III
En ohygglig upptäckt

Gästerna lämnade det Morellska huset den ena efter den andra.

Men inne i direktörens allra heligaste satt gamle professor Theodor Mörling och hade för en gångs skull^[20] riktigt kommit i prattagen^[21]. Det hände endast ytterst sällan, men när det inträffade ville det aldrig sluta – det var som om en länge tillstängd damm sprängts och sökte sig nu i en vidsträckt insjö ett ohämmat utlopp.

Och så kom det sig, att ännu efter att den siste gästen avlägsnat sig satt Mörling kvar därinne och pratade.

Nu var han inne på diamanter och dessas egendomligheter, deras ljusbrytningskoeficient, deras underbara förmåga att i mörkret bevara en liten rest av allt det ljus, som om dagen bestrålat dem. Han talade om den egendomliga citrongula diamanten som är explosiv och därför måste försändas instucken i rå potatis för att inte vålla obehag om den sprang i stycken under transporten, han talade om hur diamantgruvornas ägare årligen bestals för miljoner kronors värde av negrerna och de andra arbetarna där ute.

Och plötsligt kom han att tänka på den blåa diamanten.

“Du satte väl in etuiet i ditt kassaskåp, hoppas jag,” sade han, hänvänd till direktör Morell, “eller hur?”

“Äh, prat^[22], inte har vi några bovar i Stockholm,” svarade Morell. “Här var blott personliga vänner församlade och inte en kotte^[23], inte ens^[24] jag själv anade i morse, att en så pass^[25] storartad present skulle komma – ånej, var lugn du – etuiet har hela kvällen stått bland Lillys andra presenter på bordet i gula budoaren.”

“Nå gott, men låt mig se den vackra stenen än en gång – vill du?”

“Så gärna,” svarade Morell.

Han ringde och bad den inträdande domestiken att anmoda fröken Lilly att komma in i hans rum medtagande diamantetuiet.

Efter få minuter trädde också den unga flickan in.

Hon räckte leende fadern det svarta läderetuiet.

Direktör Morell tryckte på en fjäder och locket sprang upp.

Där låg den blåa stenen och avtecknade sig vackert mot den vita grunden.

“Låt mig se,” bad Mörling.

Han tog ut den, vände på den, höll den mot ljuset och lät den blixtra i alla dess facetter. Hans min uttryckte välbehag och glädje.

Men med ens stelnade dragen. Professorns ögon öppnades till en stirrande blick och han kastade den oroligt från diamanten än till Lillys, än till hennes faders ansikte.

Till slut sade han, i det han sköt glasögonen högt upp i pannan^[26]:

“Morell, Morell, vad har du gjort?”

Direktören spratt till under det att den unga flickan visade en beundransvärd självbehärskning.

“Vad menar du?”

“Den blåa diamanten är stulen, Morell, den är stulen.”

En skribents penna är för trubbig och sendräktig för att hinna med att beskriva alla de skiftande stämningar, som inom loppet av få sekunder avspeglades i direktör Morells annars tämligen stereotypa drag. En tecknares stift skulle inte heller kunna återge dem – här om någonsin, vore just filmen det rätta reproduktionsmedlet. En hel värld av förvåning, bestörtning, tvivel, smärta och ursinne låg det i dessa minspel. Och till slut sade han dock endast dessa enkla ord:

“Säger du det?”

“På hedersord^[27]. Denna blåa sten är inte densamma som den jag såg vid supén. Glansen, facetteringen, reflexen, storleken, färgen – allt är för en fackman så absolut olika, att något misstag är komplett omöjligt.”

“Men – snälle bror!”

“Är farbror alldeles säker?” undrade Lilly med väl spelad förfäran.

“Absolut, min flicka.”

“Och vad är att göra?”

“Sova på saken.”

“Sova – sova – du talar då som ett murmeldjur,” fräste direktören. “Vem tusan tror du kan sova när man blivit bestulen på en halv miljon kronor?”

Lilly vände sig hastigt bort – hon kom ihåg broschen, som nu saknade två blåa stenar, av vilka den ena låg i etuiet i diamantens ställe. Hon blev rädd att den kunde förråda hennes hemlighet och med en omärklig rörelse sköt hon den spetsrosett, som hängde ned från broschen, ett stycke upp, så att dess veck och spetsar skylde smycket.

