”Du menar angående inbrottet, va? Jag tittade precis på några preliminära rapporter. Tyvärr så finns det inte så mycket. Labbkillarna hittade inget på stenarna—inget DNA eller fibrer. Inga fingeravtryck heller”.

Riley suckade besviket.

”Hör av dig om något förändras”, sa hon och klappade Flores på ryggen.

”Jag skulle inte räkna med det”, sa Flores.

Riley fortsatte till avdelningen där de högre agenterna höll till. Medan hon gick förbi de små kontoren med glasväggar, så såg hon att Bill inte var där. Det kom faktiskt som en lättnad, men hon visste att förr eller senare så skulle hon vara tvungen att rätta till det hon ställt till med.

När hon kom in på sitt egen välstädade och organiserade kontor så lade Riley omedelbart märke till att hon hade ett meddelande på telefonsvararen. Det var från Mike Nevins, den rättsmedicinska psykiatrikern från Washington som ibland rådgav beteendeanalysenheten angående deras fall. Under åren så hade hon upptäckt att han var en bra källa för att få otrolig insikt, inte bara om hennes fall. Mike hade hjälpt Riley med hennes egen kamp med PTSD efter det att Peterson hållit henne fången och torterat henne. Hon visste att han hade ringt för att kolla hur det var med henne, något han gjorde ofta.

Hon skulle precis ringa upp honom när specialagent Brent Merediths breda kroppsbyggnad dök upp i hennes dörr. Gruppchefens svarta och kantiga utseende gav ett intryck av hans tuffa och allvarliga personlighet. Riley kände sig lättad av att se honom, hon kände sig alltid lugn i hans närhet.

”Välkommen tillbaka, agent Paige”, sa han.

Riley reste sig upp för att skaka hans hand. ”Tack, agent Meredith”.

”Jag hörde att du var med om något spännande igår kväll. Jag hoppas du mår bra”.

”Jag är okej, tack”.

Meredith tittade på henne med varm oro, och Riley visste att han försökte avväga om hon var redo att börja jobba igen.

”Skulle du vilja göra mig sällskap i cafeterian och ta en kopp kaffe?” frågade han.

”Tack, men det finns några filer jag måste titta över. En annan gång”.

Meredith nickade men sa ingenting. Riley visste att han väntade på att hon skulle prata. Han hade utan tvekan också hört att hon trodde Peterson hade varit inkräktaren. Han gav henne en chans att att göra uttryck för sin åsikt. Men hon var säker på att Meredith inte skulle vara mer angelägen att tro henne om Peterson än någon annan hade varit.

”Nåja, jag borde ge mig av”, sa han. ”Säg till när du kan ta en kopp kaffe eller lunch”.

”Det ska jag göra”.

Meredith stannade upp och vände sig mot Riley.

Långsamt och försiktigt sa han, ”Var försiktigt, agent Paige”.

Riley lade märke till en stor innebörd i de orden. För inte så länge sedan så hade en annan överordnad inom byrån sett till att hon blev avstängd för ordervägran. Hon hade fått tillbaka sin tjänst, men hennes position kanske fortfarande var skakig. Riley kände att Meredith gav henne än vänskaplig varning. Han ville inte att hon skulle ta några risker. Och att tjata om Peterson för mycket skulle kanske inte gillas av de som hade förklarat fallet som avslutat.

Direkt efter att Meredith lämnat hennes kontor så gick Riley bort till arkivskåpet och tog fram den tjocka filen om Peterson-fallet. Hon öppnade den på sitt skrivbord och bläddrade igenom den för att fräscha upp minnet om hennes ärkefiende. Det fanns inte mycket hjälp att hämta.

Sanningen var att mannen fortfarande var en gåta. Det fanns inga bevis för att han existerade förrän Bill och Riley hittade honom. Peterson kanske inte ens är hans riktiga namn, och de hade stött på flera olika förnamn som uppgetts vara förknippade med honom. Medan hon letade igenom filen så hittade hon ett fotografi av hans offer—kvinnor som hade hittats i grunda gravar. De hade alla haft brännmärken, och dödsorsaken hade varit strypning med händer. Riley ryste när hon mindes de stora och starka händerna som hade tagit henne och satt henne i bur, som ett djur.

Ingen visste hur många kvinnor han hade dödat. Det kanske fanns många fler kroppar som inte hittats än. Och ingen hade vetat att han tyckte om att tortera kvinnor i mörkret med en blåslampa, förrän Marie och Riley hade blivit tillfångatagna och lyckats fly. Och ingen annan ville tro att Peterson fortfarande levde.

Det hela gjorde henne så ledsen. Riley var känd för sin förmåga att sätta sig i mördares tankar— en förmåga som ibland skrämde henne. Men, hon hade aldrig lyckats sätta sig in i Petersons tankar. Och just nu kändes det som om hon förstod honom ännu mindre.

Han hade aldrig gett Riley intrycket av att vara en organiserad psykopat. Att han lämnade sina offer i grunda gravar visade på motsatsen. Han var ingen perfektionist. Men, han var ändå tillräckligt noggrann för att inte lämna spår efter sig. Mannen var verkligen motsägelsefull.

Hon mindes något som Marie hade sagt till henne strax innan hon tog livet av sig…

”Kanske är han som ett spöke, Riley. Kanske det var det som hände när du sprängde honom. Du dödade hans kropp men du dödade inte hans ondska”.

Han var inte ett spöke, det var Riley säker på. Hon var säker—mer säker än hon någonsin varit—att han fanns där ute, och att hon var hans nästa offer. Men, han kunde lika gärna vara ett spöke såvitt hon brydde sig. Förutom hon själv, så trodde ingen på att han existerade.

”Var är du ditt kräk?” viskade hon för sig själv.

