Dagen kommer och natten är när! Han får ta på sig och springa efter barnmorskan! Han får gå ifrån sjukbädden ut i tamburen och ta emot fordringsägare. Och så har han sin dotter i armarna! Då grät han, ty han kände ansvar, ett ansvar tyngre än hans kraft att bära, och han gör sig nya löften. Men hans nerver äro förstörda. Han har fått en översättning, men han kan icke sitta vid den, ty han måste oupphörligt ut i affärer.

Han störtar upp till svärfar, som kommit till stan, med den glada nyheten.

– Jag är far!

– Gott, säger svärfadren, har du nu bröd åt barnet?

– Nej, inte för ögonblicket. Svärfar måste hjälpa!

– Ja, för ögonblicket! Men inte framdeles! Har icke mer än han och de andra barnen behöva!

Och nu skall frun ha höns, som han köper själv på Hötorget, och Johannisberge för sex kronor buteljen. Äkta ska det vara!

Och så skall barnmorskan ha hundra kronor. – Varför skulle vi ge mindre än de andra. Gav inte kapten hundra?

Frun är snart på benen igen. Å, hon är som en liten flicka igen, smal om livet som en vidja, litet blek, men det klär henne.

Svärfar kommer hem och talar enskilt igen vid Ludvig.

– Nu är du så god och inte kommer med flera barn på en tid, säger han, ty då är du ruinerad.

– Vilket språk av en far! Är man inte gift! Älskar man inte varann! Skall man icke ha barn?

– Jo, men man skall ha bröd åt barnen också! Älska det vill nog alla unga människor, leka, krypa i säng, roa sig, men ansvaret!

– Svärfar har också blivit materialist! O, vilken usel tid. Inga ideal mer!

Huset var underminerat. Kärleken levde, ty den var stark, och de’ ungas sinnen voro mjuka. Men exekutionsverket var icke mjukt. Utmätning förestod och konkurs hotade. Hellre då utmätning. Svärfar kom med en stor resvagn och hämtade ut sin dotter och dotterdotter och förbjöd mågen visa sig förr än han hade bröd och sina skulder betalade. Åt dottern sade han ingenting, men när han förde henne hem, tyckte han att det var som att komma tillbaka med en förförd. Han hade lånat ut sitt oskyldiga barn åt en ung herre på ett år, och så fick han ju igen henne «skämd». Hon ville nog stanna hos sin man, men hon kunde icke bo på gatan med sitt barn!

Och så fick herr Ludvig stanna kvar och se på huru hans hem skövlades. Men det var ju icke hans, när han ej betalat det. Hu! De två herrarne i pincenezer togo sängarne och sängkläderna; de togo kopparkastruller och bleckkärl; bordservis och kronor och ljusstakar, allt, allt! Och när han stod ensam i de två rummen, o huru tomt, huru eländigt. Om han blott hade haft henne kvar! Men vad skulle hon göra här i de tomma rummen! Nej, då var det bättre som det var. Hon hade det ju bra!

Och så började det grymma livets allvar! Han fick anställning i en morgontidning att läsa korrektur. Vid midnatt skulle han vara på byrån, och klockan tre gå därifrån. Han fick stanna i verket efter som det icke gått till konkurs, men befordran, den var stängd!

Slutligen fick han tillstånd att hälsa på sin hustru och dotter en gång i veckan, men alltid under bevakning. Och han måste alltid om lördagsnatten ligga på en kammare bredvid svärfaderns. På söndagskvällen måste han in till stan igen, ty tidningen skall ut på måndagsmorgonen.

Och när han då tar avsked av hustrun och dottern, som följa honom till grinden, och han viftar åt dem från sista backen, då känner han sig så eländig, så olycklig, så förödmjukad. Och hon då!

Han har räknat ut, att han behöver tjugo år att betala sina skulder! Och sedan! Sedan kan han icke försörja hustru och barn ändå! Men hans hopp? Intet! Om svärfadern dör, stå hans hustru och barn på bar backe^[43], och han vågar icke önska livet ur deras enda stöd!

