Riley stördes av den obekväma spänningen. Hon och Bill hade knappt talat under deras över en timme långa resa. Deras gamla kamratskap, deras lekfullhet, deras kusliga samförstånd – inget av det fanns kvar nu. Riley kände sig säker på att hon visste varför Bill var så frånvarande. Han var inte otrevligt, utan oroad. Han verkade också tvivla på om det verkligen var rätt för henne att vara tillbaka.

De körde mot Mosby State Park, där det senaste mordoffret hade hittats. Medan de körde så tog Riley in omgivningen runt henne, och sakta men säkert så började den där vanliga och professionella känslan smyga sig på. Hon visste att hon var tvungen att skärpa sig.

Hitta den jäveln och döda honom åt mig.

Maries ord ekade inom henne, motiverade henne, och gjorde hennes val enkelt.

Men ingenting verkade så enkelt nu. För det första så kunde hon inte låta bli att oroa sig för April. Att skicka tillbaka henne till hennes pappa var inte rättvist mot någon. Men idag var det lördag och Riley ville inte vänta ända tills på måndag med att se brottsplatsen.

Den djupa tystnaden förvärrade hennes ångest och hon kände ett desperat behov av att prata. Hon rannsakade hjärnan efter något att säga, och till slut sa hon:

”Alltså, har du tänkt berätta vad som händer mellan dig och Maggie?”

Bill vände sig mot henne med en förvånad blick och hon var inte säker på om det berodde på att hon brutit tystnaden eller på hennes klantiga fråga. Oavsett vad det var så ångrade hon sig direkt. Många hade sagt att hennes rättframma attityd kunde vara lite avstötande ibland. Det var inte hennes avsikt att vara sån – men hon hade helt enkelt ingen tid att slösa.

Bill andades ut.

”Hon tror att jag är otrogen.”

Riley kände sig överraskad.

”Va?”

”Med mitt jobb” sa Bill och skrattade lite surt. ”Hon tycker att jag är otrogen med mitt jobb. Hon anser att jag älskar allt det här mer än vad jag älskar henne. Jag försöker berätta för henne att hon är löjlig. Hur som helst kan jag inte sluta – inte mitt jobb, iallafall. ”

Riley skakade på huvudet.

”Låter precis som Ryan. Han brukade bli riktigt avundsjuk när vi fortfarande var tillsammans.”

Hon stoppade sig själv innan hon berättade hela sanningen för Bill. Hennes ex-make hade inte varit avundsjuk på Rileys jobb. Han hade varit avundsjuk på Bill. Hon hade ofta undrat om Ryan kanske hade anledning att vara det. Trots att det var en tuff dag så kändes det ändå bättre att vara med Bill. Var den känslan enbart professionell?

”Jag hoppas bara att det här inte är en bortkastad resa” sa Bill. ”Brottsplatsen har blivit helt rensad, du vet.”

”Jag vet. Jag vill bara se platsen själv. Bilder och rapporter funkar inte för mig.”

Riley började känna sig lite yr nu. Hon var ganska säker på att det var på grund av höjden, eftersom de klättrade allt högre upp. Förväntan hade kanske också något med saken att göra. Hennes händer svettades fortfarande.

”Hur mycket längre?” frågade hon när hon såg skogen tjockna och terrängen bli allt mer långsträckt.

”Inte så långt.”

Ett par minuter senare svängde Bill av den asfalterade vägen och in på ett par grova däckspår. Fordonet hoppade vilt och stannade ungefär en halv kilometer in i den täta skogen.

Han slog av tändningen, och vände sig sedan mot Riley och tittade på henne med oro.

”Är du säker på att du vill göra det här?” frågade han.

Hon visste exakt vad som oroade honom. Han var rädd att hon skulle blicka tillbaka till sin traumatiska fångenskap. Även om det här var ett annat fall helt och hållet, och en annan mördare.

Hon nickade.

”Jag är säker” sade hon, inte alls övertygad om att hon verkligen menade det.

Hon klev ut ur bilen och följde Bill fram till en överväxt, smal väg genom skogen. Hon hörde det gurglande ljudet av ett närliggande vattendrag. När vegetationen växte sig allt tjockare var hon tvungen att trycka sig förbi lågt hängande grenar, och klibbiga barr började samla sig på hennes byxor. Tanken på att behöva plocka bort dem irriterade henne.

Äntligen kom de fram till bäcken. Riley blev omedelbart slagen av vilken underbar plats det var. Eftermiddagens solljus spred sig ner genom bladen och fläckade det flödande vattnet med kalejdoskopiskt ljus. Det stadiga ljudet från strömmen var lugnande. Det var konstigt att tänka sig denna som en grym brottsplats.