Hon visste inte, och hon kunde inte ta reda på det. Hon hade kört fast helt. Hon hade inget annat val än att släppa det hela för tillfället. Hon stängde filen och satte tillbaka den på sin plats i arkivskåpet.

Telefonen på kontoret ringde. Hon såg att samtalet var på en linje som alla specialagenter delade. Det var linjen som beteendeanalysenhetens telefoncentral använde för att vidarebefordra samtal till agenter. Tumregeln var att den agent som först lyfte luren fick ta fallet.

Riley såg sig om och såg att alla andra kontor verkade tomma för tillfället. De andra agenterna var på lunch eller jobbade på andra fall. Riley svarade.

”Specialagent Riley Paige. Vad kan jag stå till tjänst med?”

Rösten i luren lät orolig.

”Agent Paige, det här är Raymond Alford, polischef i Deedsport, New York. Vi har ett problem här. Skulle vi kunna ta ett videosamtal? Jag tror kanske det kan förklara det bättre. Och jag har några bilder som det är bäst att du slår ett öga på själv”.

Riley var nyfiken. ”Givetvis”, sa hon. Hon gav Alford hennes kontaktinformation. En stund senare så talade hon med honom, ansikte mot ansikte. Han var en lång och smal man som börjat tappa håret och såg ut att vara en bra bit in i medelåldern. Hans ansiktsuttryck var oroligt och trött.

”Vi hade ett mord här igår kväll”, berättade Alford. ”Ett riktigt hemskt sådant. Jag ska visa dig”.

Ett fotografi dök upp på Rileys datorskärm. Bilden visade något som verkade vara en kvinnokropp som hängde i en kedja över ett järnvägsspår. Kroppen var inlindad i ett flertal kedjor, och verkade vara konstigt klädd.

”Vad har offret på sig?” frågade Riley.

”En tvångströja”, sa Alford.

Riley blev överraskad. När hon tittade närmare på bilden så kunde hon se att det var sant. Sen försvann bilden och Riley var återigen ansikte mot ansikte med Alford.

”Polischef Alford, jag är tacksam för att du slagit larm. Men varför tror du att detta är ett fall för beteendeanalysenheten?”

”För exakt samma sak hände inte långt härifrån för fem år sedan”, sa Alford.

En annan bild dök upp på skärmen. En annan kvinnas kropp som också var täckt med kedjor och iklädd en tvångströja.

”Den gången var det en deltidsarbetare på fängelset, Marla Blainey. Tillvägagångssättet var identiskt—förutom att hon bara dumpats vid floden, hon blev inte upphängd”.

Alfords ansikte dök upp igen.

”Den här gången var det Rosemary Pickens, en sjuksköterska från trakten”, sa han. ”Ingen kan komma på något motiv, inte för någon av kvinnorna. De var båda omtyckta”.

Alford sjönk ihop och skakade trött på huvudet.

”Agent Paige, det här är mer än jag och min personal klarar av. Det här nya mordet måste innebära en seriemördare eller en härmapa. Men problemet är att båda de alternativen inte kan stämma. Vi har inte sådana problem i Reedsport. Vi är bara en liten turistort vid Hudson River med ungefär sju tusen invånare. Ibland måste vi stoppa ett slagsmål, eller fiska upp en turist ur floden. Det brukar inte bli mycket värre här”.

Riley tänkte efter. Det verkade faktiskt vara ett fall för beteendeanalysenheten. Hon borde verkligen vidarebefordra Alford till Meredith omedelbart.

Men Riley tittade bort mot Merediths kontor och såg att han inte kommit tillbaka än. Hon var tvungen att upplysa honom om detta senare. Men sålänge så kanske hon kunde hjälpa lite.

”Vad var dödsorsakerna?” frågade hon.

”Skuren hals, båda två”.

Riley försökte att inte visa sin förvåning. Det var mycket vanligare att offer blev ihjälslagna eller strypta.

Detta verkade vara en mycket ovanlig mördare. Men, det var den sortens psykopat som Riley kände väl. Hon specialiserade sig på sådana fall. Det verkade synd att hon inte skulle få tillämpa sin expertis på det här fallet. På grund av allt som hänt henne nyligen, så skulle hon inte få fallet.

”Har ni plockat ner kroppen? frågade Riley.

”Inte än”, sa Alford. ”Hon hänger där fortfarande”.

”Gör inte det. Lämna kroppen där tills våra agenter kommer”.

Alford såg inte glad ut.

”Agen Paige, det är mycket du ber om. Det är precis bredvid tågspåret och man kan se det från floden. Byn behöver inte den här sortens publicitet. Många vill att jag ska plocka ner kroppen”.

”Låt den vara”, sa Riley. ”Jag vet att det är svårt, men det är viktigt. Det tar inte lång tid. Vi kommer ha agenter där i eftermiddag”.

Alford nickade med tyst samtycke.

”Hare ni fler fotografier av det senaste offret?” frågade Riley. ”Några närbilder?”

”Visst, jag ska visa dem”.

Riley fick se en serie av detaljerade fotografier av liket. Lokalpolisen hade gjort ett bra jobb. Fotografierna visade hur hårt och omsorgsfullt kedjorna hade placerats runt kroppen.

Tillslut kom en närbild på offrets ansikte.

Riley satte hjärtat i halsgropen. Offrets ögon stod ut, och hennes mun var förbunden med en kedja. Men det var inte det som chockade Riley.

Kvinnan liknade väldigt mycket Marie. Hon var äldre och tjockare, men ändå. Marie kanske hade sett ut så om hon hade fått leva ett ett årtionde till eller så. Bilden var som ett slag i magen för Riley. Det var som om Marie ropade på henne, och krävde att hon skulle ta fast mördaren.

Hon visste att hon var tvungen att ta fallet.