Kapitel 6

Riley skruvade besvärat på sig där hon satt i stolen. Hon försökte formulera vad hon ville dela med sig av till Mike Nevins. Hon kände sig osäker och nervös.

"Ta din tid," sa den rättsmedicinska psykiatern, han lutade sig framåt i sin kontorsstol och tittade på henne bekymrat.

Riley småskrattade bedrövat. "Det är problemet," sa hon. "Jag har inte tid. Jag har släpat mina fötter allt för länge. Jag har ett beslut att göra. Jag har redan avstått från att göra det under en länge tid nu. Har du någonsin sett mig så här obeslutsam?"

Mike svarade inte. Han bara fortsatte att le lätt och tryckte fingertopparna mot varandra.

Riley var van vid denna typ av tystnad från Mike. Den välklädda, petiga mannen hade varit många saker för henne under åren—en vän, en terapeut, en gång även en slags mentor. Dessa dagar kontaktade hon honom vanligtvis för att få hans insikter i en kriminells mörka sinne. Men detta besök var annorlunda. Hon hade ringt honom igår kväll efter att ha kommit hem från avrättningen, och hade kört till hans kontor i DC den här morgonen.

"Så vad exakt är dina val?" frågade han till sist.

"Jag antar att jag måste bestämma mig för vad jag ska göra med resten av mitt liv, undervisa eller vara fältagent. Eller komma på någonting helt annat."

Mike skrattade lite. "Vänta en sekund. Låt oss inte försöka planera hela din framtid idag. Låt oss hålla fast vid just nu. Meredith och Jeffreys vill att du ska ta på dig ett fall. Bara ett fall. Det är inte antingen eller. Ingen säger att du måste ge upp undervisningen. Allt du behöver göra är att säga ja eller nej till det här. Så vad tycks vara problemet?"

Nu var Rileys tur att bli tyst. Hon visste inte vad problemet var. Det var därför hon satt här.

"Jag uppfattar det som att du är rädd för någonting," sa Mike.

Riley svalde hårt. Det var det. Hon var rädd. Hon hade vägrat att erkänna det, även för sig själv. Men nu skulle Mike få henne att prata om det.

"Vad är du så rädd för?" frågade Mike. "Du sa att du hade haft några mardrömmar."

Riley sa fortfarande ingenting.

"Detta måste vara en del av ditt PTSD-problem," sa Mike. "Får du fortfarande tillbakablickar?"

Riley hade förväntat sig den frågan. Mike hade trots allt gjort mer än någon annan, för att få henne genom traumat av en särskilt hemsk upplevelse.

Hon lutade huvudet mot stolen och stängde ögonen. För en kort stund var hon i Petersons mörka bur igen, och han hotade henne med en propanflamma. I månader efter att Peterson hade hållit henne fången, hade det minnet ständigt tvingat sig in i henne sinne.

Men då hade hon spårat ner Peterson och dödat honom själv. Faktum är att hon slog honom tills han var livlös massa.

Om inte det är ett avslut, så vet jag inte vad som är det, tänkte hon.

Nu verkade minnena opersonliga, som om hon tittade på medan någon annans historia utvecklades.

"Jag börjar bli bättre," sa Riley. "De är kortare och kommer inte lika ofta."

"Och din dotter?"

Frågan skar Riley som en kniv. Hon kände ett eko av den fasa som hon hade upplevt när Peterson hade tagit April till fånga. Hon kunde fortfarande höra April skrika efter hjälp.

"Jag antar att jag inte är över det," sa hon. "Jag vaknar upp rädd för att hon ska har tagits igen. Jag måste gå till hennes sovrum mitt i natten och se till så att hon är där."

"Är det därför du inte vill ta på dig ett annat fall?"

Riley kände hur kalla kårar sköt ner för ryggen. "Jag vill inte utsätta henne för någont sånt igen."

"Det är inte ett svar på min fråga."

"Nej, jag antar att det inte är det," sa Riley.