”Hon hittades här” sade Bill och ledde henne till en bred, jämn sten.

När de kom dit stod Riley och tittade runt och andades djupt. Ja, hon hade gjort rätt i att följa med. Hon började känna det.

”Bilderna?” frågade Riley.

Hon hukade sig bredvid Bill vid stenen och de började titta igenom en mapp full av fotografier som tagits strax efter att Reba Fryes kropp hade hittats. En annan mapp var fylld med rapporter och bilder av mordet hon och Bill hade undersökt för sex månader sedan – det som de inte hade lyckats lösa.

Dessa bilder förde tillbaka livliga minnen av det första offret. Det transporterade henne tillbaka till jordbruksbygden nära Daggett. Hon kom ihåg hur Rogers hade arrangerats på ett liknande sätt mot ett träd.

”Mycket likt vårt gamla fall” observerade Riley. ”Båda kvinnorna i trettioårsåldern, båda med små barn. Det verkar vara en del av det som triggar honom. Han gillar mammor. Vi måste kolla med föräldragrupper, ta reda på om det finns några kopplingar mellan de två kvinnorna eller deras barn.”

”Jag tar tag i det” sade Bill. Han tog anteckningar nu.

Riley fortsatte titta igenom rapporterna och bilderna, och jämförde dem med den aktuella scenen.

”Samma metod för kvävning, med ett rosa band” observerade hon. ”En annan peruk och samma typ av konstgjorda ros framför kroppen.”

Riley höll två fotografier sida vid sida.

”Ögonen var sydda också” sa hon. ”Om jag kommer ihåg rätt så fann teknikerna att Rogers ögon hade blivit sydda efter döden. Var det detsamma med Frye?”

”Ja. Jag antar att han ville att de skulle se honom även efter att de var döda.”

Riley kände en plötslig rysning i ryggraden. Hon hade nästan glömt den känslan. Hon fick den när någonting om ett fall precis skulle klicka och börja låta vettigt. Hon visste inte om hon skulle känna sig uppmuntrad eller skrämd.

”Nej” sa hon. ”Det är inte det. Han bryr sig inte om kvinnorna ser honom.”

”Varför gjorde han det då?”

Riley svarade inte. Idéer började hoppa runt i hennes hjärna. Hon var upprymd. Men hon var inte redo att lägga något i ord – inte ens för sig själv.

Hon lade ut par fotografier på stenen och pekade ut detaljerna för Bill.

”De är inte exakt likadana” sa hon. ”Kroppen var inte så noggrant placerad i Daggett. Han hade försökt flytta det liket när det redan var stelt. Min gissning är att den här gången tog han henne hit innan likstelheten satte in. Annars skulle han inte ha kunnat posera henne så…”

Hon tryckte tillbaka lusten att avsluta meningen med ”snyggt”. Då insåg hon, det var precis den sortens ord som hon brukade använda i jobbet, det vill säga innan hon tillfångatogs och torterades. Hon började komma in i det igen, och hon kände samma gamla mörka besatthet växa inuti henne. Ganska snart skulle det inte finnas någon återvändo.

Men var det bra eller dåligt?

”Vad är det med Fryes ögon?” frågade hon och pekade på ett foto. ”Det där blåa ser inte naturligt ut.”

”Linser” svarade Bill.

Rysningen i Rileys ryggrad blev starkare. Eileen Rogers lik hade inte haft kontaktlinser. Det var en viktig skillnad.

”Och det där… glansiga? På hennes hud?” frågade hon.

”Vaselin” sade Bill.

En annan viktig skillnad. Med ens började allt falla på plats i rasande fart.

”Vad har kriminalteknikerna hittat angående peruken?” frågade hon Bill.

”Ingenting än, förutom att den var ihopsydd av bitar från billiga peruker.”

Riley kände spänningen växa. Vid det sista mordet så hade mördaren använt en enkel, hel peruk, inte något han hade lappat ihop. Även rosen hade det varit så billigt att rättsmedicin inte kunde spåra den. Riley kände hur delar av pusslet föll på plats – inte hela pusslet, men en stor del av det.

”Vad planerar de att göra med peruken?” frågade hon.

”Samma som förra gången – köra en sökning på fibrer och försöka använda det till att spåra butiken som sålde den.”

Överraskad av den starka säkerheten i sin egen röst sa Riley: ”Slöseri med tid.”

Bill tittade på henne, tydligt förvirrad.

”Varför då?”

Hon kände en bekant otålighet hos Bill, en hon alltid kände när hon fann sig själv liggandes ett steg eller två framför honom.

