KAPITEL TVÅ

Chloe var inte säker på vad hon hade förväntat sig när hon klev in på FBI:s högkvarter följande morgon. Men hon hade absolut inte förväntat sig att bli välkomnad av en äldre agent i lobbyn. Hon såg att han lade märke till henne när hon kom in och visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till när han gick raka vägen fram till henne. Ett ögonblick tänkte hon att det var Agent Greene, mannen som hade varit hennes instruktör och partner i utredningen som hade lett till att hon äntligen hade fått veta sanningen om sin pappa.

Men när hon kunde se hans ansikte mer ordentligt insåg hon att det var en helt annan man. Han hade ett hårdare utseende, som om han var gjord av sten, med hårt åtstramande läppar.

“Chloe Fine?” frågade agenten.

“Ja?”

“Direktör Johnson skulle vilja tala med dig innan orienteringen.”

Hon kände sig både uppspelt och skrämd på samma gång. Direktör Johnson hade gjort ett undantag för hennes skull när hon hade jobbat ihop med Greene. Hade han ångrat sig? Kanske hade hennes handlingar i förra utredningen varit problematiska på något sätt? Hade hon kommit så här långt bara för att få sina drömmar krossade redan första dagen på FBI?

“Varför då? frågade Chloe.

Agenten ryckte på axlarna, som om han inte riktigt brydde sig. “Följ med mig, är du snäll”, sa han.

De gick tillsammans fram till hissarna, och Chloe fick en känsla av att hon hade åkt tillbaka i tiden. Hon kunde se sig själv kliva in i samma hissar för drygt två månader sedan, med exakt samma oroliga känsla i maggropen, på vägen till ett möte med Direktör Johnson. Och precis som den gången, började oron sprida sig ut i resten av kroppen samtidigt som hissen rörde sig uppåt.

Hon följde med agenten med stenansiktet ut ur hissen på andra våningen. De gick förbi flera kontor och rum på vägen fram till Johnsons avdelning. Sekreteraren bakom skrivbordet nickade hövligt och sa: “Du kan stiga på. Han väntar på dig.”

Agenten med stenansiktet gav henne en liknande nick - men inte alls lika hövlig - och pekade menande mot kontorsdörren. Han skulle uppenbarligen inte följa med in.

Chloe gjorde sitt bästa för att samla sig och hålla sig lugn, när hon gick fram till Direktör Johnsons dörr. Vad är jag så rädd för? undrade hon. Sist jag blev kallad tills han kontor fick jag nya uppgifter och mer ansvar än vad de flesta agenterna får på min nivå. Även om det var sant, kände hon sig ändå inte lugnare.

Direktör Johnson satt vid sitt skrivbord och läste noggrant någonting på sin laptop när hon kom in. När han tittade upp, vände han all uppmärksamhet mot henne: han stängde till och med laptoppen.

“Agent Fine”, sa han. “Tack för att du kom. Det här kommer bara att ta en sekund. Jag vill inte att du missar någonting av din orientering - vilket, jag kan informera dig om - är ganska snabb och smärtfri.”

När hon hörde honom kalla henne för Agent Fine, kände hon sig stolt, men hon försökte dölja det. Hon satte sig ner i stolen framför hans skrivbord och log så avslappnat hon kunde. “Inga problem”, sa hon. “Jag... tja, är det något som är fel?”

“Nej, nej, inte alls”, sa han. “Jag ville erbjuda dig en möjlighet att välja en ny inriktning, om det är i ditt intresse. Jag har förstått att du har riktat in dig på en karriär med den Kriminaltekniska Expertgruppen. Har det varit din preferens?”

“Ja, det stämmer. Jag har alltid haft ett öga för detaljer.”

“Ja, det är bra det. Agent Greene har talat väl om dig. Och trots att det uppstod några frågetecken i samband med utredningen för ett par månader sedan, måste jag erkänna att jag också var väldigt imponerad. Du besitter en viss självsäkerhet och du har ett orubbligt förtroende som är ovanligt att se i nya agenter. Och det är på grund av detta, samt feedbacken jag har fått från Agent Greene och några andra av dina instruktörer från akademin, som jag vill be dig att överväga ett annat departement.”

“Är det något specifikt departement du har i åtanke?” frågade Chloe.

“Känner du till GVG-programmet?”

“Programmet för Gripanden av Våldsamma Gärningsmän? Ja, jag känner till det.”

“Namnet talar för sig självt, men din förmåga att hantera bevisning är också viktig i sammanhanget. Dessutom, om jag är helt ärlig, har den Kriminaltekniska Expertgruppen ganska många nyutexaminerade agenter i år. Istället för att du försvinner in i mängden där, tror jag att du skulle passa väldigt väl i GVG-programmet. Är det någonting som skulle kunna intressera dig?”

“Om jag ska vara helt ärlig, så vet jag inte. Det är ingenting jag har tänkt på.”

Johnson nickade, men Chloe var ganska säker på att han redan hade bestämt sig. “Om du kan tänka dig det, skulle jag vilja att du gav det en chans. Efter några dagar, om du känner att det inte är för dig, ska jag personligen se till att du genast dirigeras tillbaka till din plats i den Kriminaltekniska Expertgruppen.”

