Kapitel 9

Riley körde mot Senator Mitch Newbroughs herrgård, och hennes hjärta fylldes av oro när den dök upp bakom en kurva. Beläget i slutet av en lång, trädkantad väg stod den – enorm, formell och skrämmande. Hon hade alltid tyckt att de rika och mäktiga var svårare att hantera än folk längre ner i den sociala hierarkin.

Hon svängde in och parkerade i en välskött cirkel framför herrgården. Ja, den här familjen var väldigt rik.

Hon klev ur bilen och gick upp till de enorma ytterdörrarna. Efter att ha ringt på dörrklockan så öppnades den av en välklädd man på ungefär trettio år.

”Jag heter Robert” sa han. ”Senatorns son. Och du måste vara agent Riley. Kom in. Mamma och pappa väntar på dig.”

Robert Newbrough ledde Riley in i huset, som omedelbart påminde henne om hur mycket hon ogillade skrytsamma hus. Newbrough-huset var extremt rymligt och den lilla promenaden till var det nu var senatorn och hans fru väntade var oerhört lång. Riley var säker på att det var en slags skrämseltaktik, att få sina gäster att gå så långt i obekväma skor, ett sätt att säga att de som bodde i det här huset inte var några som man ville bråka med. Riley fann de gammalmodiga koloniala möblerna och inredningen riktigt ful.

Värst var dock vad som komma skulle, det visste hon. För henne var det lika hemskt varje gång att prata med offrens familjer, mycket värre än att hantera mordscener eller döda kroppar. Hon tyckte att det var alltför lätt att bli meddragen i människors sorg, ilska och förvirring. Sådana intensiva känslor störde hennes koncentration och distraherade henne från hennes arbete.

Medan de gick där så sa Robert Newbrough ”Far har varit hemma från Richmond ända sedan…”

Han svalde i mitten. Riley kunde känna intensiteten av hans förlust.

”Sedan vi hörde om Reba” fortsatte han. ”Det har varit hemskt. Mor är speciellt skakad. Försök att inte göra henne allt för upprörd.”

”Jag beklagar verkligen sorgen” sade Riley.

Robert ignorerade henne och ledde Riley in i ett rymligt vardagsrum. Senator Mitch Newbrough och hans fru satt tillsammans på en stor soffa och höll varandra i händerna.

”Agent Paige” sa Robert och introducerade henne. ”Agent Paige, låt mig presentera mina föräldrar, senatorn och hans fru, Annabeth.”

Robert erbjöd Riley en plats och satte sig sedan ner själv.

”Först av allt” sa Riley tyst ”Jag beklagar verkligen sorgen.”

Annabeth Newbrough svarade med en tyst bekräftande nick. Senatorn satt bara och stirrade tomt framåt.

I den korta tystnaden som följde gjorde Riley en snabb bedömning av deras ansiktsuttryck. Hon hade sett Newbrough många gånger på tv och han hade alltid en politikers karismatiska leende. Men han log inte nu. Riley hade inte sett så mycket av fru Newbrough, men hon tycktes ha det typiska utseendet av en politikers hustru.

Båda var i tidig 60-årsålder. Riley märkte att de båda hade lagt mycket pengar och smärta på att se yngre ut – hårimplantat, hårfärg, ansiktslyft, smink. Riley kunde inte hjälpa att tycka att de såg lite konstgjorda ut.

Precis som dockor, tänkte Riley.

”Jag måste ställa er några frågor om er dotter” sade Riley och tog fram sitt anteckningsblock. ”Har ni varit i kontakt med Reba nyligen?”

”Ja absolut,” sade fru Newbrough. ”Vi är en mycket sammansvetsad familj.”

Riley noterade en viss styvhet i kvinnans röst. Det lät som något hon sa lite för ofta, lite för rutinmässigt. Riley kände sig ganska säker på att familjelivet i Newbroughs hem hade varit långt ifrån idealisk.

”Har Reba sagt något nyligen om att hon hotats?” frågade Riley.

”Nej” sa fru Newbrough. ”Inget sånt.”

Riley observerade att senatorn inte hade sagt ett ord hittills. Hon undrade varför han var så tyst. Hon behövde få det ur honom, men hur?

Nu talade Robert.

”Hon gick igenom en rörig skilsmässa nyligen. Det var riktigt dåligt mellan henne och Paul, angående vårdnaden om deras två barn.”