Så vände hon sig mot professorn:

“Ja, så farbror kan säga – vem kan sova i natt?”

“Men snälla vänner, vad skulle man kunna göra i denna natt? Intet. Nej, vänta ni till i morgon, det är det enda riktiga.”

“Men, vad är att göra?” undrade direktören.

“Lås den gula budoaren väl och tillkalla i morgon bittida en detektiv,” sade professorn. “Och vad min sakkunskap som diamantkännare anbelangar, så står den till er disposition, kära vänner.”

“Men om vi aldrig finner diamanten mera?” sade direktor Morell.

Professorn skrattade.

“Du vet inte vad du säger, min bror,” sade han till slut. “En diamant är något annat än ett vanligt skiljemynt, må du tro. Tror du, att en person som först stulit en värdefull diamant, en person, som alltså vet dess oerhörda värde, skulle låta den slarvas bort, ånej, tjuven passar på sin diamant som om det var hans omistliga öga, min vän. Och jag tror, att en diamanttjuv inte har en sekunds lugn han grips av en febril oro, han vet inte, hur han bäst skall kunna gömma sin skatt – han flyttar och flyttar på den och intet gömställe är gott nog; sedan kommer den ohyggliga spänningen då han skall uppsöka köpare till den stulna juvelen. Då gratulerar jag honom! Överallt spanar detektiver, alla handlare med ädelstenar varskos ånej – att ni få tillbaka den blåa diamanten, på det sätter jag mitt ärliga, vetenskapliga namn i pant^[28], men när, det blir en annan fråga.”

Lilly åhörde professorns föredrag och ju mer han talade om diamanttjuvens besvärligheter, desto obehagligare kände hon sig till mods.

Hu, nu blev hon ju själv en sådan där nervös, halvt ihjälskrämd tjuvgodsgömmare och hon anade, att den närmaste framtiden kanske inte alls kom att bli så trevlig, som hon tänkt sig den.

Om hon rent av skulle bekänna kort nu!

Men så slog det henne – det vore ju vansinne – detta var ju alls ingen^[29] vanlig stöld, det var ju endast hennes egen diamant, som hon tagit i förvar, nej, förvisso kunde ingen, inte ens hon själv i sina drömmar, sammanlikna henne med en vanlig diamanttjuv, och tänk, hur många kulsprutor till Stockholms försvar det skulle bli av den halva miljonen, nej, nog visste hon en person, som skulle sova gott i natt och det var hon själv, fröken Lilly Morell.

Och med denna lovvärda föresats sade hon godnatt till sin far och professorn och gick upp på sina rum.

Kort efter försvann även Theodor Mörling och snart låg det Morellska huset mörkt och öde.

IV
En Hemsk Natt

Lilly Morells lilla våning i faderns hus utgjordes av en förtrollande täck salong och ett näpet sovrum och hon trädde in i detsamma^[30] få minuter efter att hon bjudit den lärde diamantprofessorn godnatt.

Hon tände det elektriska ljuset och lät sig själv makligt sjunka ned i en bekväm emma. Så reste hon sig ånyo och gick bort till dörren, vars lås hon riglade; därpå såg hon efter, att de tunga dragdraperierna väl skyllde fönstren och slutligen återtog hon sin plats i den djupa fåtöljen.

Hur det är, så bildar en födelsedag ofta en utmärkt utgångspunkt för en massa betraktelser av olika slag, det tycker de flesta människor, de behöver inte endast vara damer och nyss fyllda tjugu år.

Lilly Morell bildade heller intet undantag från regeln^[31] och knappast hade hon satt sig, innan hon försiktigt förde handen innanför barmen och tog fram en sammanvikt näsduk, vecklade ut den och blottade i dess inre den blåa diamanten. I det hon tog upp den och lät den blixtra i ljusskenet blev denna blåa punkt till toppen av hennes levnads pyramid och hon började sakta att låta tankarna glida ned efter dess sluttande sidor helt tills de nådde foten och hon stod många år tillbaka i tiden.

Därifrån kommenderade hon åter minnena att stiga uppåt.

Hon mindes sin skolgång, avslutad med de engelska och franska pensionerna och hon såg liksom ett svart band bland rosorna, som hängde samman med den dyrbara moderns bortgång.

Så flög tankarna långt bort till farbror Petter, som sänt den blåa diamanten och från honom gick de till Arthur Richter.