O vad livet är grymt, som icke kan skaffa mat åt människobarn, när det dock kan ge för intet åt alla andra skapade varelser!

O så grymt, så grymt! Att det livet icke kan ge ripor och jordgubbar åt alla människobarn! Så grymt, så grymt!

För att bli gift

Man kunde verkligen med skäl säga att de vräkte henne i armarne på honom. Hon var äldsta syster av fem och hade dessutom tre bröder. Det var trångt hemma i flickornas rum och ett litet slagsmål hos urmakarns var inte ovanligt.

Han spelade altviol i hovkapellet och skrev sig konglig kammarmusikus. Det var ett gott parti! Nå! Han fick syn på flickan någonstans och så stack han näsan inom dörren. De satte honom och henne i en soffa, och så knuffade systrarne henne i ryggen och så sade bröderna «de tu», och far och mor voro artiga, och så hade han henne.

Han kom på besök precis klockan fem varje eftermiddag och måste gå halv sju, för han skulle vara på teatern klockan sju. Det var en grym förlovningstid han hade, men han visste av hörsagor att det var ett helvete att vara förlovad, men det blev nog bättre bara man blev gift. Gubben, som också ville ha litet nöje av en måg, hade en passion för brädspel. Där har jag min man, tänkte han, och nu måste den arme fästmannen spela bräde varje eftermiddag. Flickan satt bredvid eller gick ut ur rummet för de rysliga skrällarnes skull och mågen blev alltid klådd. Gubben tyckte därför mycket om honom, utom när han var tankspridd och tog galet, vilket hände rätt ofta.

Om söndagarne var han till middag hos fästmön. Då fick han tala om teaterhistorier: vad aktören den sade då och aktrisen den då! Och så talade gubben om hur det var i forna dagar när Torsslow och Högqvist levde. Och efter middagen, medan gubben, sov, voro de då ensamma en stund. Men var skulle de få vara för sig själva. Flickorna hade sitt rum besatt, pojkarne togo alla soffor för sig, och gubben tog sängkammaren. De fingo sitta i matsalen på var sin rottingstol och mamma satt och halvsov i gungstolen.

Han var förfärligt trött och sömnig efter middagen, och skulle också ha velat luta sig, men han måste sitta som en pinne på den hårda rottingstolen och försöka hålla sin arm om flickans liv. Och när de kysstes, stod alltid en grinande bror bakom en dörr och härmade dem, eller satt en syster i en vrå och såg sedlig ut.

Och så mycket göra han hade med fribiljetter. Varenda dag fick han ansöka sina två biljetter på kansliet för att det skulle räcka till för familjens teaterbehov och han måste ändå smuggla in pojkar mellan kulisserna ibland. Ja, de voro slutligen så oförställda i sin släktkänsla, att de smugglade in sig själva, och den längsta hade en kväll blivit utkastad, emedan han tagit en dansös på bröstena, som han sett en diplomat göra mellan akterna.

Lördagskvällarne var han oftast ledig, och då gjorde han en utflykt med fästmön åt Djurgården. Naturligtvis skulle mamma vara med, och sällan avlopp det utan två systrar.

– Ta på dig du, och följ med, sade fästmön. Adolf kan väl inte ha något emot att ni promenera.

Hur skulle Adolf kunna det?

Men när maten på Alhambra skulle betalas, då kändes det sexdubbelt så hårt som om de varit ensamma. Och så kunde det hända att mamma blev trött. Då blev det vagn, och då fick Adolf sitta på kuskbocken.

Trevligt för sina pengar att lukta brännvin av åkarn och sitta som en korkskruv för att få fråga Elin om hon frös. Ibland hände det också att bröderna «kommo och hämtade» systrarne ut på Alhambra, alltid hade de lukt på hämtningsstället, och långa Carl bad då alltid svåger «lägga ut» för honom, för han kom inte dit för att bli bjuden. Och så kunde det mycket väl hända att Erik tog svåger avsides och «rev» honom på en femma, en etta eller i sämsta fall på femtio öre.

