Nu satt han och pillade nervöst på en knapp han höll i handen. Han hade tagit den från sjuksköterskans blus när han hängde upp henne. Han tänkte på henne och tittade på spjälsängen där han hållit henne fastkedjad i över en vecka. Han önskade att han kunde prata med henne, förklara att han inte menade att vara elak, och det var bara för att hon påminde så mycket om hans mamma och nunnorna, speciellt i sjuksköterskeuniformen.

När han såg henne i uniformen så blev han förvirrad. Samma sak med kvinnan för fem år sedan, fängelsevakten. På något vis hade hans hjärna sammankopplat de två kvinnorna med hans mamma och nunnorna och sjukhuspersonalen. Han hade haft svårt för att kunna hålla reda på vem som var vem. Det var en lättnad att vara färdig med henne. Det var en hemsk förpliktelse att hålla henne kedjad på det viset, ge henne vatten, lyssna på hennes stön genom kedjan han använt som munkavle. Han tog bara bort den för att sätta ett sugrör i hennes mun då och då. Då försökte hon skrika.

Om han bara kunde ha förklarat för henne att hon inte fick skrika, att det fanns grannar tvärs över gatan som inte fick höra. Om han bara hade kunnat berätta för henne, så kanske hon hade förstått. Men han kunde inte förklara, inte med hans hopplösa stammande. Istället hade han hotat henne med en rakkniv. I slutändan så hade hotet inte fungerat, och det var då han var tvungen att skära halsen av henne.

Sen hade han fört henne tillbaka till Reedsport och hängt upp henne sådär, så att alla kunde se. Han var inte säker på varför. Kanske var det en varning. Om bara folk kunde förstå. Om de gjorde det så skulle han inte behöva vara så grym.

Kanske var det också hans sätt att berätta för världen hur ledsen han var.

För han var ledsen. Imorgon skulle han gå till floristen och köpa blommor—en billig liten bukett—för familjen. Han kunde inte prata med floristen, men han kunde skriva enkla instruktioner. Gåvan skulle vara anonym. Och om han kunde hitta ett bra gömställe, så skulle han stå nära graven när de begravde henne och böja på huvudet precis som alla andra sörjande.

Han sträckte ut en kedja till på arbetsbordet och höll så hårt om ändarna som han kunde, med all sin makt, för att få stopp på rasslandet. Men innerst inne så visste han att detta inte räckte för att göra honom till herre över kedjorna. För det var han tvungen att använda kedjorna igen. Och han skulle använda en av tvångströjorna som han hade kvar. Någon måste bindas, såsom han blivit bunden.

Någon annan var tvungen att lida och dö.

Kapitel 8

Direkt när Riley och Lucy klev av FBI-planet så kom en ung polis i uniform springande mot dem över landningsbanan.

”Gud, vad skönt det är att se er”, sa han. ”Chief Alford är förbannad. Om ingen tar ner Rosemarys kropp direkt så lär han få en stroke. Det krälar redan med reportrar. Jag är Tim Boyden”.

Rileys hjärta sjönk när hon och Lucy presenterade sig. Att media var på platsen så snabbt var verkligen inget bra tecken. Fallet skulle få en skakig början.

”Kan jag bära något åt er?” frågade konstapel Boyden.

”Vi klarar oss”, sa Riley. Hon och Lucy hade bara några små väskor.

Konstapel Boyden pekade ut över landningsbanan.

”Bilen står där borta”, sa han.

De gick kvickt mot bilen. Riley satte sig på passagerarsidan där fram, och Lucy satte sig i baksätet.

”Vi är bara några minuter från stan”, sa Boyden och började köra. ”Alltså, jag kan inte tro det är sant att detta händer. Stackars Rosemary. Alla tyckte så mycket om henne. Hon hjälpte alltid människor. När hon försvann för några veckor sedan så fruktade vi det värsta. Men detta kunde vi aldrig ha föreställt oss…”

Hans röst blev tyst och han skakade på huvudet med förtvivlan.

Lucy lutade sig fram från baksätet.

”Jag hörde att ni haft ett liknande mord förr”, sa hon.