Hon visste verkligen inte vad hon skulle säga eller göra. Men hon var ändå riktigt stolt och imponerad över att Direktören var så övertygad om att hon var rätt för jobbet, baserat på hennes färdigheter och den positiva feedbacken hon fått från sina arbetskamrater.

“Ja, jag kan göra ett försök”, svarade hon slutligen.

“Fantastiskt. Jag vet redan vilket fall jag vill tilldela dig. Du kan börja redan imorgon bitti. Maryland-polisen har hanterat fallet hittills, men de kontaktade oss imorse och begärde assistens. Jag kommer att para ihop dig med den andra agenten som inte har någon partner ännu. Den som skulle jobba ihop med henne kunde inte hantera stressen och lämnade in sin uppsägning igår.”

“Får jag fråga varför?”

“Programmet för Gripanden av Våldsamma Gärningsmän arbetar med en del riktigt hemska fall. Ibland uppstår det en sådan situation med nya agenter... de klarar av utbildningen, test-fall och även några riktiga scenarier. Men när de inser hur tufft det är att leva med det på permanent basis... då blir det helt enkelt för mycket för vissa.”

Chloe sa ingenting. Hon försökte föreställa sig hur det skulle vara att ta det beslutet, men det var för mycket för henne. Hon hade velat jobba för FBI så länge hon kunde minnas - ända sedan hon lärde sig att skilja mellan rätt och fel.

“Kommer jag att behöva komplettera min utbildning?”

“Jag kommer att rekommendera ytterligare vapenutbildning”, sa Johnson. “Jag kommer organisera allt för dig. Dina tidigare betyg från Kriminaltekniska Expertgruppen ser bra ut på vapenfronten, men du kan behöva några ytterligare färdigheter på det området när du arbetar med GVG - om du skulle välja att stanna där.”

“Jag förstår.”

“Så, om du inte har några frågor, antar jag att du kan gå ner till orienteringen. Du har fortfarande tre minuter innan den startar.”

“Inga fler frågor för tillfället. Och tack för möjligheten. Och för tilliten.”

“Självklart. Jag tar hand om allt pappersarbete, så kommer någon att ringa dig angående uppdraget senare idag. Och Agent Fine... jag har en bra känsla av det här. Jag tror att du kommer att vara en anmärkningsvärd tillgång till GVG.”

Det var då, när hon ställde sig upp för att gå ut från hans kontor, som hon insåg att hon aldrig hade varit bra på att ta emot komplimanger. Det kanske var för att hon inte hade fått så många komplimanger när hon var yngre. Hon log lite besvärat och gick ut. Klumpen av oro som hon hade känt i maggropen var borta nu, och istället kändes det som om hon svävade över marken när hon gick tillbaka till hissen.

***

Orienteringen var ungefär så som hon hade väntat sig. Det var några erfarna agenter som gav dem en lista över vad man skulle och inte skulle göra. De gav exempel på fall som hade gått snett, så snett att det var agenter som hade sagt upp sig och till och med hade begått självmord. Instruktörerna berättade om fruktansvärda fall med mördade barn och serievåldtäktsmän som inte, än idag, hade blivit gripna.

Under orienteringens gång kunde Chloe höra en del ängsliga kommentarer i folkmassan. Två säten till vänster om henne hörde hon att en kvinna viskade till mannen som satt bredvid henne: “Min partner hade tydligen redan hört de här historierna. Det kanske var därför han slutade.”

Hon sa det med dålig attityd, på ett taskigt sätt, som genast irriterade Chloe.

Med min vanliga tur är det där så klart partnern-utan-partner, som Johnson vill para ihop mig med, tänkte Chloe.

Orienteringen pausade sedan för lunch. När den gjorde det delade instruktörerna upp alla nya agenter enligt alla specifika departement. När Chloe hörde att de sa Kriminaltekniska Expertgruppen, kände hon ett styng av sorg. Hon såg på när ungefär tjugo rekryter gick ner till podiet och samlades på höger sida. Tanken på att hon fram till ungefär tre timmar sedan hade varit inställd på att vara en del av den gruppen, fick henne att känna sig lite isolerad, speciellt när hon såg att några av agenterna redan verkade vara kompisar med varandra.

När agenterna i Programmet för Gripanden av Våldsamma Gärningsmän ropades upp, ställde hon sig upp och rörde sig mot podiet. Gruppen hon gick med var mindre än den Kriminaltekniska Expertgruppen. Henne själv inkluderad, var de bara nio stycken. Och en av dem var så klart kvinnan som hade yttrat kommentaren om partnern som hade slutat.

Hon var så fokuserad på den kvinnan att hon inte märkte mannen som gick upp till henne samtidigt som de rörde sig mot uppsamlingspunkten.

“Jag vet inte hur du känner”, sa han, “men för mig känns det som att jag vill gömma mitt ansikte lite. Det känns som att folk dömer ut mig... eftersom jag är en den av ett program som har ordet våldsam i sig...”

