Kapitel 9

Alford drog sitt vapen och rusade ut ur lagerlokalen. Riley och Lucy följde honom med sina egna vapen dragna. Utanför så flög något i cirklar runt stolpen där kroppen hängde. Det surrade.

Unga konstapel Boyden hade sin pistol i händerna. Han hade precis skjutit mot den lilla drönaren som flög runt kroppen, och han gjorde sig redo för att skjuta igen.

”Boyden, stoppa undan pistolen, för helvete!” skrek Alford. Han hölstrade sitt eget vapen.

Boyden vände sig förvånat mot Alford. När han hölstrade sin pistol så flög drönaren iväg.

Polischefen var ursinnig.

”Vad fan tänker du med? Skjuta på det där sättet?” fräste han åt Boyden.

”Jag skyddar brottsplatsen”, sa Boyden. ”Det är säker någon bloggare som tar bilder”.

”Säkert”, sa Alford. ”Och jag gillar det inte heller. Men det är olagligt att skjuta ner de där sakerna. Dessutom så bor det folk i omgivningen. Du borde veta bättre”.

Boyden hängde med huvudet skamset.

”Förlåt, sir”, sa han.

Alford vände sig mot Riley.

”Drönare, fan!” sa han. ”Jag hatar tjugohundratalet. Agent Paige, var god och låt oss ta ner kroppen nu”.

”Har ni fler bilder än de ni visade mig?” frågade Riley.

”Massvis, på varje detalj”, sa Alford. ”Du kan kolla på dem på mitt kontor”.

Riley nickade. ”Jag har sett allt jag behöver här. Och du har gjort ett bra jobb med att hålla brottsplatsen under kontroll. Plocka ner henne om ni vill”.

”Ring rättsläkaren. Säg till honom att han kan sluta rulla med tummarna”, sa Alford till Boyden.

”Visst, chefen”, sa Boyden och tog fram sin telefon.

”Kom”, sa Alford till Riley och Lucy. Han ledde dem till sin polisbil, de körde iväg och en polisman vinkade fram dem, förbi vägspärren och ut på huvudgatan.

Riley memorerade rutten. Mördaren måste ha tagit samma väg både till och från platsen. Det fanns inget annat sätt att ta sig till området mellan lagerlokalen och tågrälsen. Någon måste ha sett mördarens fordon, fast de kanske inte tyckt det var anmärkningsvärt.

Reedsport polisstation var inte mer än en liten tegelbyggnad på huvudgatan. Alford, Riley, och Lucy gick in och satte sig på polischefens kontor.

Alford la en trave med mappar på skrivbordet.

”Här är allt vi har”, sa han. ”Hela filen om det gamla fallet för fem år sedan, och allt vi har än så länge om gårdagens mord”.

Riley och Lucy tog varsin mapp och började bläddra igenom dem. Rileys uppmärksamhet drogs till fotografierna från det första fallet.

De två kvinnorna var jämnåriga. Den första arbetade på ett fängelse, vilket försatte henne i en viss risk. Men den andra kvinnan ansågs inte ha någon riskfylld position. Och det fanns inget som antydde att någon av dem brukade gå på barer eller andra ställen som kan göra dem mer utsatta. I båda fallen hade de som känt kvinnorna beskrivit dem som vänliga, hjälpsamma och alldagliga. Men, det måste finnas någon faktor som hade lockat mördaren till just dessa kvinnor.

”Kom ni någonstans med utredningen om Marla Blaineys mord?” frågade Riley.

”Det var polisen i Eubanks som hade ansvaret. Kapten Lawson. Men jag samarbetade med honom med fallet. Vi hittade inget som var användbart. Kedjorna var helt vanliga. Mördaren kunde ha köpt dem i vilken järnhandel som helst”.

Lucy lutade sig närmare Riley för att ta en titt på bilderna.

”Men han köpte väldigt många”, sa Lucy. ”En expedit borde ha lagt märke till någon som köpte så många kedjor”.

Alford nickade.

”Ja, det var också vår teori. Men vi tog kontakt med alla butiker som sålde kedjor här i trakten. Ingen expedit hade märkt något ovanligt köp. Han måste ha köpt några i taget, då och då, för att inte dra till sig för mycket uppmärksamhet. När det var dags för mordet så hade han en massa kedjor till förfogande. Det kanske han fortfarande har”.

Riley tog en nära titt på tvångströjan som kvinnan hade på sig. Den såg identisk ut med den som gårdagens offer hade på sig.

”Och tvångströjan?” frågade Riley.