”Ja, när jag fortfarande gick på gymnasiet”, sa Boyden. ”Men inte här i Reedsport. Det var nära Eubanks, längre söderut längs floden. En kropp inlindad i kedjor, precis som Rosemary. Hon hade på sig en tvångströja också. Har polischefen rätt? Är det en seriemördare?

”Det kan vi inte vara säkra på än”, sa Riley.

Sanningen var att hon trodde att polischefen måste ha rätt. Men den unga konstapeln verkade redan upprörd nog. Det var ingen mening med att skrämma upp honom ännu mer.

”Helt otroligt”, sa Boyden och skakade på huvudet igen. ”En trevlig liten stad som våran. En snäll kvinna som Rosemary. Jag kan inte tro att det är sant”.

Medan de körde in mot stan så såg Riley några skåpbilar med nyhetsteam längs huvudgatan. En helikopter med en TV-kanals logotyp cirkulerade ovanför.

Boyden körde fram till en vägspärr där en liten grupp reportrar hade samlats. En polisman vinkade fram bilen och släppte igenom dem. Några sekunder senare så stannade Boyden bilen bredvid en tågräls. Där var kroppen, hängandes från en elstolpe. Flera poliser i uniform stod bara några meter från den.

När Riley klev ur bilen så kände hon igen polischef Raymond Alford som kom gåendes mot henne. Han såg inte speciellt glad ut.

”Jag hoppas verkligen ni hade en bra anledning för att vi skulle låta kroppen hänga på det här viset”, sa han. ”Det är ett mardrömsscenario. Borgmästaren har hotat att avskeda mig”.

Riley och Lucy följde honom fram till kroppen. I eftermiddagsljuset så såg den ännu underligare ut än den gjort på fotografierna som Riley sett på sin dator. Kedjorna av rostfritt stål glimmade i ljuset.

”Jag antar att ni spärrat av platsen”, sa Riley till Alford.

”Vi har gjort så gott vi kunde”, sa Alford. ”Vi har spärrat av ett tillräckligt stort område för att bara vi ska kunna se kroppen, förutom från sjön. Vi har omdirigerat tågen att gå runt staden. Det gör dem försenade och deras tidtabell är en katastrof. Det måste varit på det viset som Albany nyheterna fick reda på att något var på gång. Ingen av min personal har pratat med media”.

Medan Alford pratade så stördes hans röst ut av oljudet från TV-kanalens helikopter som hovrade ovanför dem. Riley kunde se alla svordomar som rullade av hans läppar när han tittade upp mot helikoptern. Helikoptern svängde runt och gjorde sig redo för att flyga förbi dem igen.

Alford tog fram sin mobiltelefon. När någon svarade, så skrek han ”Jag sa till dig att hålla er jävla helikopter borta från brottsplatsen. Säg till din pilot att han stiger hundrafemtio meter. Det är lagen”.

Alfords ansiktsuttryck avslöjade att personen han pratade med käftade emot.

Tillslut sa Alford, ”Om du inte ser till att helikoptern försvinner omedelbart, så kommer era reportrar att vara portade från presskonferensen som jag kommer hålla i eftermiddag”.

Hans ansikte slappnade av lite. Han tittade upp och väntade. Efter en kort stund så steg helikoptern till en mer lämplig höjd. Ljudet från dess rotorblad fyllde fortfarande luften med ett ihärdigt drönande.

”Gud, jag hoppas att det inte blir mycket mer av det här”, morrade Alford. ”Kanske när vi tagit ner kroppen så kommer de inte vara lika lockade. Men jag antar att det finns fördelar också på kort sikt. Hotellen kommer få fler kunder. Restaurangerna med—reportrar måste äta. Men på lång sikt? Det är inte bra om det skrämmer bort turister från Reedsport”.

”Du har lyckats bra med att hålla dem borta från brottsplatsen”, sa Riley.

”Det är ju alltid nåt”, sa Alford. ”Kom, så får vi det överstökat”.

Alford ledde Riley och Lucy närmare den upphängda kroppen. Kroppen var insvept i en provisorisk sele av kedjor som var virad flera varv. Selen var knuten till ett tjockt rep som gick genom en ståltrissa som var fäst på en bjälke. Resten av repet hängde rakt ner mot marken.