Men i och med detsamma var hon åter i nutiden, hade i tankarna klättrat uppför livspyramidens alla avsatser och stod åter vid dess strålande, blå toppunkt – diamanten.

Så rann henne professor Mörlings ord i minnet, de orden han yttrat om diamanttjuvens faror och oro och en hemsk stämning grep henne.

Hon betraktade åter diamanten. Det var som om den brände hennes hand. Om hon skulle lägga tillbaks den. Omöjligt. Hennes far hade nog redan låst in den falska efterapningen. Nej, hon skulle hålla ut, hon skulle utföra det hon tänkt på, men hur? I morgon gick väl saken till detektiva polisen, och sedan blev det nog svårt att lyckas få diamanten såld. Nå, kom tid, så kom råd med, hon fick bida och se.

Ah, nu hade hon sättet, hon skulle resa. Ute i de stora världsmetropolerna skulle det gå lätt nog att placera den blåa diamanten, hennes språkkunskaper var de bästa, både Londons och Paris marknader skulle stå henne öppna och hjälpte inte de, kunde Bryssel, Berlin och Wien få supplera, ja varför inte Chicago och New York? Bah, det skulle gå som en dans^[32], bara inte…

Hon blev alldeles het.

Bara inte det kunde tänkas, att hon, när hon bjöd ut diamanten, blev bespejad av personer, som i sin tur kom att försöka att lista den från henne, då fick hon ju genomgå den ohyggligaste ängslan.

Och hon började svettas.

Men nu först av allt, diamanten måste gömmas och gömmas mycket väl. Hon såg sig omkring.

Rummet erbjöd tusentals gömställen, så allt för många, tyckte hon.

Där på trymån till exempel i vasen kunde hon gott släppa ned den, där borta på skrivbordet bland pennhållarens blåa glaskulor, där skulle diamanten totalt försvinna, ja, det var ett gott gömställe. Men nej, olyckan kunde göra, att jungfrun mot sin vana plötsligt föll på den idén att göra ren just den pennrensaren, men där, på blomsterbordet stod en blomstrande hyacint, det var platsen; och med ett hastigt beslut närmade hon sig krukan och stack med en snabb rörelse den blåa diamanten ned i jorden; hon krafsade över jorden över hålet och såg belåten på sitt verk.

“Gott,” tänkte hon, “nu är den väl gömd på ett säkert ställe.”

Hon började att klä av sig för att gå till sängs, men hunnen halvvägs rann det henne något i hågen^[33].

“Om nu Mary i morgon vid damningen öppnar fönstret och sätter hyacinten i fönsterkarmen för att hålla emot fönstret, så att det inte blåser igen, och någon stöter till det, då skjuter fönstret till krukan och den faller ut på gatan eller i golvet, husch nej, det duger alls inte.”

Och Lilly började ivrigt att gräva i jorden ånyo.

Till sist fann hon diamanten.

Hon sköljde av den i handfatet och torkade av sig myllan och så började åter igen sökandet efter ett gott gömställe.

Den blåa diamanten var inte stort större än en gul ärta, men i alla fall hade professor Mörling verkligen haft rätt? Den där oron han talade om började redan att komma – oron att finna ett säkert gömställe – det var så många faktorer, som måste tas med i räkningen^[34], bland annat slumpen. Gömstallet måste vara sådant, att det inte ens genom en ren slump kunde upptäckas och Lillys hjärna började redan nu att se ut som en mönsterbilaga till en damtidning, så trassligt var det där inne.

Efter minst en timmes förnyade grubblerier hade den unga flickan kommit underfund med^[35] en ny brist i sin uppfostran, ty hon utbrast otåligt:

“Nej se, till tjuv passar jag då rakt inte!”

Då hade diamanten vilat mellan doftande, nystruket linne, legat begraven i en puderask och slutligen placerats på ett ställe, där den aldrig i världen skulle kunna upptäckas, menade Lilly.

Detta gömställe var i bottnen av en av de stora ljusstakar, som prydde hennes toalettbyrå. Lilly hade tagit ut ljuset och i bottnen av ljushållaren, som var mycket djup, hade hon lagt diamanten. Så hade hon tänt ljuset och droppat stearin ned i hållaren, så att den blåa diamanten totalt övertäckts av stearin samt satt tillbaka ljuset på dess plats i staken.