Det blev tyst igen.

"Jag har en känsla av att det finns något mer," sa Mike. "Vad mer ger dig mardrömmar? Vad mer väcker dig om natten?"

Med ett ryck, fångade hennes sinne upp en annan fruktansvärd bild.

Ja, det fanns något mer.

Även med sina ögon vidöppna, kunde hon se hans ansikte—Eugene Fisks barnsliga, groteskt oskyldiga ansikte med sina små, pärlformade ögon. Riley hade tittat djupt in i dessa ögon under sin dödliga konfrontation.

Mördaren hade hållit fast Lucy Vargas med en rakhyvel riktad mot halsen. I det ögonblicket var Riley tvungen att undersöka en av sina mest fruktansvärda rädslor. Hon hade börjat pratat om kedjorna—dem kedjorna som han, Eugene, trodde pratade med honom och tvingade honom att begå mord efter mord, tvingade honom att kedja upp kvinnor och slita halsen av dem.

"Kedjorna vill inte att du ska döda den här kvinnan", hade Riley sagt till honom. "Hon är inte vad de behöver. Du vet vad kedjorna vill att du ska göra istället."

Hans ögon hade fyllt utav tårar och han hade nickat överensstämmande. Då tillfogade han samma död på sig själv som han hade tillfogat sina offer.

Han skar av sig sin hals framför Rileys ögon.

Och nu, sittandes här på Mike Nevins kontor, kvävdes Riley nästan av sin egen skräck.

"Jag dödade Eugene", sa hon med en flämtning.

"Kedjemördaren, menar du. Han var dock inte den första mannen du dödade."

Det var sant—hon hade använt dödlig kraft flera gånger. Men med Eugene hade det varit annorlunda. Hon hade tänkt på hans död ganska ofta, men hon hade aldrig pratat med någon om det förrän nu.

"Jag använde inte ett vapen, en sten eller mina händer", sa hon. "Jag dödade honom med förståelse, med empati. Mitt eget sinne är ett dödligt vapen. Jag hade inte vetat om det tidigare. Det skrämmer mig, Mike."

Mike nickade sympatiskt. "Du vet vad Nietzsche sa om att se för långt in i avgrunden."

"Avgrunden ser också på dig," sa Riley och avslutade det välbekanta uttrycket. "Men jag har gjort mycket mer än att titta på en avgrund. Jag har praktiskt taget bott där. Jag har nästan blivit bekväm där. Det är som ett andra hem. Det skrämmer mig till döds, Mike. En av dessa dagar kanske jag går in i den avgrunden och aldrig kommer tillbaka. Och vem vet vem jag kan skada—eller döda."

"Nå," sa Mike och lutade sig tillbaka i stolen. "Kanske kommer vi någonstans nu."

Riley var inte så säker. Och hon kände sig inte i närheten av att fatta ett beslut.

*

När Riley öppnade sin egen ytterdörr en stund senare, kom April galopperande nerför trappan för att möta henne.

"Åh, mamma, du måste hjälpa mig! Kom!"

Riley följde April uppför trappan till hennes sovrum. En resväska låg öppen på hennes säng, och kläder var utspridda runt omkring.

"Jag vet inte vad jag ska packa!" sa April. "Jag har aldrig behövt göra det här förut!"

Leendes över sin dotters blandade panik och upprymdhet, började Riley hjälpa till att få hennes saker i ordning. April åker imorgon på en skolresa—en hel vecka i närliggande Washington DC. Hon skulle åka med en grupp studenter som alla läste avancerad amerikansk historia, och deras lärare.

När Riley hade signerat formuläret och betalat avgifterna inför resan, hade hon känt en del ängsla inför det. Peterson hade hållit April fängslad i Washington, och även om det hade varit långt borta, vid utkanten av staden, så oroade sig Riley för att resan skulle kunna utlösa traumatiska minnen. Men det verkade gå riktigt bra för April, både akademiskt och emotionellt. Och resan var en underbar möjlighet.

