KAPITEL SEX

Nerra gick ensam i skogen, gled fram mellan träden, njöt av känslan som solljuset gav när det lade sig över hennes ansikte. Hon antog att alla i slottet hade märkt vid det här laget att hon hade smugit ut men misstänkte också att de inte brydde sig särskilt mycket. Hon var bara i vägen för bröllopsförberedelserna om hon var där.

Här i det vilda hörde hon hemma. Hon satte blommor i sitt mörka hår, lät dem gräva in sig i flätorna. Hon tog av sig stövlarna och knöt ihop dem över axeln så att hon fick känna jorden under sina fötter. Hennes slanka form smög in och ut bland träden, nästan som en vindburen garntott, klädd i en orange klänning. Självfallet med långa ärmar. Hennes mor hade lärt henne hur viktigt det var, för länge sedan. Hennes familj kände kanske till hennes sjuklighet, men ingen annan behövde få reda på det.

Hon älskade att vara utomhus. Hon älskade att se växterna och veta vad de hette; blåklockan och björnlokan, eken och almen, lavendeln och svampen. Hon visste mer än bara deras namn eftersom alla hade sina egna egenskaper, de som lindrade och de som skadade. En del av henne önskade att hon hade tillbringat hela sitt liv här ute, fri och vid ro. Hon kanske kunde det, hon kanske kunde övertala sin far att låta henne bygga ett hem ute i skogen och utnyttja sina kunskaper för något gott, hjälpa de sjuka och skadade.

Nerra log sorgset åt det. Trots att det var en fin dröm, visste hon att hennes far aldrig skulle gå med på det och hur som helst… Nerra hindrade tanken. Men det kunde hon inte göra för alltid. Hur som helst skulle hon inte leva länge nog att bygga något liv över huvud taget. Sjukdomen dödade – eller omvandlade – för snabbt för det.

Nerra drog loss barkremsor från ett pilträd, vilket hon visste lindrade smärta, och lade dem i sin bältpåse.

Jag kommer nog att behöva dem snart, antog hon. Idag hade hon inte ont, men om det inte var hon, var det kanske änkan Merrils pojke som behövde det, som bodde längre ner i staden. Hon hade hört att han hade feber och Nerra visste mer än de flesta om hur man tog hand om de sjuka.

Jag vill ha en dag då jag inte behöver tänka på det, tänkte hon.

Som om blotta tanken på det drog fram det, kände Nerra hur hon började bli svag i kroppen och var tvungen att ta stöd mot ett av träden. Hon höll hårt i det och väntade på att yrseln skulle försvinna, kände hur andetagen blev strävare. Hon kände också pulserandet i högerarmen, kliandet och bultandet, som om något innanför huden kämpade för att ta sig ut.

Hon satte sig ner och där i skogens skylande sfär, gjorde hon det hon aldrig gjorde i slottet: hon drog upp ärmarna och hoppades att den kyliga skogsluften skulle göra nyttan som ingenting annat lyckades göra.

Masverket på hennes arm var bekant nog vid det här laget, svart och format som ådror. Det stod ut från den nästan genomskinliga hudfärgen. Hade märkena växt sedan hon såg dem sist? Det var svårt att säga eftersom Nerra oftast undvek att titta på dem och inte heller vågade visa dem för någon annan. Inte ens hennes bröder och systrar kände till hela sanningen, bara att hon ibland svimmade, ingenting annat. Resten av sanningen tillhörde henne, hennes föräldrar, mäster Grey och den enskilda läkaren hennes far hade litat på.

Nerra visste varför. De med fjällmärken blev bannlysta, eller värre, för att undvika att det spred sig. I rädslan för vad det kunde innebära. De med fjällsjukan förvandlades enligt sägen till saker som var allt annat än mänskliga – och dödliga för de som blev kvar.

”Så jag får förbli ensam,” sa hon högt för sig själv och drog ner ärmen; hon kunde inte längre stå ut med att se på vad som fanns där under.

Tanken på ensamhet var minst lika jobbig. Hon saknade ofta skogen, visst, men det var ingenting jämfört med hur mycket hon saknade människorna. Till och med som barn hade hon varit utan nära vänner, utan alla tjänsteflickor och unga adelskvinnor Lenore hade, för att inte riskera att någon av dem såg. Hon kunde inte ens trösta sig med löftet om älskare och friare; för en sjuklig flicka som henne var det inte möjligt. En del av Nerra önskade att hon hade allt det där, hon föreställde sig ett liv där hon var normal, frisk, trygg. Hennes föräldrar kunde ha hittat någon ung adelsman för henne att gifta sig med, som de gjorde med Lenore. De kunde ha haft ett hem och en familj. Nerra kunde ha haft vänner och möjligheten att hjälpa folk. I stället… fanns bara detta.

