Nora: «I har aldrig älskat mig. I har bara tyckt det vara roligt att vara förälskad i mig!» Vad är skillnaden? Och så säger hon: «Du har aldrig förstått mig!» Det var icke gott för Helmer, då hon alltid hycklat för honom. Så får den stackars Helmer säga sådana dumheter, som att han skall uppfostra henne. Det är väl det sista en man säger åt en kvinna. Men herr Helmer måste vara dum, ty det lider mot slutet^[5] och Nora skall «knipa». Därpå blir Helmer vekare. Han ber om förlåtelse: förlåtelse för att hon förfalskat växel, att hon ljugit, för alla hennes fel.

Så kommer ett förståndigt ord av Nora. Hon vill gå ut ur äktenskapet för att finna sig själv. Frågan blir dock om hon inte kunde göra det lika bra i samma hus som sina barn, under beröring med livets verkligheter och i strid med sin kärlek till Helmer, ty hennes kärlek och ingens kärlek dör knall och fall^[6]. Men det är en smakfråga. Att hon icke anser sig värdig uppfostra sina barn är lögn i hennes mun, ty hon har nyss satt sig ganska högt, då hon tuktat den oskyldige Helmer. Följdriktigare borde hon stannat hos barnen i detta fall, då hon tyckte mannen var ett sådant nöt som icke kunde fatta det «vidunderliga». Ty hur skulle hon vilja lämna barnens uppfostran åt en sådan stympare. Hennes joller om det «vidunderliga» att Helmer skulle ange sig för hennes brott är så romantiskt-fånigt, att det icke förtjänar ett ord. Att «hundra tusen kvinnor» offrat sig för sina män, är en artighet mot damerna, som Ibsen borde vara för gammal att säga ut. Så svamlar Nora huller om buller: hon har älskat honom, han har älskat henne, och ändå säger hon att hon i åtta år varit en främmande kvinna som fött en främmande mans barn! Helmer medger att han icke varit fullkomlig och lovar bli en annan! Det är ju vackert det, och alla garantier föreligga här att fortsättningen skall bli bättre än början. Men det duger naturligtvis inte i en pjäs! Pang! skall det vara när ridån faller! Så bevisar (?) Nora att hon varit en docka! Hade icke Helmer ställt möblerna som han ville? Nå! Men om frun bara behagat uttala sin vilja, skulle man nog fått se var skåpet skulle stått!

Varför gjorde hon icke det? Förmodligen emedan hon ansåg det likgiltigt: och det kunde hon ha rätt i. Var nu Nora en docka, så å la bonne heure, icke var det Helmers fel, ty han behandlade henne med förtroende såsom sin hustru, men det var icke det Ibsen ville bevisa, utan det var motsatsen han ville bevisa, men icke hade nog kraft att göra, ty han trodde icke på sin uppgift, och hans rättskänsla bröt fram emellanåt!

Vad författaren själv menat med Ett Dockhem det får man aldrig veta. Att den gjorde intryck av och allmänt uppfattades som ett manifest för den förtryckta kvinnan, väckte genast en storm, under vilken även de lugna tappade huvudet. Ty stycket bevisar ju rakt motsatsen av vad det skall bevisa. Eller är hela stycket ett bevis på vådan av att skriva teaterpjäser om allvarliga ämnen. Eller, för att välja en annan synpunkt, är den icke ett försvar för den förtryckta kvinnan utan endast en framställning av ärftlighetens ingrepp i karaktären? Då skulle författaren varit så hederlig att han även till Helmers ursäkt framdragit hans ärftligheter. Eller är det Noras dåliga uppfostran? Ja på den skyller hon rätt mycket. Varför kan icke Helmer få skylla på sin dåliga uppfostran. Eller är det hela blott en teaterpjäs rätt och slätt och en modern kurtis mot damerna, då må den gå till teaterpjäserna bland «Offentliga nöjen» och icke falla under en allvarlig diskussion, ännu mindre få den äran att ha retat mänsklighetens två hälfter mot varandra.