Medan hon och April retade varandra lättsamt om vad som skulle packas, så insåg Riley att hon hade kul. Den avgrund som hon och Mike hade pratat om för en liten stund sedan, kändes långt borta. Hon hade fortfarande ett liv utanför den avgrunden. Det var ett bra liv, och oavsett vad hon bestämde sig för att göra, var hon fast besluten för att behålla det.

Medan de sorterade saker gick Gabriela in i rummet.

"Señora Riley, min taxi kommer vara här pronto, vilken minut som helst," sa hon leendes. "Jag är färdig packad och redo. Mina saker står vid dörren."

Riley hade nästan glömt bort att Gabriela skulle lämna. Då April skulle vara borta, hade Gabriela frågat om lite ledig tid till att besöka släktingar i Tennessee. Riley hade glatt sagt ja.

Riley kramade om Gabriela och sa, "Buen viaje mi amiga."

Gabrielas leende bleknade lite, och hon sa, "Me preocupo."

"Är du orolig?" frågade Riley överraskat. "Vad är du orolig för, Gabriela?"

"För dig," sa Gabriela. "Du kommer att vara ensam i det här nya huset."

Riley skrattade lite. "Oroa dig inte, jag kan ta hand om mig själv."

"Men du har inte varit sola efter att så många dåliga saker har hänt," sa Gabriela. "Jag oroar mig."

Gabrielas ord gav Riley en liten vändning. Det hon sa var sant. Ända sedan prövningen med Peterson hade åtminstone April alltid varit i närheten. Kunde ensamheten öppna upp ett mörkt och skrämmande tomrum i hennes nya hem? Skulle avgrunden ropa på henne igen?

"Jag mår bra," sa Riley. "Åk och ha en underbar tid med din familj."

Gabriela strålade och överlämnade Riley ett kuvert. "Det här låg i brevlådan," sa hon.

Gabriela kramade om April, därefter kramade hon om Riley igen och gick sedan ner för att vänta på sin taxi.

"Vad är det, mamma?" frågade April.

"Jag vet inte," sa Riley. "Det var inte postat."

Hon rev upp kuvertet och fann ett plastkort inuti. Dekorativa bokstäver på kortet proklamerade "Blaine's Grill." Nedanför läste hon högt, "Middag för två."

"Jag antar att det är ett presentkort från vår granne," sa Riley. "Det var snällt av honom. Du och jag kan åka dit på middag när du kommer tillbaka."

"Mamma!" grymtade April. "Han menar inte du och jag."

"Varför inte?"

"Han försöker bjuda ut dig på middag."

"Åh! Tror du verkligen det? Det står inte det här."

April skakade på huvudet. "Var inte dum. Mannen vill dejta dig. Crystal berättade att hennes pappa gillar dig. Och han är väldigt söt."

Riley kunde känna hur hon rodnade djupt. Hon kunde inte komma ihåg den sista gången någon hade frågat ut henne på en dejt. Hon hade varit gift med Ryan i så många år och sedan deras skilsmässa hade hon varit inriktad på att göra sig hemmastadd i sitt nya hem, och på de beslut som behövde fattas om hennes jobb.

"Mamma du rodnar," sa April.

"Låt oss få dina saker färdig packade", muttrade Riley och harklade sig. "Jag får tänka på allt detta senare."

De återgick till att gå igenom Aprils kläder. Efter några minuters tystnad sa April: "Jag är också orolig för dig, mamma. Det som Gabriela sa..."

"Jag klarar mig," sa Riley.

"Är du säker?"

Riley vek ihop en blus, hon var inte säker på vad hon skulle svara. Visserligen hade hon nyligen mött värre mardrömmar än ett tomt hus— en mördande psykopat, besatt av kedjor, dockor och blåslampor. Men kunde en mängd inre demoner bryta sig fria nu när hon skulle vara ensam? Plötsligt började en vecka kännas som en lång tid. Och tanken på att bestämma om hon skulle dejta mannen som bodde bredvid eller inte, verkade skrämmande på sitt eget sätt.

