KAPITEL FYRA

De kom tillbaka till FBI:s högkvarter två timmar senare med vad Chloe ansåg vara mer än tillräckligt bevis för att lyckas plocka in en misstänkt innan dagens slut. Snapchat-videon var det viktigaste de hade hittat, men de hade också lyckats hitta två fullständiga fingeravtryck, fotavtrycket på sovrumsmattan och två hårstrån som hade fastnat i fönsterkarmen inne i sovrummet.

De presenterade sina fynd för Biträdande Direktör Garcia, hopkurade runt ett konferensrum längst in på hans kontor. När Chloe visade honom vad hon hade hittat på mobilen såg hon honom försöka hålla tillbaka ett belåtet leende. Han verkade också imponerad över hur professionellt och regelrätt Rhodes hade paketerat bevisen de hade hittat.

Hon kanske också borde byta departement, tänkte Chloe lite hatiskt.

“Det här är fantastiskt bra jobbat”, sa Garcia, och ställde sig upp från bordet och såg på dem med stolthet. “Ni jobbade snabbt, noggrant och allting pekar på att vi kommer kunna få till ett ordentligt gripande baserat på detta...”

Båda agenterna tackade honom. Det fick Chloe att känna sig lite bättre till mods nu när hon såg att Rhodes var lika dålig på att ta emot komplimanger som hon var.

“Så, Agent Fine, jag fick ett samtal från Direktör Johnson precis innan du kom in här. Han vill träffa dig om cirka femton minuter. Agent Rhodes, varför går du inte ner till labbet så att du kan se vad som händer med alla bevis som kommer in?”

Rhodes nickade och spelade fortfarande duktig student. Chloe kunde däremot känna paniken komma igen. När hon hade besökt Johnson igår hade han kommit med både oväntade och chockerande nyheter. Vad skulle hända nu?

Hon höll sina funderingar för sig själv, medan hon gick genom korridoren mot hans kontor. När hon klev in i den lilla mottagningen såg hon att hans dörr var stängd. Hans sekreterare pekade mot en av stolarna som stod längs väggen, medan hon pratade med någon i telefon. Chloe satte sig ner och hade en stund att reflektera över dagen och tänka på hur det skulle påverka hennes karriär.

Å ena sidan, hade hon upptäckt ett bevis som troligen skulle leda till ett gripande av en gängmedlem, som hade mördat en hel familj. Å andra sidan, hade hon gjort ett väldigt dumt misstag och potentiellt förstört vad som hade varit ett ganska bra avtryck. Hon tänkte att det som hade hänt med fotavtrycket inte gjorde någonting, tack vare Snapchat-beviset. Men ändå, hon var jävligt generad av att Rhodes hade kritiserat henne så hårt. Hon tänkte att det bästa hon kunde hoppas på i slutändan var att det ena skulle kompensera för det andra.

När dörren till Johnsons kontor öppnades, splittrades hennes tankar. Hon tittade på dörren och såg att Johnson stack ut sitt huvud. Han såg henne och sa ingenting. Han bara vinkade in henne till kontoret. Det var omöjligt att veta om det var ett tecken på brådska eller ilska.

Hon kom in på kontoret och när han stängde dörren bakom henne, pekade han på stolen på andra sidan skrivbordet, som om han bad henne att sätta sig ner. Det var en sittplats som började kännas mer och mer bekant. När han satte sig ner bakom skrivbordet tänkte Chloe att hon äntligen kunde läsa av hans sinnesstämning. Hon var ganska säker på att han var irriterad över någonting.

“Jag vill informera dig om”, sa han, “att jag precis har pratat med Agent Rhodes. Hon berättade att du klev rakt in i ett fotavtryck på brottsplatsen.”

“Det stämmer.”

Han nickade, besviken. “Jag är splittrad, för å ena sidan, är hon lika ny som du är. Och att hon ringer för att skvallra på dig gör mig förbannad. Men å andra sidan, är jag glad att hon berättade det här för mig. För även om det här är din första dag, är det viktigt att man noterar allting som sker. Du förstår givetvis att jag inte kallar alla agenter som gör ett misstag till mitt kontor för att prata om det i detalj. Men i ditt fall tänkte jag att det var bäst att kolla läget med dig, eftersom jag satte dig i en potentiellt utmanande sits. Känner du dig överväldigad?”