Emellertid kom genom ett Dockhem frågan om olyckliga äktenskap i gång. Alla fruar sågo tyranner i sina män och ansågo sig alla med mer eller mindre skäl som dockor. Så fick man i litteraturen se en hel rad med äkta män som förfalskade växlar och avbasades i slutscenen av sina fruar, utan att författarinnorna voro lika ädelmodiga som Ibsen att draga fram det ärftliga växelförfalskningsanlaget såsom ursäkt. Så fick man se män som förstörde sina hustrurs pengar, men hustrur som förstörde sina mäns fick man för rättvisans skull icke se. Oaktat allt dumt som skrevs, blev ändock så mycket vunnet, att äktenskapet avslöjades som gudomlig institution, att fordringarne på en absolut sällhet i äktenskapet nedsattes och att skilsmässa mellan oeniga makar äntligen erkändes såsom berättigad. Och det var gott!

Orsakerna till olyckliga äktenskap äro många. Först äktenskapets egen natur. Två människor, till på köpet^[7] av motsatta kön, giva varandra det oförsiktiga löftet att hålla ihop hela livet.

Äktenskapet vilar sålunda på en orimlighet. Den ena utvecklas hit, den andra dit, och så går det sönder. Eller den ena står stilla, den andra utvecklas, och så går det i sär. Oenighet mellan makar kan uppstå av den grund att då två starka andar råka tillsammans och de inse att varje kompromiss är omöjlig på andra villkor än att den ena parten ger sig, så uppstår ett hat till bandet. Om de voro fria skulle de jämka; nu vilja de icke, ty det är att uppge sin personlighet. Slutligen kunna de komma därhän att de, för att icke blanda bort sin personlighet, av instinkt, av självupphållelsedrift, hata varandras tankar, och motsägelsen blir ett behov såsom varande en garanti för att var och en får behålla sig och sina tankar. Detta är ett ganska vanligt fall, som världen haft svårt att förklara. De älskade varandra, de hade samma meningar, men plötsligt utbryter denna oförklarliga antipati, och man ser blott ett par oeniga makar. Så komma de fall då så kallad otrohet skiljer makarne åt. Nu är det så illa ställt att somliga människor äro födda till monogami, således till trohet, vilken icke är en dygd, utan en egenskap, andra till polygami, således till otrohet. Råka nu motsatserna tillsammans, då blir det ett stort elände.

I naturen, åtminstone bland de högre djuren, är detta förhållande mellan könen av samma art regelbundet. Tjuren är polygamist, tuppen likaså. Anden är monogam i vilt tillstånd, men den tama (ankan) blir polygam. Kulturens inverkan således. Rovdjuren i allmänhet äro i vilt tillstånd monogamer och hanen följer honan troget under det hon har ungar. Duvornas kärlek är berömd av poeterna, och de bygga verkligen hjonelag^[8] för livet, men (ett förfärligt men för poeterna) blir ena maken sårad, skadad eller lytt, så går kärleken sin väg, och den andra söker en ny make. Detta är ju mycket opoetiskt och därför har ingen poet vågat avslöja duvornas berömda kärlek, av fruktan för damernas vrede. I allmänhet ser man i naturen att tillgång på födoämnen avgör äktenskapsförhållandet. Rovfåglarne lägga endast ett par ägg, emedan det är ont om villebråd och hanen hjälper till och med honan att ruva äggen, medan hon flyger ut på jakt, ty dessa djurs föda tas inte i varje buske. Det är ju ett rätt äktenskap. Sjöfåglarne träffas vid parningstiden. När hanen undangjort sitt kära besvär, flyger han till havs att må gott, men honan får dra till bo, ruva och skaffa mat ensam. På hösten när ungarne äro stora träffas de alla i havsbandet. Av alla honor har väl ingen det svårare än getinghonan. På hösten när hon blivit befruktad söker hon upp en bark på södra sidan av ett träd och lägger sig där i vintersömnen. Hanarne dö med första frost. När våren kommer, skall honan nu ensam bygga detta konstiga bo, med alla dess kakor, i vilka hon lägger äggen. Och sedan skall hon föda denna massa ungar. Det är ett tungt arbete naturen pålagt henne, men man har ännu icke märkt någon lust hos henne att vilja emancipera sig från naturlagen. Hon kunde dock så enkelt göra det, om hon lade sig på trädets norra sida, ty då förfrös hon, och mänskligheten skulle drabbas av den stora förlusten att icke få ha getingar. Vi se sålunda att sedligheten hos djuren är beroende av en hel mängd ekonomiska, fysiska och geologiska m. fl. förhållanden. Vi hava sett huru kulturen gör polygamister av till exempel hunden, vilken som tam får maten gratis.^[9] Ett enda fall av polyandri anför Darwin bland de högre djuren: det är staren, i vars bo man sett flera hanar. En annan sak som i naturen förefinnes, men som vid kulturen försvinner, det är den periodiska brunsttiden. De vilda däggdjuren para sig en eller ett par gånger under den varma årstiden. Husdjuren och människan när som helst. Kan man därför säga att människan är osedligare? Nej, det beror endast därav att människan har lika god eller dålig tillgång på mat och värme åt ungarne under alla årstider, vilket djuren däremot sakna och därför måste passa på om våren för att ha ungarne färdiga för kampen innan hösten kommer. Nu beror på, om de ganska vanliga fall av polygami man ser bland männen härleda sig från några ärftliga anlag ifrån förgångna utvecklingsstadier.

