Читать бесплатно книгу «Borta» Блейка Пирс полностью онлайн — MyBook
image

Kapitel 1

Det har inte börjat lukta än i alla fall, tänkte agent Bill Jeffreys.

Han lutade sig fortfarande över kroppen och kunde inte låta bli att känna de där första aningarna. Det blandade sig med den fräscha doften av tall och den klara dimman som steg upp från bäcken – en kroppslukt som han borde ha vant sig vid för länge sedan. Men det hade han inte.

Kvinnans nakna kropp hade omsorgsfullt lagts på en stor sten vid kanten av bäcken. Hon satt lutad mot en annan sten, med benen raka och särade, med händerna vid sidorna. Han kunde se en udda vridning i höger arm, vilket tydde på ett brutet ben. Det vågiga håret var uppenbarligen en peruk, med onaturliga blonda toner. Ett rosa läppstiftsleende täckte hennes mun.

Mordvapnet satt fortfarande hårt runt halsen. Hon hade blivit strypt med ett rosa band. En konstgjord röd ros låg på stenen vid hennes fötter.

Bill försökte försiktigt lyfta hennes vänsterhand. Den rörde sig inte.

”Hon är fortfarande likstel” berättade Bill för inspektör Spelbren, som hukade sig på andra sidan kroppen. ”Hon har inte varit död i mer än tjugofyra timmar.”

”Vad är det med ögonen?” frågade Spelbren.

”Uppsydda med svart tråd” svarade han utan att bry sig om att titta noga.

Spelbren stirrade på honom i vantro.

”Kolla själv” sade Bill.

Spelbren stirrade in i ögonen.

”Fan”, mumlade han tyst. Bill noterade att han inte drog sig tillbaka av avsky. Bill uppskattade det. Han hade jobbat med andra fältagenter – vissa av dem till och med veteraner som Spelbren – som skulle ha spytt okontrollerat vid det här laget.

Bill hade aldrig jobbat med honom tidigare. Spelbren hade blivit satt på fallet av ett fältkontor i Virginia. Det hade varit Spelbrens idé att ta in någon från beteendeanalysenheten i Quantico, vilket var varför Bill var där.

Smart drag, tänkte Bill.

Han kunde se att Spelbren var några år yngre än honom själv, men han hade ändå ett gammalt, erfaret utseende som tilltalade honom.

”Hon har linser” konstaterade Spelbren.

Bill tog en närmare titt. Han hade rätt. En kuslig, konstgjord blå nyans som fick honom att titta bort. Det var kallt där nere vid bäcken vid den här tiden, sent på morgonen, men ändå var ögonen glasartade i sina hålor. Det skulle bli svårt att fastställa den exakta dödstiden. Allt Bill kände sig säker på var att kroppen hade förts dit någon gång under natten och försiktigt ställts upp.

Han hörde en röst nära intill.

”Jävla agenter.”

Bill tittade upp på de tre lokalpoliserna som stod några meter bort. De viskade ohörbart nu, så Bill visste att han inte skulle höra mer än de två orden. De kom från närliggande Yarnell, och de var uppenbarligen inte särskilt glada över att FBI hade dykt upp. De tyckte kanske att de kunde hantera detta på egen hand.

Mosby State Parks skogsvakt tyckte annorlunda. Han var inte van vid någonting värre än vandalism, nedskräpning eller olagligt fiske och jakt, och han visste att lokalbefolkningen från Yarnell inte kunde hantera detta.

Bill hade flugit över hundra mil med helikopter så han kunde komma hit innan kroppen flyttades. Piloten hade följt koordinaterna till en äng på en närliggande kulle, där skogsvakten och Spelbren hade mött honom. Skogsvakten hade sedan kört dem några kilometer ner längs en grusväg och när de stannade så hade Bill sett mordplatsen från vägen. Det var bara en kort bit ned för backen, vid bäcken.

Polisen, som stod otåligt i närheten, hade redan undersökt brottsplatsen. Bill visste exakt vad de tänkte. De ville hantera det här på egen hand. Ett par FBI-agenter var det sista de ville se.

Ledsen, era lantisar, tänkte Bill, men ni är ute på för djupt vatten här.

”Polischefen tror att det här handlar om människohandel” sade Spelbren. ”Han har fel.”

”Varför tror du det?” frågade Bill. Han visste svaret själv, men han ville få en uppfattning om hur Spelbrens tänkte.