Som han aldrig fick träffa fästmön på tu man hand^[44], gick han i brudstol^[45] med henne utan att veta vem hon var. Han visste bara, att han älskade henne, och det var nog. Men han väntade sig mycket av giftermålet, då han skulle få äga henne ensam.

Och när han kom om söndagen med sin lysningsattest och åt sin sista ungkarlsmiddag på Skomakarkällarn, då låg det så ljust, så glatt för honom, hemmet, ensamheten med henne; få sitta i samma soffa och tala vid henne utan grinande bröder eller elaka systrar. Och när han så for över med ångslupen från Skeppsbron till Nybron, stod januarisolen så röd och gjorde en strålgata i issörjan efter slupen och Djurgårdens granar stodo gröna och defilerade mot den violetta aftonhimmeln som hedersvakter, och aldrig hade det varit sådant ljus i luften och på jorden. Och när han kom hem på sin vindskammare och lade av sina vardagskläder för att ta på fracken och vita halsduken, så lade han bort allt tråkigt, allt styggt, hela ungkarlens vidriga, abnorma liv, med köpta kvinnogunster. Och det fanns inga skuggor på framtiden. Han packade ihop de sista småsakerna med de gamla kläderna i en kappsäck, som skulle föras till hans nya hem, där han skulle sova i natt. Han sade farväl åt den gamla liggsoffan som åt något orent, och han såg ännu spåren av den sista flickans knäppkängor på överdraget. Så tog han avsked av gumman, utan saknad från hans sida, men så mycket mer från hennes. Hon grät och önskade Guds lycka och välsignelse över honom och bad frid över hans nya hem.

På kvällen stod bröllopet hemma hos föräldrarne. När han slutligen efter en skur av oanständigheter från svågrarne, som numera slogo honom i ryggen och kallade honom Ravaillac, efter en tåreflod av modren, som behandlade honom likt en rövare, och efter en tyst uppmaning från henne att vara snäll mot hennes älskade dotter, tog hustrun om livet och förde henne in i vagnen, ville några bröder följa med hem, men han smällde igen vagnsdörren, så att rutorna skallrade och önskade dem åt helvete.

Så voro de äntligen ensamma. Men nu, när hon fick se honom nästan segerglad, blev hon rädd för honom. Så hade hon inte sett honom för.

– Var det underligt det? frågade han. Men hon grät och ville icke ta emot hans smekningar. Han blev ledsen och det var mycket sorgligt när de inträdde i det nya hemmet, där pigan, som åkt på kusk bocken, hade glömt att skaffa strykstickor.

Följande morgon hade han lektion klockan sju. De måste vara förståndiga, ty hans lön var knapp och han ville genast ta igen vad han förlorat under förlovningstiden. Klockan nio kom han hem till frukost. Därpå gick han till repetition. Efter middagen måste han sova en blund, ty han hade lektion hemma klockan fyra. Det där att sova middag tyckte frun var brutalt. Hon satt ensam hemma och väntade, och när han äntligen kom hem skulle han sova. Men han måste, eljest skulle han icke orka lektionen klockan fyra. Han måste. Klockan fyra kom eleven. Och så adjö på en liten stund, min lilla vän!

– Men nog kunde du skicka tillbaka eleven för i dag!

– Omöjligt, man måste vara sträng mot sig själv. Och när eleven kom, satt frun utanför och hörde hur Adolf stampade takten i golvet och hur den rysliga fiolen gnisslade c d e f g a h i evighet.

Men så ringde det på tamburdörren och in störtade bröder tre, och alla fyra systrarne. Och så skratt och ras. Och långa Carl gick strax i skänken och satte fram punschglas och sade någonting oanständigt, och systrarne tittade under ögonen på syster om hon var mycket blå. Och frun måste gå i chiffonjén och ta av hushållspengarne och skicka Lina i vinhandeln.