“Nej. Jag missade det. Jag var hyper-fokuserad på fönstret och missade fotavtrycket helt och hållet.”

“Det är förståeligt, om än lite klumpigt. Men Biträdande Direktör Garcia har berättat att du hittade bevismaterial som skulle kunna leda direkt till ett gripande - en mobil med en Snapchat-video på skärmen. Korrekt?”

“Ja, korrekt.” Och även om hon inte visste varför, hade hon lust att tillägga: Men vem som helst hade kunnat hitta det, ärligt talat. Det var bara rent flyt.

“Jag anser själv att jag är en relativt försonlig man.”, sa han. “Men jag vet också att många fler misstag som det med fotavtrycket kan resultera i ganska allvarliga påföljder. Jag kommer att tilldela dig och Rhodes ett annat fall för stunden. Anser du att det är svårt att jobba med henne?”

Hon ville säga ja, men hon ville inte verka småsint. “Nej, jag tror att jag kan hantera det.”

“Jag har kollat igenom hennes filer. Hennes instruktörer säger att hon är väldigt smart, men att hon har en tendens att vilja göra saker på egen hand. Så mitt råd till dig är att inte låta henne ta över helt.”

Jo, det har jag verkligen märkt, tänkte Chloe.

“Och jag har också varnat henne för det här”, fortsatte han. “Jag sa åt henne att jag inte uppskattar när helt nya agenter försöker peka ut en annan på det där sättet. Så jag förväntar mig mer från henne i framtiden. Biträdande Direktör Garcia och jag kommer ha uppsikt över er från och med nu, bara för att se till att allting går till som det ska.”

“Ok. Jag uppskattar det.”

“Förutom att du eventuellt förstörde ett avtryck, tycker jag att du gjorde ett riktigt bra jobb idag. Jag skulle vilja be dig att spendera resten av dagen på att skriva en rapport om brottsplatsen och dina interaktioner med Agent Rhodes.”

“Ok. Var det allt?”

“Ja, för stunden. Men, som jag sa, om du börjar känna att det här plötsliga departement-skiftet påverkar ditt arbete, låt mig veta.”

Hon nickade och reste sig upp. När hon gick ut från kontoret fick hon känslan av att det hade varit nära där - som en ung student som blivit kallad till rektorns kontor och kommit undan med en liten utskällning. Men att Johnson hade berömt resten av hennes arbete fick henne att känna sig lugn.

Hon gick tillbaka till sitt lilla arbetsområde - som var som ett litet bås - och tankarna snurrade i huvudet. Hon undrade om det någonsin hade hänt förut, att en ny agent hade kallats till Direktörens kontor två gånger inom fyrtioåtta timmar. Det fick henne att känna sig upprymd och fingranskad på samma gång.

När hon väntade på hissen såg hon att en annan agent kom gående runt hörnet. Chloe kände igen hans ansikte lite vagt från den lilla gruppen av agenter som blivit inkluderade i GVG-avdelningen dagen innan.

“Du är Agent Fine, eller hur?” sa han med ett leende.

“Det stämmer”, svarade hon, osäker på vart konversationen skulle leda.

“Jag heter Michael Riggins. Jag hörde just om fallet du och Rhodes blev tilldelade. Gängrelaterat familjemord. Jag hörde att de redan är redo att gripa en huvudmisstänkt. Det måste vara något slags rekord, eller hur?”

“Jag har ingen aning”, sa hon, även om det sannerligen kändes som att det hade skett väldigt snabbt.