”Hon är runt trettio, inte så ung” sade Spelbren. ”Bristningar, så hon har minst ett barn. Inte den typ av person som vanligtvis involveras i sånt. ”

”Du har rätt” sade Bill.

”Men peruken då?”

Bill skakade på huvudet.

”Hennes huvud har rakats” svarade han, ”så vad peruken än var till för, så var det inte för att byta hårfärg.”

”Och rosen?” frågade Spelbren. ”Ett meddelande?”

Bill undersökte den.

”En billig tygblomma” svarade han. ”Den sort som du hittar i vilken lågprisbutik som helst. Vi kan spåra den, men vi kommer inte att få reda på någonting.”

Spelbren tittade på honom, uppenbart imponerad.

Bill tvivlade på att något av vad de hittat skulle vara till någon direkt nytta. Mördaren var för målmedvetet, för metodisk. Det störda och sjuka i vad som fanns där framför dem fick Bill att känna sig uppe i varv.

Han såg hur lokalpoliserna verkade närma sig, som om de ville mota bort dem för att få göra klart det de var där för. Foton hade tagits och kroppen skulle föras bort när som helst nu.

Bill stod och suckade med stela ben. Hans fyrtio år hade börjat ta ut sin rätt, åtminstone en aning.

”Hon har blivit torterad” observerade han med en ledsam utandning. ”Titta på alla skärsår. Några har börjat läka.” Han skakade dystert på huvudet. ”Hon måste ha hållits i flera dagar innan någon dödade henne med det där bandet.”

Spelbren suckade.

”Gärningsmannen var arg över något” sade Spelbren.

”Hallå, när ska vi avsluta det här?” ropade en av poliserna.

Bill tittade i deras riktning och såg dem stampa med fötterna. Två av dem mumlade tyst. Bill visste att arbetet redan var gjort här, men sa det inte. Han föredrog att hålla pajasarna väntandes och undrades.

Han vände sig långsamt om och tog in scenen. Det var ett tjockt skogsområde, med tallar och cederträ och mycket småskog, och med bäcken som lugnt ringlade fram mot närmaste flod. Trots att det redan var midsommar så var det inte särskilt varmt, så kroppen skulle inte ruttna på en gång. Trots det så var det ändå bäst att ta med den och skicka den till Quantico. Utredare skulle vilja titta på den medan den fortfarande var fräsch. Skogvaktarens bil körde upp på grusvägen bakom polisbilen.

Vägen de körde på var inget mer än däckspår genom skogen. Mördaren hade mest troligt kört samma väg. Han hade burit henne den korta sträckan längs en smal stig, pallat upp kroppen på stenen och stuckit. Han hade inte stannat länge. Även om området verkade avlägset så patrullerade skogvaktare här regelbundet, och en personbil skulle snabbt ha dragit uppmärksamheten till sig på den privata vägen. Han hade velat att kroppen skulle hittas. Han var stolt över sitt arbete.

Och den hade hittats av ett par tidiga ryttare. Turister på hyrda hästar, hade skogvaktaren sagt till Bill. De var semesterfirare från Arlington som stannat på en gård strax utanför Yarnell. Skogvaktaren hade sagt att de var lite hysteriska nu. De hade blivit tillsagda att inte lämna stan, så Bill planerade att prata med dem senare.

Det fanns inga spår alls runt kroppen. Mördaren hade varit mycket försiktig. Han hade dragit något bakom sig när han återvände från bäcken – kanske en spade – för att dölja sina fotspår. Inget hade lämnats kvar, varken med eller utan avsikt. Alla däckspår på vägen hade troligtvis försvunnit med de andra bilarna som kört där.

Bill suckade för sig själv.

Fan ta det här, tänkte han. Var är Riley när jag behöver henne?

Hans gamla partner och bästa vän var på ofrivillig ledighet och återhämtade sig från trauman orsakade av deras sista fall. Ja, det hade varit otäckt. Hon behövde den här tiden, och för att vara helt ärlig så kanske hon aldrig skulle komma tillbaka.

Men han behövde henne verkligen nu. Hon var mycket smartare än vad han var, och han hade inget emot att erkänna det. Han älskade att se hennes genialitet blomstra. Han föreställde sig hur hon gick igenom brottsplatsen, detalj efter detalj. Vid det här laget skulle hon ha retat honom för alla de smärtsamt uppenbara ledtrådarna som han hade missat.

Vad skulle Riley se här som Bill inte såg?