”Nej, jag tyckte aldrig om honom” sa fru Newbrough. ”Han hade ett sånt humör. Tror du det är möjligt?” Hennes ord föll bort.

Riley skakade på huvudet.

”Hennes ex-make är inte en sannolik misstänkt” sa hon.

”Varför i allsin dar inte?” frågade fru Newbrough.

Riley övervägde vad hon borde och inte borde berätta för dem.

”Ni kanske har läst att mördaren har varit framme förut” sa hon. ”Det var ett liknande fall nära Daggett.”

Fru Newbrough blev mer upprörd.

”Vad innebär det här för oss?”

”Vi har att göra med en seriemördare” sa Riley. ”Det hade inte med hemmet att göra. Din dotter kanske inte kände mördaren alls. Det var med all sannolikhet inte personligt.”

Fru Newbrough snyftade. Riley ångrade omedelbart sitt val av ord.

”Inte personligt?” hördes fru Newbrough nästan ropade. ”Hur kan det vara något annat än personligt?”

Senator Newbrough talade till sin son.

”Robert, snälla, ta med din mamma någon annanstans och lugna ner henne. Jag behöver prata med agent Paige i enrum.”

Robert Newbrough ledde lydigt iväg sin mamma. Senator Newbrough sa ingenting först. Han tittade Riley stadigt i ögonen. Hon var säker på att han var van att skrämma människor med den blicken. Men det fungerade inte särskilt bra på henne. Hon tittade helt enkelt tillbaka med samma fasta blick..

Senatorn nådde ner i sin jackficka och drog fram ett kuvert. Han reste sig från sin plats och överlämnade det till henne.

”Här” sa han. Sedan gick han tillbaka till soffan och satte sig igen.

”Vad är det här?” frågade Riley.

Senatorn vände blicken mot henne igen.

”Allt du behöver veta” sa han.

Riley var förvirrad.

”Kan jag öppna det?” frågade hon.

”För all del.”

Riley öppnade kuvertet. Det innehöll ett enda pappersark med två kolumner med namn. Hon kände igen några av dem. Tre eller fyra var kända journalister på de lokala tv-nyheterna. Flera andra var framstående politiker i Virginia. Riley var ännu mer förvirrad än tidigare.

”Vilka är dessa personer?” frågade hon.

”Mina fiender” sade senator Newbrough med en stadig röst. ”Förmodligen inte en komplett lista. Men det är de som är relevanta. Någon där är skyldig.”

Riley var helt mållös nu. Hon satt där och sa ingenting.

”Jag menar inte att någon på listan dödade min dotter själv” sa han. ”Men de betalade säkert någon jävel för att göra det.”

Riley talade långsamt och försiktigt.

”Senatorn, jag ber om ursäkt men jag sa precis att din dotters död inte var personlig, det har ingenting med er att göra. Det har redan skett ett nästintill identiskt mord.”

”Så du säger att min dotter valdes av ren slump?” frågade senatorn.

Ja, troligen, tänkte Riley.

Men hon visste bättre än att säga det högt.

Innan hon kunde svara tillade han, ”Agent Paige, jag har lärt mig via erfarenhet att inte tro på slumpen och sammanträffanden. Jag vet inte varför eller hur, men min dotters död var politisk. Och i politiken är allt personligt. Så försök inte komma här och berätta för mig att det är något annat än personligt. Det är ditt jobb och byråns att hitta den som är ansvarig och att föra honom till rätta.”

Riley tog ett långt, djupt andetag. Hon studerade mannens ansikte in i minsta detalj. Hon kunde se det nu. Senator Newbrough var en narcissist i grund och botten.

Inte för att jag borde bli förvånad, tänkte hon.

Riley förstod även något annat. Senatorn fann det otänkbart att någonting i hans liv inte specifikt gällde honom, och enbart honom. Till och med hans dotters mord handlade om honom. Reba hade helt enkelt fastnat i ett nät mellan hans politik och någon som hatade honom. Han var verkligen övertygad om det.

”Senatorn” började Riley ”jag tror faktiskt inte—”

”Jag vill inte att du ska tro någonting” sa Newbrough. ”Du har all information du behöver precis framför näsan.”

De såg på varandra i flera sekunder.