“Du vet, det är inte alla första-dags-agenter som blev utskickade på fältarbete idag”, sa Riggins. “Vissa fick nöja sig med forskning eller pappersarbete. Vi planerar att gå ut och ta en drink idag efter jobbet. Du borde komma förbi. Det är en bar två kvarter ner, Reeds Bar. Vi skulle kunna dra nytta av en riktig framgångshistoria för att pigga upp stämningen. Men du kanske kan skippa att bjuda in Rhodes. Alla... tja, ingen verkar gilla henne.”

Chloe visste att det var taskigt, men hon kunde inte låta bli att le åt kommentaren. “Jag kanske kommer”, sa hon. Det var det bästa svaret hon kunde ge... mycket bättre än att förklara att hon var väldigt introvert och inte gillade att hänga på barer med folk hon inte kände.

Hissen anlände och dörrarna öppnades. Chloe gick in och Riggins vinkade hejdå. Det var bisarrt att någon skulle vara avundsjuk på hennes situation just nu, speciellt efter konversationen hon precis hade haft med Johnson. Det var en känsla som fick henne att känna att det kanske var en bra idé att gå till baren, även om det bara var för att dricka en enda drink och även om hon bara skulle stanna i en halvtimme. Alternativet var att åka hem till lägenheten och fortsätta med uppackningen. Och det var hon inte så sugen på.

Hissen tog henne upp till den tredje våningen, där hon hade sin arbetsplats, bredvid många liknande arbetsplatser som användes av andra agenter. När hon gick ner genom korridoren passerade hon Rhodes. Hon tänkte om hon skulle säga hej eller sarkastiskt tacka henne för det plötsliga mötet med Johnson. Men hon bestämde sig för att inte sänka sig till hennes nivå. Hon tänkte inte spela Rhodes små spel.

Men när hon hade passerat den där kvinnan i korridoren - och de hade blänkt ogillande på varandra - var det enklare för Chloe skulle ta ett beslut: ja, hon skulle gå till baren ikväll. Och om hennes dag inte plötsligt tog en oväntad vändning, skulle hon säkert behöva mer än en drink.

Det verkar vara mycket av det den senaste tiden, tänkte hon för sig själv.

Det var en tanke hon inte kunde släppa för resten av dagen, och, liksom de envisa tankarna hon hade om sin far, lyckades hon trycka undan dem i något av de mörkare hörnen av sitt sinne.

KAPITEL FEM

När hon kom fram till baren klockan 18:45, var det ungefär som hon hade väntat sig. Hon såg flera ansikten som var bekanta, men ingen hon kände väl. Och det var för att hon inte kände någon av dem ännu. En annan nackdel med att Johnson hade bytt hennes departement i sista sekunden var att det var väldigt få i GVG-gruppen som hade tagit samma kurser och träningsmoduler som hon hade.

De två ansiktena hon kände igen mest var båda manliga. Först var det Riggins. Han var engagerad i en livlig diskussion med en annan manlig agent. Sedan var det Kyle Moulton, den snygga agenten som hade erbjudit att äta lunch med henne på orienteringsdagen - mannen som också hade stuckit ut från mängden när han frågade om hon hade några våldsamma tendenser. Hon kände sig lite besviken när hon såg att han pratade med två andra kvinnor. Inga stora överraskningar där, dock. Moulton var sjukt snygg. Han såg lite ut som Brad Pitt när han var ung.

Hon valde att inte avbryta honom, utan gick istället fram och satte sig bredvid Riggins. Hur fåfängt det än var, tyckte hon ändå att det kändes häftigt att umgås med någon som verkligen såg upp till de framsteg hon hade åstadkommit tidigare samma dag.

“Är den här stolen upptagen?” frågade hon när hon satte sig ner bredvid honom.

“Inte alls”, sa Riggins. Han verkade genuint glad att se henne, hans leende spriddes över de något knubbiga kinderna. “Jag är glad att du kom. Vill du ha något att dricka?”

“Visst. Bara en öl. För nu.”

Riggins vinkade till sig bartendern och bad honom att sätta upp Chloes första drink på hans nota. Riggins drack rom och cola, och när han beställde Chloes drink beställde han också en till drink till sig själv.

“Hur var din första dag?” frågade Chloe.