”Titta på bilden som han försöker visa oss. Blå linser för att få ögonen att se ut som om de inte är riktiga. Ögonlocken sys så att ögonen är öppna. Kroppen lutar upp, benen hemskt särade. Vaselin för att få huden att se ut som plast. En peruk ihopsydd av bitar av små peruker – inte mänskliga peruker – dockperuker. Han ville att båda offren skulle se ut som dockor – som nakna dockor på en hylla.”

”Åh fan,” sa Bill och noterade febrilt. ”Varför märkte vi inte det förra gången, i Daggett?”

Svaret verkade så uppenbart för Riley att hon tvingade tillbaka en otålig grymtning.

”Han var inte tillräckligt bra ännu” sa hon. ”Han försökte fortfarande räkna ut hur han skulle skicka meddelandet. Han lär sig med tiden.”

Bill tittade upp från sitt anteckningsblock och skakade sakta på huvudet i beundran.

”Jag har saknat dig.”

Hur mycket hon än uppskattade komplimangen så visste Riley att en ännu större insikt var på väg. Och hon visste från många års erfarenhet att det inte fanns något annat sätt. Hon var bara tvungen att slappna av och låta den komma till henne. Hon hukade sig tyst på stenen och väntade på att det skulle hända. Medan hon väntade plockade hon barren från sina byxor.

Vilket elände, tänkte hon.

Plötsligt föll hennes ögon på stenytan under hennes fötter. Andra barr, några av dem hela, andra brutna i delar, låg mitt bland de hon plockade av nu.

”Bill” sa hon, hennes röst kvävd av spänning, ”Var de här barren här när du hittade kroppen?”

Bill ryckte på axlarna. ”Jag vet inte.”

Hennes händer skakade och svettades mer än någonsin när hon tog bilderna och letade igenom dem tills hon hittade en bild av liket tagen framifrån. Där, mellan hennes särade ben precis runt rosen, var en grupp av små fläckar. Det var barren – samma barr som hon just hittat. Men ingen trodde att de var viktiga. Ingen hade orkat ta en mer skärpt och fokuserad bild av dem. Och ingen hade ens orkat sopa bort dem när brottsplatsen städades.

Riley blundade och lät hennes fantasi flöda fritt. Hon kände sig virrig och yr. Det var en känsla hon kände igen alltför väl – en känsla av att falla ner i en avgrund, i ett hemsk svart tomrum, i mördarens onda sinne. Hon satte sig i deras skor, i deras erfarenhet. Det var en farlig och skrämmande plats att befinna sig på. Men det var där hon hörde hemma, åtminstone just nu. Hon omfamnade den återvändande känslan.

Hon kände mördarens övertygelse när han bar kroppen längs vägen till bäcken, helt säker på att han inte skulle bli upptäckt, och helt lugnt utan att stressa. Han kanske nynnade eller visslade. Hon kände hans tålamod, hans hantverk och skicklighet, medan han satte liket på stenen.

Och hon kunde se den hemska scenen genom hans ögon. Hon kände hans djupa tillfredsställelse efter ett väl utfört jobb – samma varma känsla som hon alltid kände när hon hade löst ett fall. Han hade hukat sig på stenen och avvaktade i några sekunder – lagom länge för att beundra det egna hantverket. Ett konstverk.

Och under tiden han satt där och beundrade så hade han plockat barren från sina byxor. Han tog sin tid med det. Han brydde sig inte om att vänta tills han hade tagit sig därifrån, och hon kunde nästan höra honom säga precis vad hon själv nyss hade sagt.

”Vilket elände.”

Ja, han hade till och med tagit sig tid för att plocka bort barren.

Riley flämtade och öppnade ögonen. När hon kände på barren i sin hand noterade hon hur klibbiga de var och att deras spetsar var skarpa nog att orsaka ytliga sår.

”Samla barren” beordrade hon. ”Vi kanske kan få fram lite DNA.”

Bills ögon vidgades och han tog omedelbart fram en påse och pincett. Medan han arbetade rusade hennes tankar för fullt – hon var inte klar än.

”Vi har haft fel hela tiden” sa hon. ”Det här är inte hans andra mord. Det är hans tredje.”

Bill stannade och tittade upp med ett bedövat uttryck..

”Hur vet du det?” frågade Bill.

Hela Rileys kropp spände sig när hon försökte få skakningarna under kontroll.

”Han har blivit för bra. Hans träning är över. Han är ett proffs nu. Och han gör bara framsteg. Han älskar sitt arbete. Nej, det här är hans tredje gång, minst.”

Rileys hals drog ihop sig och hon svalde hårt.

”Och det kommer inte dröja länge tills det är dags för nästa.”