”Agent Paige” sade senatorn till slut ”Jag får känslan av att vi inte är på samma våglängd. Det är synd. Du kanske inte vet det, men jag har goda vänner i byråns övre kretsar. Några av dem är skyldiga mig tjänster. Jag kommer att ta kontakt med dem genast. Jag behöver någon på det här fallet som kommer att få jobbet gjort.”

Riley satt där, chockad, och visste inte vad hon skulle säga. Var den här mannen verkligen så vilseledd?

Senatorn ställde sig upp.

”Jag skickar ner någon för att visa dig ut, agent Paige” sa han. ”Synd att vi inte kom överens lite bättre.”

Senator Newbrough gick ut ur rummet och lämnade Riley där ensam. Hon gapade i chock. Mannen var verkligen narcissistisk. Men hon visste att det var mer än så.

Det var något som senatorn inte ville dela med sig av.

Och oavsett vad som krävdes, skulle hon ta reda på vad det var.

Kapitel 10

Det första Riley såg var dockan – samma nakna docka som hon hade hittat tidigare under dagen i trädet vid Daggett, i exakt samma ställning. För ett ögonblick blev hon illa till mods av att se den sitta där i FBI:s kriminaltekniska laboratorium, omgivet av en mängd högteknologisk utrustning. Det såg konstigt på något sätt – som en slags sjuk liten klenod från en svunnen icke-digital tid.

Nu var dockan bara ett annat bevis, skyddad av en plastpåse. Hon visste att ett team hade skickats för att hämta den så fort hon hade ringt in om det. Ändå var det en överväldigande syn.

Meredith kom fram för att hälsa på henne.

”Det var längesen, agent Paige” sa han varmt. ”Välkommen tillbaka.”

”Det är skönt att vara tillbaka, chefen” sa Riley.

Hon gick över till bordet och satte sig med Bill och laboratorieteknikern Flores. Oavsett sin oro och osäkerhet kunde hon känna att det verkligen kändes bra att se Meredith igen. Hon gillade hans hårda, inget-nonsens stil och han hade alltid behandlat henne med respekt och hänsyn.

”Hur gick det med senatorn?” frågade Meredith.

”Inte särskilt bra” svarade hon.

Riley märkte en ton av irritation i hennes chefs ansikte.

”Tror du att han kommer att ge oss några problem?”

”Jag är nästan säker på det. Jag ber om ursäkt, chefen.”

Meredith nickade sympatiskt.

”Jag är säker på att det inte var ditt fel” sa han.

Riley gissade att han hade en ganska bra uppfattning om vad som hade hänt. Senator Newbroughs beteende var utan tvekan typiskt för narcissistiska politiker. Meredith var förmodligen alltför van vid det.

Flores knappade snabbt på sin dator och när han gjorde det kom hemska fotografier, officiella rapporter och nyheter upp på stora bildskärmar runt om i rummet.

”Vi grävde runt lite och det visar sig att du hade rätt, agent Paige” sa Flores. ”Samma mördare som tidigare, långt före Daggett-mordet.”

Riley hörde Bills grymtande av tillfredsställelse och för en sekund kände Riley sig rättfärdigad.

Men så sjönk hennes humör. En annan kvinna hade dött en fruktansvärd död. Det var ingen anledning till att fira. Hon hade verkligen hoppats att hon hade fel.

Varför kan jag inte får njuta av att ha rätt ibland? undrade hon.

En gigantisk karta över Virginia spred sig över den största skärmen, och fokuserade sedan på den norra delen av staten. Flores märkte ut en plats högt upp på kartan, nära gränsen till Maryland.

”Det första offret var Margaret Geraty, trettiotvå år gammal” sade Flores. ”Hennes kropp hittades dumpad i jordbruksmark, ungefär tjugo kilometer utanför Belding. Hon dödades tjugofemte juni, för nästan två år sedan. FBI blev inte inkallade för det. Lokalpolisen lät fallet bli kallt.”

Riley tittade på bilder från brottsplatsen Flores drog upp på en annan bildskärm. Mördaren hade uppenbarligen inte försökt att posera kroppen. Han hade bara dumpat henne i all hast och stuckit.

”För två år sedan” sa hon, samtidigt som hon tänkte och tog in allt. En del av henne var förvånad över att han hade varit igång så länge. En annan del av henne visste att dessa sjuka mördare kunde hålla igång i flera år.

De kunde ha ett oerhört tålamod.

Hon granskade bilderna.