Riley kunde se kvinnans ansikte. Återigen så slog kvinnans likhet med Marie hårt mot henne—samma ansiktsuttryck av tyst smärta och lidande som hennes väns ansikte hade haft efter att hon hängt sig själv. Ögonen som stod ut och kedjan över munnen gjorde det hela ännu mer obehagligt.

Riley tittade på sin nya partner för att se hur hon reagerade. Till hennes förvåning så såg hon att Lucy redan stod och antecknade.

”Är det din första mordplats?” frågade Riley henne.

Lucy bara nickade medan hon antecknade och observerade. Riley tyckte att hon hanterade synen av liket väldigt bra. Många gröngölingar skulle stå och kräka i buskarna vid det här laget.

Däremot så såg Alford ganska illamående ut. Trots att det hade gått många timmar så hade han inte vant sig än. Riley hoppades att han aldrig skulle behöva göra det.

”Det luktar inte så mycket än”, sa Alford.

”Inte än”, sa Riley. Hon är fortfarande i autolys, mest bara inre nedbrytning av cellerna. Det är inte tillräckligt varmt för att skynda på förruttnelseprocessen. Kroppen har inte börjat bryta ihop invändigt. Det är då som stanken kan bli riktigt hemsk”.

Alford blev bara blekare av Rileys förklaring.

”Hur är det med rigor mortis?” frågade Lucy.

”Hon är helt stel, det är jag säker på”, sa Riley. ”Hon lär vara det i tolv timmar till”.

Lucy såg inte det minsta bekymrad ut. Hon bara fortsatte att anteckna.

”Har ni klurat ut hur mördaren fick upp henne där?” frågade Lucy Alford.

”Vi tror att vi vet”, sa Alford. ”Han klättrade upp och knöt fast trissan. Sen släpade drog han upp kroppen. Man kan se hur den är förankrad”.

Alford pekade på en hög med järnvikter som låg bredvid rälsen. Repet var bundet genom hål i vikterna, med noga knutna knutar så att det inte skulle lossna. Vikterna var av samma slag som man kan hitta på ett gym.

Lucy böjde sig ner och tog en närmare titt på vikterna.

”Nästan tillräckligt med vikt för att motbalansera kroppen”, sa Lucy. ”Konstigt att han asade alla de tunga grejerna med sig. Varför knöt han inte bara repet direkt runt stolpen?”

”Och vad innebär det?” frågade Riley.

Lucy tänkte ett tag.

”Han är liten och inte speciellt stark”, sa Lucy. Trissan räckte inte. Han behövde vikternas hjälp”.

”Duktigt”, sa Riley. Sen pekade hon mot andra sidan tågrälsen. Några svaga hjulspår syntes vid kanten mellan gräset och asfalten. ”Och du kan se att han körde fram väldigt nära. Han var tvungen att göra det. Han kunde inte dra kroppen speciellt långt på egen hand”.

Riley undersökte marken nära elstolpen och hittade skarpa fördjupningar i jorden.

”Det ser ut som om han använde en stege”, sa hon.

”Ja, och vi hittade stegen”, sa Alford. ”Kom, jag ska visa er”.

Alford ledde Riley och Lucy över rälsen, mot en sliten lagerlokal av räfflad stål. Ett uppbrutet hänglås hängde på dörrens hasp.

”Ni kan se hur han bröt sig in här”, sa Alford. ”Det gjorde han enkelt. En bultsax fixar det lätt. Den här lagerlokalen används inte så mycket, bara som långtidsförvaring, så det är inte speciellt säkert”.

Alford öppnade dörren och tände lysrören i taket. Stället var mestadels tomt, förutom ett par fraktlådor som var täckta av spindelväv. Alford pekade på en lång stege som stod lutad mot väggen bredvid dörren.

”Där är stegen”, sa han. ”Vi hittade färsk jord på den. Den brukar antagligen stå här, och mördaren visste det. Han bröt sig in, tog ut den och klättrade upp för att knyta fast trissan. När kroppen var på plats så ställde han tillbaka stegen och körde iväg”.

”Han hittade kanske trissan här också”, föreslog Lucy.

”Lagerlokalens fasad är belyst på natten”, sa Alford. ”Så han är orädd, och jag slår vad om att han är ganska så snabb, även om han inte är så stark”.

Då hördes en hög och skarp knall utanför.

”Vad i helvete?” skrek Alford.

Riley visste direkt att det var ett skott.