Nu har jag till och med gjort skogen ledsen, tänkte Nerra med ännu ett sorgset leende.

Hon ställde sig upp och fortsatte gå, fast besluten att njuta av den vackra dagen, om inte annat. I morgon var det en jakt inplanerad, men det skulle innebära för många människor för att hon skulle kunna njuta av naturen. Hon förväntades minnas hur man konverserade med de som såg skicklighet i att döda skogsväsen som en dygd och oljudet av jakttrumpeten skulle skära i henne.

Nerra hörde någonting annat, plötsligt; det var inte en jakttrumpet utan ljudet av någon som rörde sig i närheten. Hon tyckte sig få syn på någon bland träden, en ung pojke kanske, men det var svårt att veta exakt. Hon blev orolig. Hur mycket hade han sett?

Det kanske inte var någonting. Nerra visste att det fanns fler människor i skogen. Det kanske var en kolbrännare eller en skogsvaktare, kanske en tjuvskytt. Vem det än var skulle de nog stöta på varandra om Nerra fortsatte gå. Hon gillade inte den idén, gillade inte risken att låta dem se mer än de borde, så hon begav sig åt ett nytt håll, ett nästan slumpmässigt håll. Hon hittade bra nog i skogen för att inte oroa sig över att tappa bort sig. Hon bara fortsatte tills hon såg järnek och björk, skelört och vildrosor.

Och någonting annat.

Nerra stannade upp när hon fick syn på en skogsglänta som såg ut att ha haft någon stor varelse i sig. Grenar var avbrutna och marken var nedtrampad. Ett vildsvin, kanske? En hel flock vildsvin? Fanns det kanske en björn i närheten, stor nog att jakten trots allt var berättigad? Nerra såg inga ramavtryck i marken, såg ingenting som antydde att något hade tagit sig till gläntan på fot.

Hon såg dock ett ägg som vilade mitt i gläntan, på sidan, i gräset.

Hon frös till is. Övervägde.

Det kan inte vara…

Det fanns förstås historier. Galleriet i slottet hade några förstenade versioner som helt saknade liv.

Men detta… det kunde inte vara…

Hon tog sig närmare och först nu uppenbarades äggets storlek. Det var enormt, stort nog att Nerras armar knappt hade nått runt det om hon försökte omfamna det. Stort nog att inte tillhöra någon fågel.

Ägget hade en djupt blå färg som nästan gick över till svart, med guldiga vener runtom, likt blixtar över en natthimmel. När Nerra så försiktigt hon kunde sträckte ut handen för att vidröra ägget, kände hon att den var varm till ytan på ett sätt som ägg inte brukar vara. Det var tillräckligt för att övertyga henne om vad hon hade hittat.

Ett drakägg.

Omöjligt. Hur länge sedan var det någon hade sett en drake? Till och med de sagorna handlade om bestar i skyn med gigantiska vingar, inte om ägg. Drakar var aldrig hjälplösa små ting. De var stora och fasansfulla och omöjliga. Men Nerra kunde inte komma på vad annars det kunde vara.

Och nu är valet mitt.

Hon visste att hon inte bara kunde gå därifrån nu när hon hade sett ägget, övergivet utan något bo som de fåglar hade för att ruva i. Om hon gjorde det, var det sannolikt att något skulle komma och äta upp ägget, förstöra varelsen inuti. Eller krossa det av ren rädsla. Människor kunde vara grymma ibland.

Hon kunde inte ta med sig det hem, heller. Tänk att spatsera in genom slottets portar med ett drakägg i händerna. Hennes far skulle ta det ifrån henne på ett ögonblick, förmodligen för att låta mäster Grey undersöka det. I bästa fall skulle varelsen inuti bli inspärrad och petad på. I värsta fall… Nerra ryste vid tanken på ägget som dissekerades av forskarna i Kunskapshuset. Till och med apotekaren Jarran skulle nog vilja plocka isär det för studiernas skull.

Vad kan jag då göra?

Hon funderade.

Nerra kände till skogen lika väl som korridorerna till hennes sängkammare. Fanns det ingen plats som var bättre än att lämna ägget mitt ute i det fria?

