var inte vad han hade förväntat sig över huvud taget.

Bill satt där en stund och kämpade mot sina egna tårar. Till slut klappade han försiktigt hennes hand, ställde sig upp och gick tillbaka genom huset. April satt fortfarande i vardagsrummet med ögonen stängda och med huvudet gungandes till musiken i hörlurarna.

*

Riley satt kvar och grät vid picknickbordet efter att Bill hade gått.

Jag trodde att jag var okej, tänkte hon.

Hon ville verkligen vara okej, för Bills skull. Och hon hade trott att hon skulle klara av det. Att sitta i köket och tala om triviala saker hade känts okej. Därefter hade de gått ut och när hon hade sett pärmen han hade med sig, ja då hade hon trott att det också var okej. Mer än okej, faktiskt. Hon hade nästan känt sig exalterad. Den där gamla brinnande passionen för jobbet hade kommit tillbaka, och hon hade för en sekund inte velat något mer än att komma ut på fältet igen. Hon hade börjat tänka, lägga ihop pusselbitarna med det andra nästan identiska mordet, och det hela hade känts nästan som en form av intellektuellt spel. En utmaning. Det var bra. Hennes terapeut hade sagt att om hon någonsin ville kunna återgå till jobbet, så var det bara att kasta sig in.

Men, när hon hade suttit där med Bill så hade det intellektuella spelet plötsligt förvandlats till vad det verkligen var – en hemsk, mänsklig tragedi där två oskyldiga kvinnor hade dött i extrem smärta och skräck. En tanke kom då över henne: Var det lika illa för dem som det var för mig?

Hennes kropp var nu fylld av panik och rädsla, såväl som förlägenhet och skam. Bill var hennes partner och hennes bästa vän. Hon var skyldig honom så mycket. Han hade stått på hennes sida under de senaste veckorna, även när ingen annan gjorde det. Hon skulle inte ha överlevt sin tid på sjukhuset utan honom. Det sista hon ville var att han skulle se henne som hon var nu; reducerad till något så litet och hjälplöst.

Hon hörde April ropa från skärmdörren.

”Mamma, vi måste äta nu eller så kommer jag bli sen.”

Hon kände en brinnande lust att ropa tillbaka ”Gör din egen frukost!”

Men det gjorde hon inte. Hon var sedan länge trött på att bråka med April. Hon hade gett upp.

Riley reste sig upp från bordet och gick tillbaka till köket. Hon drog en pappershandduk av rullen och använde den för att torka tårarna och snyta sig, sedan beredde hon sig för att laga mat. Hon försökte återkalla sin terapeuts ord: Även rutinmässiga uppgifter kommer att ta mycket medvetna ansträngningar, åtminstone ett tag. Hon var tvungen att finna sig i att ta saker och ting ett steg i taget.

Steg ett var att ta saker ur kylskåpet – kartongen med ägg, baconpaketet, smörskålen, syltburken – eftersom April tyckte om sylt även om inte Riley gjorde det. Och så fortsatte det tills hon lade sex remsor bacon i en stekpanna på spisen, och slagit på gasen.

Hon ryckte tillbaka vid åsynen på den gulblåa flamman. Hon slöt ögonen och allt kom svärmandes tillbaka till henne.

Riley låg i ett trångt utrymme under ett hus, i en liten provisorisk bur. Propanbrännaren var det enda ljus hon någonsin såg. Resten av tiden spenderades i fullständigt mörker. Golvet var jord. Golvbrädorna ovanför henne var så låga att hon knappt kunde huka sig.

Mörkret var totalt, även när han öppnade en liten dörr och kröp in till henne. Hon kunde inte se honom, men hon kunde höra honom andas och grymta. Han skulle låsa upp buren, öppna den och klättra in.

Och sen skulle han tända upp flamman. Hon kunde se hans grymma och fula ansikte i dess ljus. Han hånade henne med en tallrik äcklig mat. Om hon nådde den förde han facklan mot henne. Hon kunde inte äta utan att bli bränd…

Hon öppnade ögonen. Bilderna var mindre intensiva med ögonen öppna, men hon kunde inte skaka av sig strömmen av minnen. Hon fortsatte att göra frukost med mekaniska rörelser, och hela hennes kropp fylldes av adrenalin. Hon höll precis på att duka när hennes dotters röst ekade genom huset igen.

”Mamma, hur lång tid kommer det att ta?”

Hon hoppade till och tallriken gled ur hennes hand. Den föll till golvet och splittrades.

”Vad hände?” ropade April och kom upp bredvid henne.

”Inget” sade Riley.

Hon städade upp röran, och när hon och April sedan satt och åt tillsammans så var den tysta fientligheten påtaglig, som vanligt. Riley ville sätta stopp för det, nå ut till April, och säga, April, det är jag, din mamma och jag älskar dig. Men hon hade försökt så många gånger och det gjorde det bara värre. Hennes dotter hatade henne och hon kunde inte förstå varför – eller hur hon skulle få slut på det.

”Vad ska du göra idag?” frågade hon April.

”Vad tror du?” fräste April tillbaka. ”Gå till lektionen.”

”Jag menar efter det” sa Riley och höll sin röst lugn. ”Jag är din mamma. Jag vill veta. Det är normalt.”

”Ingenting som har med vårt liv att göra är normalt.”

De åt tyst i några minuter.

”Du berättar ju aldrig någonting för mig” sa Riley.

”Det gör inte du heller.”

Det stoppade allt hopp om en konversation en gång för alla.

Det är rättvist, tänkte Riley bittert. Det var mer sant än April ens visste. Riley hade aldrig berättat för henne om hennes jobb och hennes fall. Hon hade aldrig berättat för henne om hennes fångenskap, eller hennes tid på sjukhuset, eller varför hon var ”på semester” nu. Allt April visste var att hon hade varit tvungen att bo med sin pappa under en lång tid och hon hatade honom ännu mer än hon hatade Riley. Men hur mycket hon än ville berätta för henne så tyckte Riley att det var bäst att April inte hade någon aning om vad hennes mamma hade varit med om.

Riley klädde på sig och körde April till skolan, och de sa inte ett ord till varandra under hela tiden. När hon släppte av April så ropade hon efter henne: ”Vi ses vid tio.”

April gav henne en slarvig vinkning medan hon gick iväg.

Riley körde till ett närliggande kafé. Det hade blivit en rutin för henne. Det var svårt för henne att spendera tid på ett offentligt ställe, och hon visste att det var exakt därför hon var tvungen att göra det. Kaféet var litet och aldrig fullt, även så här på morgonen, så hon fann det relativt behagligt.

När hon satt där och smuttade på en cappuccino kom hon ihåg Bills fråga. Det hade gått sex förbannade veckor. Det var tvunget att förändras. Hon var tvungen att förändras. Hon visste inte hur hon skulle göra det.

Men en idé började formas i hennes huvud. Hon visste exakt vad hon behövde göra först.