Han kände sig något förvirrad, en känsla han inte tyckte om. Men det fanns inget han kunde göra åt det nu.

”Okej, killar” ropade Bill till poliserna. ”För bort kroppen.”

Poliserna skrattade och firade.

”Tror du att han kommer göra det igen?” frågade Spelbren.

”Jag är säker på det” sa Bill.

”Hur vet du det?”

Bill tog ett långt, djupt andetag.

”För jag har sett hans arbete förut.”

Kapitel 2

”Det blev bara värre och värre för henne” sa Sam Flores och klickade fram ännu en fasansfull bild som visades på den enorma skärmen framför konferensbordet. ”Ända fram tills det att han gjorde slut på henne.”

Bill hade misstänkt det, men han hatade att ha rätt.

Byrån hade flugit kroppen till beteendeanalysenheten i Quantico, där rättsmedicinska tekniker hade tagit foton, och labbet hade utfört tester. Flores, en labbtekniker med glasögon med svarta bågar, körde det hemska bildspelet och de gigantiska skärmarna skapade en obehaglig stämning i konferensrummet.

”Hur länge var hon död innan kroppen hittades?” frågade Bill.

”Inte så länge” svarade han. ”Sedan tidigt kvällen innan, kanske.”

Vid sidan av Bill satt Spelbren som hade flugit till Quantico med honom efter att de hade lämnat Yarnell. Vid bordets ände satt agent Brent Meredith, enhetschefen. Meredith ingav en nästan lite hotfull närvaro med sin breda hållning, hans kantiga ansiktsdrag och seriösa uttryck. Inte för att Bill var rädd för honom – tvärtemot. Han gillade honom, de hade mycket gemensamt. De var båda erfarna veteraner och hade båda sett det mesta.

Flores bläddrade genom en serie närbilder av offrets sår.

”Såren till vänster orsakades tidigt” sa han. ”De till höger är nyare, några tillkomna endast timmar eller till och med minuter innan han strypte henne med bandet. Han verkar ha blivit gradvis mer våldsam under tiden han höll henne fången. Att bryta armen kan ha varit det sista han gjorde medan hon fortfarande levde.”

”Baserat på såren så ser det ut som endast en våldsman, i min åsikt” observerade Meredith. ”Att döma från den aggressiviteten vi ser här – förmodligen en man. Vad mer har du?”

”Från det korta håret på huvudet gissar vi att hennes huvud rakades två dagar innan hon dödades” fortsatte Flores. ”Peruken syddes ihop med bitar av andra peruker, alla billiga. Kontaktlinserna var förmodligen beställda. Och en sak till” sa han och tittade tveksamt runt på ansiktena. ”Han smörjde in hela henne med vaselin.”

Bill kunde känna spänningen i rummet öka.

”Vaselin?” frågade han.

Flores nickade.

”Varför?” frågade Spelbren.

Flores ryckte på axlarna.

”Det är ditt jobb” svarade han.

Bill tänkte på de två turisterna som han hade intervjuat igår. De hade inte varit till någon hjälp alls, kluvna mellan morbid nyfikenhet och panik orsakad av vad de hade sett. De var ivriga att komma hem till Arlington och det hade inte varit någon anledning att häkta dem eller att hålla dem kvar. De hade intervjuats av varje tjänsteman där, och de hade noggrant varnats för att inte säga något om vad de hade sett.

Meredith andades ut och la båda händerna på bordet.

”Bra jobbat, Flores” sa han..

Flores var tacksam för berömmet, och kanske lite förvånad. Brent Meredith gav inte många komplimanger.

”Då så, agent Jeffreys” sa Meredith och vände sig mot honom, ”berätta om hur det här förhåller sig till ditt gamla fall.”

Bill tog ett djupt andetag och lutade sig tillbaka i sin stol.

”För drygt sex månader sedan” började han, ”den sextonde december faktiskt—hittades Eileen Rogers kropp på en gård nära Daggett. Jag kallades in för att undersöka tillsammans med min partner, Riley Paige. Vädret var väldigt kallt och kroppen var fastfrusen. Det var svårt att säga hur länge den hade legat där och den exakta dödstiden fastställdes aldrig. Flores, visa dem.”

Flores vände sig tillbaka mot bildspelet. Skärmen delades och vid sidan av bilderna på skärmen sågs en ny serie bilder. De två offren visades sida vid sida. Bill flämtade. Det var fantastiskt. Bortsett från den enas frusna hud var de i nästan samma tillstånd och såren nästan identiska. Båda kvinnorna hade ögonen uppsydda på samma groteska sätt.