“Jag har nog aldrig tänkt på det så”, sa Chloe.

“Ok, men är du själv lite våldsam?”

Han flinade samtidigt och det var hans leende som fick henne att inse hur extremt snygg den där mannen var. Men å andra sidan, blev det hela lite skevt med tanke på att han hade frågat henne om hon var lite våldsam.

“Inte så vitt jag vet”, sa hon lite förläget när de kom fram till uppsamlingsplatsen för sin grupp.

“Ok”, sa instruktören, som var en äldre man klädd i jeans och svart t-shirt. “Lunch först, sedan träffas vi i Konferensrum Tre för att gå igenom lite detaljer och vi kommer även svara på lite frågor. Men först och främst...” Han pausade och letade efter något på ett pappersark med sitt pekfinger. “Har vi en Chloe Fine här?”

“Det är jag”, sa Chloe, och började nästan svettas av nervositeten, eftersom hon hade blivit utpekad inför en grupp av främmande människor.

“Jag skulle behöva byta några ord med dig, är du snäll.”

Chloe gick fram till instruktören och såg att han också vinkade till sig en annan agent.

“Agent Fine, jag ser här att du är ett nytt tillskott till GVG, tillsatt via rekommendation från Direktör Johnson.”

“Det stämmer.”

“Trevligt att ha dig här. Nu skulle jag vilja introducera dig för din nya partner, Agent Nikki Rhodes.”

Han pekade mot den andra agenten, som visade sig vara den otrevliga kvinnan från tidigare. Nikki Rhodes log mot Chloe på ett sätt som signalerade att hon visste att hon var vacker. Och Chloe kunde bara hålla med. Lång, perfekt solbränd, glittrande blå ögon och irriterande spikrakt blont hår.

“Trevligt att träffas”, sa Rhodes.

“Detsamma”, sa Chloe.

“Så, gå och luncha tillsammans”, sa instruktören. “Jag har förstått att ni ska påbörja ert första fall redan imorgon bitti. Ni utexaminerades båda med toppbetyg, bäst i respektive klass, så jag har höga förväntningar på er.”

Rhodes log mot henne och Chloe kunde känna hur konstlat det var. Hon hatade att döma ut en människa så snabbt, men hennes magkänsla brukade aldrig ha fel när det gällde sådant. Instruktören hade vänt sig till resten av gruppen och lämnade de två kvinnorna ifred. När Rhodes märkte att instruktören inte längre såg på dem, vände hon sig om och gick utan att säga någonting alls.

Chloe höll sig för sig själv för stunden och försökte samla sig. Hon hade vaknat upp samma morgon ivrig att påbörja sin karriär som medlem av den Kriminaltekniska Expertgruppen. Hennes framtid hade varit utstakad. Och nu hade hon blivit placerad i ett nytt departement hon inte alls var bekant med, och tilldelad en partner som trodde hon var bättre än alla andra.

“Hon verkar inte direkt vara så förtjust i folk, eller hur?” var det någon som sa bakom henne.

Hon vände sig om och såg mannen som hade gått bredvid henne fram till podiet - den snygga som hade frågat om hon var lite våldsam.

“Nej, det verkar hon inte.”

“Då kan du tänka dig hur det var att läsa de flesta kurserna med henne på akademin”, sa han. “Det var deppigt. På tal om det... jag kommer inte ihåg att jag någonsin såg dig i några av mina kurser eller moduler.”

“Jo... jag är väl ny, kan man säga. Jag blev placerad i det här departementet imorse.”

Han såg lite chockad ut. “Oj, ok. Jaha, välkommen till GVG i så fall. Jag heter Kyle Moulton och om din nya partner inte vill äta lunch med dig, så gör jag gärna det istället.”

“Javisst”, sa Chloe. “Det går i linje med resten av min dag.”

“Hur menar du?”

“Inget annat har gått som planerat, heller.”

Moulton bara nickade när de gick ut från auditoriet. Även om Moulton var en främling (en väldigt snygg sådan), så tyckte hon att det var trevligt att han gick bredvid henne på vägen till den uppdukade lunchen, som väntade någon annanstans i byggnaden. Hon var rädd att hon skulle ifrågasätta alla sina beslut om hon var tvungen att ta sig an denna oplanerade framtid helt på egen hand.

“Planer är överskattade hur som helst”, sa Moulton.

“Jag tycker inte det. Planer ger struktur. Planer innebär förutsägbarhet.”

“Jag tror inte att förutsägbarhet var en av punkterna i våra arbetsbeskrivningar”, skojade Moulton.

Chloe log och nickade, men hon hade aldrig sett det på det sättet. Ärligt talat skrämde det henne lite. Vilket var konstigt, egentligen. Hennes liv hade alltid varit en oförutsägbar hög med total skit, så varför skulle det vara annorlunda med hennes karriär?

Som tur var hade hon lärt sig att ta det som det kommer. Och om snorkiga idioter som Nikke Rhodes dök upp längs vägen, kunde de antingen anpassa sig eller dra åt helvete.