Alford ryckte på axlarna. ”Man skulle kunna tro att något sådant skulle vara enkelt att spåra. Men vi hittade ingenting. Det är standard på mentalsjukhus. Vi kollade alla sjukhus i hela delstaten, inklusive ett som ligger här i närheten. Ingen hade lagt märke till att några tvångströjor hade försvunnit eller blivit stulna”.

Det blev tyst medan Riley och Lucy fortsatte att läsa igenom rapporter och titta på bilder. Kropparna hade lämnats inom femton kilometer från varandra. Det tydde på att mördaren inte bodde alltför långt bort. Men den första kvinnans kropp hade dumpats hafsigt och bryskt på flodstranden. På de fem åren som gått mellan morden så hade mördaren ändrat sin attityd på något sätt.

”Så vad tror ni om killen? frågade Alford. ”Varför tvångströjan och alla kedjor? Verkar inte det vara att överdriva?”

Riley tänkte en stund.

”Inte för honom”, sa hon. ”Det handlar om makt. Han vill sätta fast sina offer både fysiskt och symboliskt. Det handlar om mycket mer än det praktiska. Det handlar om att ta offrets makt. Mördaren tycker det är mycket viktigt”.

”Men varför kvinnor?” frågade Lucy. ”Om han vill ta makten ifrån sina offer, skulle det inte vara mer dramatiskt med män?”

”Det är en bra bra”, svarade Riley. Hon tänkte sig tillbaka till brottsplatsen—hur kroppen så noggrant hade hängts upp med vikter.

”Men du måste tänka på att han inte är så stark”, sa Riley. ”Han kanske bara väljer lättare offer. Medelålders kvinnor som de här skulle nog inte kämpa emot så mycket. Men de symboliserar säker också någonting för honom. De valdes inte som individer, men som kvinnor—och vad än kvinnor representerar för honom”.

Alford morrade cyniskt

”Så ni påstår att det inte var personligt”, sa han. ”Kvinnorna gjorde ingenting för att bli fångade och mördade. Mördaren hade inte ens en anledning till varför just de förtjänade det”.

”Så är det ofta”, sa Riley. ”I mitt senaste fall så gav sig mördaren på kvinnor som köpte dockor. Han brydde sig inte om vem de var. Det räckte med att han sett dem köpa en docka”.

Den blev tyst igen. Alford tittade på sin klocka.

”Jag har en presskonferens om en halvtimme”, sa han. ”Finns det något mer vi måste gå igenom innan dess?”

”Ju snabbare jag och agent Vargas kan få intervjua offrens närmaste familj, desto bättre. Ikväll, om det går”, sa Riley.

Alford rynkade på pannan oroat.

”Det tror jag inte”, sa han. Hennes make dog när han var ung, för kanske femton år sedan. Hon har bara några vuxna barn, en son och en dotter som båda har familjer. De bor här i stan. Min personal har intervjuat dem hela dagen. De är helt utmattade och förkrossade. Vi får låta dem vila tills imorgon innan vi utsätter dem för mer av det”.

Riley såg att Lucy var på väg att protestera, så hon hejdade henne med en tyst gest. Det var smart av Lucy att vilja intervjua familjen omedelbart. Men Riley visste att det var oklokt att bli ovän med den lokala polisen, speciellt om de var så kompetenta som Alford och hans team verkade vara.

”Jag förstår”, sa Riley. ”Vi provar imorgon. Hur är det med det första offrets familj?”

”Jag tror att det fortfarande finns några släktingar i Eubanks”, sa Alford. ”Jag ska kolla upp det. Men vi bör inte förhasta oss. Mördaren verkar ju inte ha bråttom. Hans senaste mord var för fem år sedan, och det är inte troligt att han ska slå till snart igen. Vi tar det lugnt och försiktigt, så allt blir rätt”.

Alford reste sig från stolen.

”Nog bäst jag gör mig redo för presskonferensen”, sa han. ”Vill ni vara med på den? har ni något uttalande ni vill göra?”

Riley övervägde det en stund.

”Nej, det tror jag inte”, sa hon. ”Det är nog bäst om FBI håller en låg profil för tillfället. Vi vill inte att mördaren ska känna att han får mycket publicitet. Det är större chans att han visar sig igen om han inte tycker att han fått den uppmärksamhet han förtjänar. För tillfället är det bäst om det är ditt ansikte folk ser i media”.

”Nåja, då kan ni göra er hemmastadda sålänge”, sa Alford. ”Jag har bokat två rum på en Bed & Breakfast åt er. Det står också en bil utanför som ni kan använda”.