Bill suckade då bilderna fick allt att komma tillbaka. Oavsett hur många år han jobbade med detta så påverkades han alltid av varje nytt offer.

”Rogers kropp hittades stående upprätt mot ett träd” fortsatte Bill med en mer dyster röst.” Inte lika noggrant poserad som den i Mosby Park. Inga kontaktlinser eller vaselin, men resten är i princip detsamma. Rogers hår var klippt kort – inte rakat – men det fanns en liknande peruk. Hon blev också strypt med ett rosa band och en plastros hittades framför henne.”

Bill pausade för ett ögonblick. Han hatade vad han hade att säga härnäst.

”Paige och jag kunde inte lösa fallet.”

Spelbren vände sig mot honom.

”Vad var problemet?” frågade han.

”Vad var inte problemet?” högg Bill tillbaka, lite väl aggressivt. ”Vi hade ingen tur med ledtrådar. Vi hade inga vittnen, offrets familj kunde inte ge oss någon användbar information, Rogers hade inga fiender, ingen ex-make, ingen arg pojkvän. Det fanns inte en enda trovärdig anledning till varför någon skulle vilja döda henne. Fallet blev nedlagt direkt.”

Bill blev tyst. Mörka tankar fyllde hans huvud.

”Nej” sa Meredith med en okarakteristiskt mild ton. ”Det var inte ditt fel. Du kunde inte ha stoppat det här nya mordet.”

Bill uppskattade vänligheten men han kände sig trots allt skyldig. Varför kunde han inte ha lösa det andra fallet? Varför kunde inte Riley? Det var få gånger i hans karriär som han varit så vilsen och frustrerad.

Precis då ringde Merediths telefon och chefen tog samtalet.

Nästan det första han sa var ”Skit”.

Han upprepade det flera gånger, sen sade han ”Är du säker på att det är hon?” Han pausade. ”Fanns det något krav om lösensumma?”

Han ställde sig upp, gick ut ur konferensrummet och lämnade de tre männen i förvirrad tystnad. Efter några minuter kom han tillbaka, och såg plötsligt äldre ut.

”Grabbar, vi är nu i krisläge” meddelade han. ”Vi har precis fått en bekräftad identitet på gårdagens offer. Hennes namn var Reba Frye.”

Bill ryckte till som om han hade slagits i magen. Han kunde se Spelbrens chockade ansiktsuttryck. Flores såg förvirrad ut.

”Borde jag veta vem det är?” frågade Flores.

”Flicknamn Newbrough” förklarade Meredith. ”Senator Mitch Newbroughs dotter – förmodligen Virginias nästa guvernör.”

Flores andades ut.

”Jag hade inte hört att hon saknades” sade Spelbren.

”Det släpptes aldrig officiellt” sade Meredith. ”Hennes far har redan kontaktats. Och självklart tror han att det är politiskt, eller personligt, eller både och. För att inte nämna det faktum att samma sak hände med ett annat offer för sex månader sedan.”

Meredith skakade på huvudet.

”Senatorn kommer inte släppa det här” tillade han. ”En lavin av press och journalister är på väg. Han kommer att se till att vi jobbar häckarna av oss.”

Bills hjärta sjönk. Han hatade känslan av att ha tagit sig vatten över huvudet. Men det var precis vad han kände just nu.

En dyster tystnad föll över rummet.

Till slut harklade sig Bill.

”Vi behöver hjälp” sa han.

Meredith vände sig mot honom och Bill mötte hans stränga blick. Plötsligt blev Merediths ansikte snävt av oro och ogillande. Han visste helt klart vad Bill tänkte.

”Hon är inte redo” svarade Meredith, tydligt att han visste att Bill menade att ta in henne.

Bill suckade.

”Chefen” svarade han ”hon kan det här bättre än någon annan och det finns ingen smartare.”

Efter en till paus sa Bill vad han verkligen tänkte.

”Jag tror inte att vi kan lösa det utan henne.”

Meredith slog sin penna mot ett papper några gånger och önskade att han var någon annanstans än här.

”Det är ett misstag” sa han. ”Men om hon bryter ihop så är det ditt misstag.” Han andades ut igen. ”Ring henne.”

...
7

Бесплатно

3.71 
(7 оценок)

Читать книгу: «Borta»

Установите приложение, чтобы читать эту книгу бесплатно