Jag tar hand om det, tänkte Riley.

Dessutom hade hon fortfarande ett annat alternativ, och det var dags att fatta ett beslut en gång för alla.

"Jag har blivit ombedd att jobba på ett fall," berättade hon till sist. "Jag skulle vara tvungen att åka till Arizona direkt."

April slutade vika sina kläder och tittade på Riley.

"Så du kommer att åka, eller hur?" frågade hon.

"Jag vet inte, April," sa Riley.

"Vad finns där att veta? Det är ditt jobb, eller hur?"

Riley mötte sin dotters blick. Den svåra tiden mellan dem verkade verkligen vara över. Ända sedan de båda överlevde de grymheter som Peterson hade ålagts, hade de aldrig varit mer förbundna.

"Jag har funderat på att inte gå tillbaka till fältarbetet," sa Riley.

Aprils ögon spärrades upp av förvåning.

"Va? Men mamma, att ta fast skurkar är vad du gör bäst."

"Jag är också bra på att undervisa," sa Riley. "Jag är väldigt bra på det. Och jag älskar det. Det gör jag verkligen."

April ryckte på axlarna. "Nåväl, fortsätt att undervisa då. Ingen hindrar dig. Men sluta inte upp att vara tuff. Det är lika viktigt."

Riley skakade på huvudet. "Jag vet inte, April. Efter allt som jag har utsatt dig för—"

April såg och lät skeptisk. "Efter allt du har utsatt mig för? Vad pratar du om? Du utsatte mig inte för någonting. Jag blev tillfångatagen av en psykopat vid namnet Peterson. Om han inte hade tagit mig, hade han tagit någon annan. Börja inte skylla på dig själv."

Efter en paus, sa April: "Sätt dig ner, mamma. Vi måste prata."

Riley log och satte sig på sängen. April lät som en mamma själv.

Kanske är en liten föräldraföreläsning precis vad jag behöver, tänkte Riley.

April satte sig ner bredvid sin mamma.

"Har jag någonsin berättat om min vän Angie Fletcher?" frågade April.

"Jag tror inte det."

"Okej, det var så att vi brukade vara ganska bra kompisar under en tid, innan hon bytte skola. Hon var väldigt smart, bara ett klass över mig, femton år gammal. Jag hörde att hon började köpa droger från en kille som alla kallade Trip. Hon blev verkligen, verkligen beroende av heroin. Och när hon hade slut på pengar, lät Trip henne jobba som sexarbetare. Han tränade upp hennes personlighet, gjorde så att hon kunde flytta in med honom. Hennes mamma är så skruvad att hon märkte knappt att Angie var borta. Trip till och med annonserade ut henne på sin hemsida, fick henne att skaffa en tatuering där hon svor att hon skulle var hans för evigt."

Riley var chockad. "Vad hände med henne?"

"Nå, Trip blev slutligen tagen, och Angie hamnade på ett rehab center. Det var den sommaren medan vi var i Upstate New York. Jag vet inte vad som hände med henne efter det. Allt jag vet är att hon bara är sexton år nu och hennes liv är förstört."

"Jag blir så ledsen över att höra det här," sa Riley och tog sin dotters hand.

April jämrade sig med otålighet.

"Du förstår verkligen inte, mamma? Du har inget att vara ledsen för. Du har tillbringat hela ditt liv med att stoppa den här typen av saker. Och du har tagit fast en massa män som Trip—några av dem för alltid. Men om du slutar göra det du är bäst på, vem ska ta över efter dig? Någon som är lika bra som du är? Jag tvivlar på det, mamma. Jag tvivlar verkligen på det."

Riley blev tyst en kort stund. Sedan klämde hon Aprils hand med ett leende och sa, "Jag tror att jag har ett telefonsamtal att göra."