“Det var ok. Jag gjorde research större delen av dagen, för ett fall som involverar en rikstäckande knarksmugglare. Det låter tråkigt men det var faktiskt väldigt intressant. Så hur var det att spendera en hel dag med Rhodes?” frågade Riggins. “Visst, det måste ha varit toppen att avsluta fallet, men hon har redan ett rykte om att vara svår att jobba med.”

“Det var ganska anspänt. Hon är en riktigt bra agent men...”

“Säg det”, sa Riggins. “Jag kan inte säga att hon är en bitch, för jag gillar inte att kalla en kvinna för en bitch framför en annan kvinna.”

“Hon är inte en bitch”, sa Chloe. “Hon är bara väldigt direkt och grundlig.”

De pratade lite mer och det var väldigt avslappnat. Chloe slängde några blickar mot Agent Moulton. En av kvinnorna hade stuckit, så nu pratade han bara med en. Han lutade sig ganska nära henne och log. Chloe tenderade att vara lite naiv när det gällde relationer, men hon var ganska säker på att Moulton gillade henne.

Det fick henne att känna sig besviken på ett sätt hon inte hade väntat sig. Det hade bara gått två månader sedan hon och Steven hade separerat. Hon antog att hon bara var intresserad av Moulton för att han hade varit den första personen som hade varit vänlig mot henne efter Direktör Johnson hade vänt hennes värld upp och ner. Plus att hon inte kände sig så sugen på att åka hem till sin nya lägenhet helt själv. Det faktum att han dessutom var otroligt snygg spelade också roll, så klart.

Ja, det var ett misstag att gå ut. Jag kan dricka mycket billigare hemma.

“Är allt ok med dig?” frågade Riggins.

“Jo, jag tror det. Det har bara varit en lång dag. Och det kommer vara lika intensivt imorgon.”

“Kör du eller ska du gå hem?”

“Kör.”

“Aha... då är det bäst att jag inte bjuder på en till drink, då?”

Chloe log trots hon kände sig lite nere. “Det är väldigt ansvarsfullt av dig.”

Återigen tittade hon bort mot Moulton och kvinnan han hade pratat med. De reste sig upp och när de gick fram till ytterdörren, la Moulton sin arm runt hennes midja.

“Kan jag få fråga vad det var som fick dig att välja den här karriären?” frågade Riggins.

Hon log nervöst och drack upp sin öl. “Familjeproblem”, svarade hon. “Tack för inbjudan, Riggins. Men jag måste dra mig hemåt.”

Han nickade som om han förstod. Hon noterade också att han sakta såg sig omkring i baren och det verkade som att han skulle bli ensam kvar. Det fick henne att undra om Riggins också hade demoner att brottas med.

“Ta hand om dig, Agent Fine. Hoppas att morgondagen blir lika framgångsrik som idag.”

Hon gick ut och planerade resten av kvällen. Hon hade fortfarande kartonger att packa upp, en sängram att sätta ihop, samt tvätt och köksgrejer att ta itu med.

Inte riktigt det spännande livet jag hade planerat, tänkte hon lite sarkastiskt för sig själv.

När hon gick fram till sin bil, som fortfarande stor parkerad i parkeringsgaraget under FBI:s högkvarter, ringde hennes mobil. När hon såg namnet på displayen fylldes hon med ilska och hon bestämde sig nästan för att ignorera det helt och hållet.

Steven. Hon hade ingen aning om varför han ringde nu. Och det var därför hon svarade. Hon visste att hon inte skulle kunna sluta tänka på det annars och det skulle driva henne till vansinne.

Hon svarade på samtalet, och ogillade hur nervös hon plötsligt kände sig. “Hallå, Steven.”

“Chloe. Hej.”

Hon väntade och hoppades att han skulle säga vad han ville direkt. Men det hade aldrig varit Stevens stil att gå rakt på sak.

“Är allting ok?” frågade hon.

“Ja, allting är ok. Förlåt... jag tänkte inte ens på hur mitt samtal skulle påverka dig...”

Han tappade tråden, vilket påminde Chloe om en av de många irriterande karaktärsdragen han själv inte var medveten om.