Jo – hon visste ett ställe.

Hon lade armarna om ägget och kände den underliga hettan när hon lyfte det. Det var tungt och för ett ögonblick trodde hon nästan att hon skulle tappa det, men lyckades få ihop händerna och ta sig vidare genom skogen.

Det tog ett tag att hitta platsen hon letade efter. Hon höll utkik för aspträden som signalerade det lilla utrymmet där den gamla grottan fanns, utmärkta av stenar som täckts av mossa sedan länge tillbaka. Grottan stod öppen vid sidan om en liten kulle mitt i skogen och Nerra såg från marken att inget hade valt toppen som bädd. Det var bra; hon ville inte ta med sitt fynd någonstans där faran var ännu närmare inpå.

Gläntan tydde på att drakar inte gjorde bon, men Nerra gjorde ett åt ägget ändå genom att samla ihop kvistar och grenar, buskage och gräs, som hon sedan vävde ihop till en oval där ägget kunde vila. Hon puttade in det till grottans inre vrå av mörker där det var utom synhåll.

”Sådär,” sa hon till ägget. ”Nu är du trygg, i alla fall tills jag har klurat ut vad jag ska göra med dig.”

Hon hittade trädgrenar och lövverk att täcka ingången med. Hon tog stenar som hon rullade dit, varje en så tung att hon knappt orkade flytta dem. Hon hoppades att det skulle räcka för att hålla borta alla varelser som kunde tänkas försöka ta sig in.

Hon blev precis klar när hon hörde ett ljud och vände om tvärt. Där, bland träden, stod pojken hon hade sett tidigare. Han stod och stirrade som om han försökte förstå vad som pågick.

”Vänta,” ropade Nerra åt honom, men ropet i sig var nog för att skrämma honom. Han vände sig om och sprang, lämnade Nerra åt att undra hur mycket han hade sett och vem han skulle säga till.

Hon fick en tung känsla av att det var för sent.

KAPITEL SJU

Prinsessan Erin visste att hon inte fick lov att vara där, inte fick lov att rida genom skogen norrut, mot Sporren. Hon skulle ha varit i slottet, provat ut klänningar inför sin storasysters bröllop, men blotta tanken på det var nog för att få henne att huttra.

Det påminde henne om allt som väntade, varför hon hade stuckit. Hon skulle i vilket fall som helst hellre rida här i sin tunika, med dubblett ovanpå och ridbyxor, än späckas ut, bli hånad av Rodry och hans vänner, se på när Greave surade och när Vars… Erin rös. Nej, det var bättre att vara här ute, att göra något meningsfullt, något som skulle bevisa att hon var mer än bara en dotter att gifta bort.

Hon red genom skogen och iakttog växterna längs stigens sidor, trots att det var något Nerra vanligtvis fascinerades mer av än henne. Hon red förbi ekar och vårtbjörkar, såg skuggorna de skapade och försökte att inte tänka på alla gömställen som skuggorna skapade.

Hennes far skulle förmodligen bli arg på henne för att hon gav sig av utan förkläde. Prinsessor behövde beskyddas, skulle han säga. De spatserade inte ut ensam till sådana ställen som dessa där träden tycktes trängas och stigen inte mer än anades. Han skulle bli arg på henne för ännu mer, förstås. Han trodde förmodligen att hon inte hade hört konversationen han höll med hennes mor, den som så gott som jagade ut henne mot stallen.

”Vi måste hitta en make åt Erin,” hade hennes mor sagt.

”En make? Det är större chans att hon ber om fler lektioner i fäktning,” svarade hennes far.

”Det är det jag menar. En flicka borde inte hålla på med sådant som sätter dem i fara. Vi måste hitta en make åt henne.”

”Efter bröllopet,” sa hennes far. ”Det kommer att finnas många adelsmän där inför gästabudet och jakten. Vi kanske kan hitta en ung man där som passar som make.”

”Vi kanske måste erbjuda hemgift.”

”I så fall gör vi det. Guld, ett hertigdöme, vad som än passar min dotter bäst.”

Sveket var omedelbart – det var absolut. Erin hade marscherat till sitt rum för att packa ihop sina saker; staven och kläderna, ett paket nödvändigheter. Hon hade svurit på att aldrig komma tillbaka.

”Hur som helst,” sa hon till sin häst, ”är jag gammal nog att göra vad jag vill.”