Adolf som hört glammet, öppnar dörren och nickar ut åt svågrar och svägerskor. Han var så hjärtligt glad, att hans hustru fick någon förströelse, ack, det var han, men han hade icke tid att komma ut till dem.

– Hör du, du är allt grön om näsan, du, sade Erik, som var mycket försigkommen, och Adolf drog sig tillbaka in i sitt rum. C d e f g a h c! O, Gud vad han led av sin lektion i dag. Därute glammades och klingades med glasen, men han fick inte vara med. Slutligen kom hustrun och knackade på hans dörr. Adolf skulle bara komma ut och dricka ett hemkomstglas med gossarne och flickorna! Ja, det kunde han göra! Men så in igen! Klockan fem kom en ny elev.

– Det blir allt roligt det här för dig, Elin, att sitta och höra på svinslakt, sade Malla.

Men då blev Elin stött och sade, att man inte gifte sig för att ha roligt.

– Vad då för, då?

– Det rör dig inte.

Det började bli litet hett emellan systrarne när Adolf kom ut och tog avsked, för han skulle på Operan!

Men han bad dem alla, att de skulle stanna och äta kväll hos syster, så att hon slapp vara ensam. Men de skulle icke vänta på honom.

Och de stannade.

När han kom hem klockan tolv, sov hustrun. Salen, hans fina sal, var nerrökt och luktade snusk, bordduken, som var ren i går, var fläckig, ett sönderslaget glas låg på golvet, ölskvättar stodo och stinkte i glasen. Smöret var hopkrafsat i en liten hög; allt mjukt bröd var uppätet och på en assiett låg en skiva fet pressylta (de djävlarne hade ätit upp den magra!), en torkad tungskiva som skuren ur en guttaperkaboll, och två ansjovisar med huven på och märken efter gaffeln. Hustrun vaknade.

– Har du något att äta, min gubbe lilla, hördes ifrån bolstrarne.

– Ja, bevars, han var inte så noga. Han gick ut i köket efter öl själv.

Och så gick han i säng. Frun ville han skulle prata med henne, men han somnade ögonblickligen.

Dagen därpå kom svärmor på middagsvisit. När Adolf kom hem, luktade salen portvin. På eftermiddagen kom svärfar. Adolf hade lektion igen och gubben gick snart, arg, ty nog kunde man ta sig ledigt en gång, när man var nygift. Men bröderna och systrarna höllo i. Alltid var det någon ledig, och turade. Alltid stod det punsch på bordet och låg det cigarraska på mattorna.

En dag vågade Adolf en liten försiktig anmärkning om den myckna punschen, som han aldrig fick smaka.

Huj då! Det skulle ingen av hennes släkt sätta sin fot i hans hus mera. Hon visste nog att det var hans alltsammans och det skulle de andra också få veta.

– Nej, min lilla vän, det var bara frågan om, att det drickes punsch var dag, var dag, min ängel.

– Det var då inte sant, för i går dracks ingen.

– Visserligen, men när det icke dracks en dag av trettio, så kunde man ju bildligt säga att det dracks var dag.

Hon förstod inte bilder. Hade inte fått så fin uppfostran, att hon förstod bilder, men pikar förstod hon! Å aldrig hade hon trott, att det var så att vara gift. Mannen var ju aldrig hemma, och när han var hemma sov han eller grälade han. Och så lät han henne förstå att det var hans alltsammans.

Olyckligtvis hade långa Carl samma dag erhållit refus^[46] på ett låneförsök, och en ganska knapphändig sådan, utan alla ursäkter. Ryktet därom spred sig snart jämte punschhistorien, och Adolf befanns vara en snål rackare och en falsk rackare, för så var han aldrig förut när de voro förlovade.

Adolf var icke närvarande och fick försvara sig med, att han hade råd då, när han var ensam, men att han icke, enligt en enkel addition, hade råd nu när han var två, men det var så gott det, ty då hade man tagit det som en förebråelse, att han skulle liksom vara tvungen att föda urmakarns dotter.

Följden blev, att Adolf själv satte fram punschen, när gräshopporna kommo, och då hade han ju ingenting att tala på hushållspengarne, när han själv vräkte på det viset.