Nu kunde hon med lugn och ro fortsätta sin avbrutna toalett och komma till ro.

Hon klädde av sig och kröp ned i sin säng.

Men det var som förhäxat, vid det minsta ljud spratt hon till, darrande i hela kroppen, hon kände, hur hela hennes kropp blev så knottrig som en plockad kyckling, hon frös och huttrade.

Släckte hon ljuset så tycktes det henne som om gestalter smög runt i rummet och tände hon det, föreföll det henne, som om underjordiska potentater dansade på tapeterna, och alla hade de himmelsblå utstående ögon, himmelsblå sammetsmantel och himmelsblå skor.

Höll hon kanske på att bli vansinnig? Eller sjuk? Eller vad gick det åt henne?

Hon försökte att tänka på Arthur Richter.

Men heller inte detta lyckades henne. Också han fick för hennes inre syn allt i blått, himmelsblå näsa och ett par stora, himmelsblå horn, nej, allt blev bara och endast diamanten, allt vad hon tänkte på.

Plötsligt ryckte hon till.

Inte kunde diamanten förvaras i en stor och tung ljusstake, om hon skulle resa ut med den på kontinenten för att få den såld. Det gick omöjligt för sig.^[36]

Så blev hon orolig för det och började att koncentrera tankarna på hur hon, när hon reste, skulle gömma ädelstenen, hon tänkte skarpt och hennes blick stirrade tillfälligtvis omedvetet mot kakelugnens glänsande luckor.

Och nu hände det Lilly Morell en sak, som inte är så sällsynt som man tror, även om den dock är långt ifrån vanlig: hon hypnotiserades av de blanka luckorna och utan att märka det föll hon i trance. Det var den onaturliga spänningen och oron som reagerade och utlöste sig på detta sätt.

Tankarna var fortfarande fästade på möjligheten att finna ett “transportabelt” gömställe för den blåa diamanten, ett gömställe, som passade att föra med sig på resor.

Och medan hon, ännu hypnotiserad, stirrade på de blanka ugnsluckorna, somnade hon in. Hennes sista rediga tanke var denna:

“Ljusstaken är ett utmärkt gömställe tills vidare men i morgon måste jag finna ett, som duger att användas på resor.”

Lilly vaknade sent nästa morgon vid en knackning på dörren.

Ännu yrvaken svarade hon:

“Kom in!”

Men hon kom i samma ögonblick att tänka på att hon ju reglat dörren i går kväll. Därför ropade hon:

“Vänta, Mary, dörren är stängd, jag skall öppna.”

Men till hennes gränslösa förvåning gick dörren upp innan hon hann sticka foten utanför täcket och hennes kammarjungfru trädde in.

“Vad, var dörren olåst, Mary?”

“Ja, jag tog i vredet och då gick den upp,” svarade flickan.

Lilly såg ytterst förvånad på henne.

“Men jag minnes alldeles tydligt, att jag reglade den,” påstod hon.

Kammarjungfrun kunde naturligtvis inte svara varken det ena eller andra, men antog, att fröken Lilly måste ha missmint sig och i verkligheten glömt att stänga dörren i lås.

Lilly själv satt upprest i sängen och bara stirrade förundrad framför sig.

Om hon dock inte så tydligt mindes, att hon just denna natt reglat dörren, just nu, då den dyrbara diamanten förvarades i hennes rum, och hon kastade en blick bort mot ljusstaken, i vilken hennes dyrbara skatt var dold.

Men, vad var detta?

Hon ville inte tro sina ögon.

Staken stod på sin plats på toalettbyrån, men ljuset, som hon så omsorgsfullt pressat ned i hållaren, låg på byrån.

Med ett raskt hopp stod hon på golvet, förskräckelsen och spänningen var oerhörda och hon störtade fram till byrån.

Hon såg ned i ljushållaren. Den var tom.

Runt omkring staken låg stearinbitar strödda liksom ett svagt snöfall och på toalettbyrån, inte långt ifrån syntes hennes ciselerade brodérsax – den hade tydligtvis använts till framskaffandet av den blåa diamanten ur stearinet, ty dess egg var alldeles full av stearin och i ciseleringens fördjupningar bildade samma material vita linjer.

Alldeles överväldigad av denna oerhörda olycka utstötte Lilly ett gällt skrik och störtade medvetslös till golvet.