”Jag ser att han inte har utvecklat sin stil särskilt mycket” observerade hon.

”Korrekt” sa Flores. ”Det fanns en peruk där, och håret klipptes kort, men han lämnade ingen ros. Hon blev dock kvävd till döds med ett rosa band.”

”Han stressade sig genom hela processen” sa Riley. ”Han var nervös. Det var hans första gång och han saknade självförtroende. Han gjorde lite bättre ifrån sig med Eileen Rogers, men det var inte förrän Reba Frye dödades som han verkligen visade sitt rätta jag.”

Hon kom ihåg något hon ville fråga.

”Hittade du några samband mellan offren? Eller mellan de två mammornas barn?”

”Ingenting” sa Flores. ”Gjorde en kontrollen av föräldragrupper, hittade ingenting. Ingen av dem tycktes känna varandra.”

Det gjorde Riley lite besviken, men det var ingen direkt överraskning heller.

”Hur var det med den första kvinnan?” frågade Riley. ”Hon var mamma, antar jag.”

”Nej” sade Flores snabbt som om han hade väntat på den frågan. ”Hon var gift, men barnlös.”

Riley blev paff. Hon var säker på att mördaren valde ut mammor. Hur kunde hon ha haft så fel?

Hon kunde känna hur det ökade självförtroende plötsligt avtog.

Medan Riley tvekade frågade Bill ”Hur nära är vi att identifiera en misstänkt? Skulle du kunna få något av dem från Mosby Park? ”

”Tyvärr ingen tur där” sa Flores. ”Vi hittade spår av läder istället för blod. Mördaren hade handskar. Han verkar vara snabb också. Inte heller vid första brottsplatsen så lämnade han några ledtrådar eller DNA.”

Riley suckade. Hon hade varit så hoppfull om att hon kanske hade hittat något som andra hade missat. Men nu kände hon sig vilsen. De var tillbaka på ruta ett.

”Tycks besatt vid vissa detaljer” kommenterade hon.

”Men jag tror att vi knappar in på honom” tillade Flores.

Han använde en elektronisk pekare för att indikera platser och gjorde linjer mellan dem.

”Nu när vi vet om det här första mordet så har vi fått en bättre uppfattning om hans territorium” sa Flores. ”Vi har nummer ett, Margaret Geraty, vid Belding i norr här, nummer två, Eileen Rogers, västerut i Mosby Park, och nummer tre, Reba Frye, nära Daggett, längre söderut.”

När Riley tittade såg hon att de tre platserna bildade en triangel på kartan.

”Vi tittar på ett område på cirka tusen kvadratkilometer” sa Flores. ”Men det är inte så illa som det låter. Det handlar mestadels om landsbygden med några små städer. I norr har du några större fastigheter som senatorns. Massor av öppen mark.”

Riley såg en professionell tillfredsställelse avspeglas i Flores ansiktsdrag. Han älskade uppenbarligen sitt jobb.

”Vad jag tänker göra är att kolla upp alla registrerade sexbrottslingar som bor i det här området” sa Flores. Han skrev in ett kommando och triangeln fylldes med ungefär två dussin små röda prickar.

”Låt oss nu ta bort pedofilerna” sa han. ”Vi kan vara säkra på att vår mördare inte är en av dem.”

Flores skrev in ett annat kommando och ungefär hälften av prickarna försvann.

”Låt oss nu begränsa det till bara de värsta fallen – killar som varit i fängelse för våldtäkt eller mord eller båda.”

”Nej,” sa Riley hastigt. ”Det är fel.”

Alla tre män stirrade på henne med förvåning.

”Vi letar inte efter en våldsam kriminell” sade hon.

Flores grymtade.

”Klart som fan att vi gör!” protesterade han.

En tystnad föll. Riley kände en insikt som bildades, men den hade inte riktigt tagit form än. Hon stirrade på dockan, som fortfarande satt groteskt på bordet och såg mer felplacerad ut än någonsin.

Om du bara kunde prata, tänkte hon.

Då började hon sakta säga sina tankar högt.

”Jag menar, inte uppenbart våldsam. Margaret Geraty blev inte våldtagen. Vi vet redan att Rogers och Frye inte heller blev det.”

”De blev alla torterade och dödade” muttrade Flores.

En spänning fyllde rummet, och Brent Meredith såg orolig ut, medan Bill stirrade fast på en av bildskärmarna.