En natt kom Adolf hem trött och hungrig som vanligt. Osten låg som en urkarvad kålrot, en tom assiett visade spår efter små biffstekar, en annan efter leverkorv. Den feta pressyltan var kvar jämte några äggskal och smör.

Han var mycket hungrig och nervös och skulle blivit ond om han orkat, men han tog den bedrövliga utvägen att vara humoristisk. Hon låg i sängen därinne och var beredd på slag.

– Hör du, min vän, sade han, är det ingen av alla dina bröder, som tycker om fet pressylta?

Det var i ordet alla gadden låg.

– Tycker du, att jag har så många bröder då?

– Åja! Du har mer bröder än jag har smör.

– Fanns det intet smör? Ja, hon hade verkligen inte sett det och var ledsen, men ge sig, det ville hon inte. Därför sade hon:

– Jag är inte din piga!

– Det hade han aldrig trott, ty vore hon det, skulle hon fått se på annat.

– Vad för annat?

– Ah, det var detsamma!

– Vad för annat? Han ville slå henne, kanske?

– Ja, om hon vore hans piga!

– Å det var förfärligt, han ville slå henne…

– Ja, om hon vore hans piga, men icke nu!

– Han ville alltså slå henne ändå?

– Ja, om hon vore hans piga, men nu var hon icke det, alltså ville han icke slå henne!

– Det var rådligast det! Hon hade gift sig för att vara hans hustru och icke hans piga! Om det var något i olag, så kunde han vända sig till pigan och inte gräla på henne. Hon hade lämnat sitt goda hem för att kasta sig i armarne på en sådan där karl!

Vid ordet «goda hem» var herr Adolf nog oförståndig att hosta!

– Vad det icke ett gott hem? Hade han något att anmärka på det? Var det inte fint nog o. s. v.

Sådant där blev nu vanligt om kvällarne.

Så kom barnet. Frun kunde icke vara ensam med barnet. Malla måste flytta hem på en tid. Malla kom hem och slog sig ner i salen först. Herr Adolf tyckte sig ha ingått en polygami, ty Mallas underkjolar lågo ofta i sängkammaren på hans byxor. Och vid bordet var det Malla som serverade. Sängkammaren blev barnkammare, och för att få ha salen i fred måste herr Adolf utrymma sitt rum.

Han kunde naturligtvis inte hålla «svinslakt» mera i hemmet, utan fick gå omkring i husen och ringa på främmande dörrar, höra ursäkter, att lilla Fredrik var sjuk eller i skolan, hänga på krogen, medan han väntade ut en ny lektion, när det var för långt att gå hem.

Han kom sällan hem mer.

Om kvällarne satt han på Operakällaren med kamrater och talade om musik och sådant som intresserade honom. Ovett fick han ändå, när han kom hem, så att inte var det värt att brådska med hemkomsten.

Det var ett helvete att vara hemma, det var allt vad han visste, och någon hustru ansåg han sig inte ha; hade aldrig haft; trodde en gång han skulle få. Men barn fick han.

Vari felet låg, det kunde han aldrig komma på. Hustrun sade jämt, att det kom sig av att han aldrig var hemma, och han svarade, att hans sysselsättning nödgade honom till det. Och de hade nog rätt båda två. Men han kunde ju icke välja någon annan sysselsättning! Nej, det var ju omöjligt! Man kunde ju icke spela teater om dagarne, då alla människor arbetade vid dagsljus.

Han erkände villigt, att hustrun icke kunde vara glad åt att vara gift med en man, som bara kom hem om nätterna som till en annan kona (och knappt det); det var nu en gång så, och livet knäcker icke alla nötter som vuxit på kulturens hasselbuskar; man fick finna sig i det som så mycket annat. Hon hade gift sig för att bli gift, och det hade han med, kunde han neka det? Därför hade de det som de hade’t. Det kunde ingen människa hjälpa! Det kunde inte fan hjälpa – under nuvarande förhållanden!