Han sköt fram pappret för rumsreservationen och några bilnycklar på skrivbordet åt Riley. Hon och Lucy lämnade polisstationen.

*

Senare samma kväll, satt Riley på en fönsterbänk med utsikt över Reedsports huvudgata. Det hade skymmat och gatulamporna hade börjat tändas. Kvällsluften var varm och skön, och allt var tyst, inga reportrar någonstans.

Alford hade bokat två fina rum på andra våningen åt Riley och Lucy. Kvinnan som ägde stället hade serverat en utsökt middag. Sedan hade Riley och Lucy tillbringat en timme i vardagsrummet på nedervåningen för att planera morgondagen.

Reedsport var verkligen en pittoresk och ljuvlig småstad. Under andra omständigheter så skulle det vara ett fint semestermål. Men nu när Riley var långt bort från allt prat om gårdagens mord, så började hon tänka på mer välbekanta problem.

Hon hade inte tänkt på Peterson på hela dagen, förrän nu. Han fanns där ute, det visste hon, men ingen annan trodde på det. Var det ett klokt val att låta det vara på det viset? Borde hon ha fortsatt att försöka övertyga någon?

Tanken på att två mördare—Peterson och vem det än var som hade mördat två kvinnor här—just nu levde sina liv hur de än behagade, fick henne att rysa. Hur många fler mördare fanns där ute, i delstaten, i landet? Varför plågades vår kultur med dessa förvrängda människor?

Vad hade de för sig? Satt de ensamma någonstans och planerade, eller levde de bekväma liv med vänner och familj—oskyldiga människor som intet ont anade?

För tillfället kunde Riley inte veta det. Men det var hennes jobb att ta reda på det.

Hon var också nervös för Aprils skull. Det hade inte känts rätt att bara lämna henne med hennes pappa. Men vad annars kunde hon göra? Riley visste att om hon inte tagit detta fallet, så hade hon snart ändå tagit ett annat. Hon var helt enkelt för besatt av sitt jobb för att ta itu med en upprorisk tonåring. Hon var inte hemma tillräckligt ofta.

Av en impuls så tog Riley fram telefonen och skickade ett textmeddelande.

Hej April. Hur är det med dig?

Efter några sekunder kom svaret.

Det är bra med mig mamma. Hur är det med dig? Har du löst det än?

Det tog några sekunder innan Riley förstod att hon menade det nya fallet.

Inte än, skrev hon.

Du löser det snart, svarade April.

Aprils förtroende fick Riley att le en stund.

Vill du prata? Jag kan ringa dig nu.

Inte just nu. Jag klarar mig.

Riley visste inte riktigt vad det betydde. Hennes hjärta sjönk lite.

Okej, skrev hon. God natt. Älskar dig.

Hon slutade skriva och bara satt där och tittade ut på kvällen som blev allt mörkare. Hon log lite sorgset när hon mindes Aprils fråga…

”Har du löst det än?”

”Det” kunde betyda så många saker i Rileys liv. Och det kändes som hon hade en bra bit kvar för att lösa någon av dem.

Riley tittade ut i natten igen. Hon tittade ner på huvudgatan och föreställde sig mördaren på väg genom stan, mot tågspåren. Det hade varit vågat av honom. Men än mer vågat var det att ta sig tid att hänga kroppen från en elstolpe, där den skulle synas i ljuset från lagerlokalen.

Den delen av hans rutin hade förändrats drastiskt under de fem åren som gått. Från att att slarvigt dumpa kroppen vid floden, till att hänga upp den så hela världen kunde se den. Han verkade inte vara speciellt organiserad, men han började bli alltmer besatt. Någonting i hans liv måste han ändrats. Vad var det?

Riley visste att den här sortens fräckhet ofta representerade ett ökat sug efter publicitet, för berömmelse. Det stämde verkligen för den förra mördaren hon fått tag på. Men det kändes fel för det här fallet. Något fick Riley att tro att den här mördaren inte bara var liten och svag, men även opretentiös och ödmjuk.

Han tyckte inte om att döda; det var Riley ganska säker på. Och det var inte suget efter publicitet som drev honom till den här nya nivån av fräckhet. Det var ren förtvivlan. Kanske till och med ånger, ett undermedvetet försök att bli fångad.

Riley visste av egen erfarenhet att mördare aldrig var farligare än när de började vända sig mot sig själva.

Riley tänkte på något som polischef Alford hade sagt tidigare.

”Mördaren verkar ju inte ha bråttom”.

Riley var säker på att han hade fel.