Huru än må vara, så är det ett ledsamt fall i ett äktenskap, ty det är en bruten överenskommelse och stör förtroendet. Mera ledsamt ändå är, då fall av polyandri förekommer hos kvinnan, ty var mannen otrogen, så nödgade han icke därigenom sin hustru att draga upp en annans barn, men är kvinnan otrogen, låter hon sin man arbeta för en annans barn, och det är en osnygg form av stöld.

När nu äktenskapet, såsom varande en mänsklig institution av rent praktiska skäl uppfunnen, är så full med skröpligheter och stötestenar, huru kunna då så många äktenskap hålla ihop? Jo, det är det gemensamma intresset, naturens eviga mening med äktenskapet, det är barnen. Människan ligger i oupphörlig fejd med naturen, men blir oupphörligt slagen. Där gå två älskande och vilja flytta ihop för att dels få roa sig, dels få njuta av varandras sällskap. Att tala om de blivande barnen skulle anses vara en förnärmelse. Långt innan barnet kommer upptäcka de att sällheten icke var så himmelsk, och så blir förhållandet jolmigt. Så kommer barnet! Då blir allting nytt och nu först blir förhållandet skönt, ty den fula egoismen på tu man hand^[10] försvinner. Ett äktenskap utan barn är en ledsam händelse och är icke något äktenskap. Lagen tillstadde^[11] också från äldsta tider dess upplösning utan svårighet. En ofruktsam eller barnlös kvinna är mycket att beklaga, men hon blir icke dess mindre en avvikelse från naturen, därför kan hon icke se förhållandet rätt mellan man och kvinna och hennes ord borde icke betyda något. Det är därför man icke borde tillmäta Sveriges fyra nu skrivande författarinnors ord i den frågan någon större betydelse, ty de leva alla fyra i barnlösa äktenskap. Vilken skillnad också på Mamsell Bremers kvinnoideal och Leas eller Fru Schwartz’? En barnlös kvinna är icke en kvinna. Icke heller en man. Därför är det moderna kvinnoidealet en otäck Hermafrodit med icke så liten anslutning till Grecicismen. Det är sålunda barnen, som hålla hop äktenskapen.

Men nu kommer den stora bottenlösa frågan, om individen i samma stund han fortplantat sig, har skyldighet att uppge sin individualitet, att bli allt för barnen! I naturen, om vi skulle söka ett svar där, finnes väl icke vad vi kalla individualiteter. Och vad är individualitet hos människan? En samling föreställningar om vissa måls uppnående i livet; oftast gående ut på välbefinnande, stundom, då individen i sig känner en representant av det lidande släktet, en strävan att få leva för hela släktet och icke blott för sina ungar. I senare fallet få väl de egna ungarna hjälpa sig. Men Nora, idealet, kan icke anses äga några sådana tendenser. Hon längtar ut till frihet, personlig egoistisk njutningsfull Ibsenisk frihet att få ställa möblerna där hon vill, att slippa be om förlåtelse när hon gjort något dumt, frihet att få ruva över sina tankar, älta dem som lera för att av dem göra små avgudabilder, frihet från att vara amma och mor, med ett ord frihet från naturens lagar. Nora är ett romantiskt vidunder, en produkt av den sköna världsåskådning som kallas idealism och som velat inbilla människorna att de voro gudar och att jorden, var en liten himmel. Att författaren själv aktat Noras idéer som griller, visade han i en revision av sin pjäs där han låter Nora stanna. Hade Nora haft någon kallelse, vilket alls icke framgår av hennes sista repliker, skulle hon ha gått; hade hon därjämte varit en svag människa, skulle hon kanske kommit igen.