“Vad vill du, Steven?”

“Jag vill träffas och prata”, sa han. “Bara snacka igenom grejer, förstår du vad jag menar?”

“Jag tror inte det. Det är ingen bra idé.”

“Jag har inga baktankar”, sa han. “Jag lovar. Det bara... Det känns som att det finns grejer jag vill be om ursäkt för. Och jag behöver... eller, jag tror att vi behöver få ett riktigt avslut på grejer, förstår du vad jag menar?”

“Tala för dig själv. Jag har redan fått mitt avslut. Behöver inte prata om något annat.”

“Ok. Men gör mig den här tjänsten då. Jag behöver bara en halvtimme. Det är några saker jag behöver få prata igenom. Och om jag är ärlig... skulle jag bara vilja få se dig en sista gång -”

“Steven... jag är upptagen. Mitt liv är helt galet just och nu, och...”

Hon blev tyst, osäker på hur hon skulle fortsätta. Och egentligen, det var inte så att hon hade någon massiv social kalender som skulle hindra henne från att träffa Steven. Hon visste också att det var en riktigt stor grej för Steven att ringa på det här sättet. Det var svårt för honom att vara ödmjuk, eftersom han aldrig hade varit bra på det.

“Chloe...”

“Ok. En halvtimme. Men jag kommer inte till dig. Om du vill träffas får du komma till Washington. Det är galet här nu och jag kan inte -”

“Visst, det kan jag göra. När ska jag komma?”

“Lördag. Vid lunch. Jag textar dig ett ställe för lunch.”

“Det låter bra. Tack så mycket, Chloe.”

“Varsågod. Hon kände att hon borde säga något mer, för att lätta på spänningen. Men det slutade med att hon bara sa: “Hej då, Steven.”

Hon avslutade samtalet och la sin mobil i fickan. Hon kunde inte låta bli att undra om hon gick med på att träffas bara för att hon kände sig ensam. Hon tänkte på Agent Moulton och undrade vart han och hans kvinnliga vän hade tagit vägen. Men hon undrade främst varför hon hade hakat upp sig på det.

Hon kom fram till bilen och körde hem i Washingtons skymning. Det var en fantastisk stad; trots trafikstockningarna och den konstiga kombinationen av historik och handel, var det också en vacker stad på något sätt. Det fick henne att känna sig melankolisk när hon körde hem till lägenheten - en tom, ny lägenhet, som hon egentligen var väldigt tacksam över. Men just nu kändes det mer som en isolerad ö än ett hem.

***

När hon vaknade av mobilen följande morgon, slets hon snabbt ur en dröm. Hon försökte hon komma ihåg vad det var hon hade drömt om, även om hon var osäker på om den var värd att minnas. Den senaste tiden hade hon bara drömt om sin pappa, som var ensam och inlåst på fängelset.

Hon tyckte sig kunna höra honom nynna på en Johnny Cash-låt han ofta hade sjungit hemma i lägenheten de bodde i när hon var liten. A Boy Named Sue, tänkte hon. Eller kanske inte. Alla låtar började låta likadana.

Men hon kunde ändå höra A Boy Named Sue i huvudet när hon viftade runt med handen för att hitta mobilen på nattduksbordet. Hon drog mobilen från laddaren och såg att klockan var 06:05 - bara tjugofem minuter innan hennes alarm skulle gå igång.

“Det här är Agent Fine”, svarade hon.

“Agent Fine, det är Biträdande Direktör Garcia. Du måste komma till mitt kontor med en gång. Sikta på att vara här inom en timme. Jag har ett fall jag behöver ge till dig och Agent Rhodes så snart som möjligt denna morgon.”

“Absolut”, sa hon och satte sig upp i sängen. “Jag kommer genast.”

I det ögonblicket brydde hon sig inte om att det var en ny dag med Rhodes som väntade. Allt hon brydde sig om var att hennes poängställning på FBI just nu stod på 1-0, och det var en ställning hon var ivrig att förbättra ytterligare.