Nu är frågan: är kvinnans ställning verkligen enlig med naturen? Är hennes långa moderskap icke ett martyrium, och äro hennes frigörningsförsök så alldeles mot naturen?

Låtom oss se huru de «andra» djuren ha det. Hos de större däggdjuren med lika livslängd som människan, varar moderskapet ett eller två år. Så är hon fri, till nästa fall inträffar. Människans hona är genom kulturförhållandena bunden för livet, snart sagt. Gossarne släppas ut vid omkring 20 år, flickorna likaså, om de någonsin släppas ut. Varför släppas de inte ut förr? Därför att de icke kunna föda sig själva och skydda sig själva. Familjen är sålunda en hemlig polisinstitution inrättad av överklassen för att skydda ynglet (jag talar nämligen hela tiden om överklassen eller kulturäktenskapen). Kulturkvinnans missnöje med det långa moderskapet har sålunda något av natur i sig, och hennes skenbara opposition mot naturen är en opposition mot kulturen, likasom hennes opposition mot mannens tyranni är helt enkelt ett uppror mot samma fiende mannen reser sig mot, det upp- och nedvända^[12] samhället, fastän hon i mannen ser samhällstvånget personifierat. Hos naturmänniskan (bonden) lider icke kvinnan så mycket av ett långt moderskap. För det första emedan barnen få göra nytta vid sju, åtta års ålder; för det andra emedan hemmet icke blir unket, alldenstund mannen begagnar stugan endast när han äter och sover, och för övrigt lever i fria luften. I staden hos ståndspersoner packas man ihop i små celler, och någon beklagansvärdare varelse än en ung flicka finns väl knappt. Hennes och fångens lott likna varandra mycket. Mamma skall bevaka henne att det icke kommer någon hane av «sämre» ras och befruktar hennes barn!

Hemmet i Norden är mycket besjunget. Hemmen i södern äro mindre kvava. Det är en klimatfråga. Det nordiska hemmet med innanfönster, som fördärva luften, kakelugnar (den husliga härden!^[13]), den långa vintern och hösten och våren, som pina människor ihop, gör i mina ögon det hemmet oskönt. Man ser det icke i sin egen familj, men man ser det i andras. Först far och mor hopkedjade med livstidsbojor. Om den ena har en tanke som den andra icke delar, så lär han sig på femton år att tiga, det vill säga hyckla. Så de långa sönerna. Hemma moral, och ute omoral. Ljuga för föräldrarne eller åtminstone förtiga. Sins emellan, sedan de slutat slåss, fortsätta de att gräla och kivas, ty det ligger i människans natur. Och så känna de föräldrarnes tysta önskan att snart se dem på en plats i livet, det vill säga att få köra ut dem! Så uppfostran. Fadrens och modrens eviga uppmärksamhet för att upptäcka deras fel. Sina fel håller man på, och man skall slutligen känna agg mot dem som bara granska och spionera en. Så kommer barnets tysta motkritik på föräldrarne, och så förlorar barnet aktningen för föräldrarne. Det är en kedja av hyckleri, och hemmet är oskönt, utom i romaner. Så komma barnen ut i livet, och känna sig så gränslöst lyckliga, att de i bästa fall bara gå hem om söndagarne och äta middag. Nu sitta föräldrarne ensamma, och våga icke ha någon mening inför varandra, av fruktan att störa husfriden, och husfriden är näst barnen familjens grundval. För dess bibehållande^[14]