Riley blev orolig. Kanske ville hennes chef bara kolla in läget för att se hur hon mådde. Han gjorde det mycket dessa dagar. Å andra sidan kanske han ville att hon skulle återvända till hennes vanliga jobb. Vad skulle hon då göra?

Jag säger nej, självklart, tänkte Riley för sig själv.

Men det kanske inte vore så enkelt. Riley tyckte om sin chef, och hon visste att han kunde vara mycket övertygande. Detta var helt enkelt ett beslut hon inte ville behöva göra, så hon la ifrån sig telefonen.

När hon öppnade ytterdörren och gick in i det ljusa, rena rummet i sitt nya hem, så försvann den tillfälliga ångesten. Allt verkade så rätt sedan hon hade flyttade hit.

En trevlig röst ropade.

"¿Quién es?"

"Soy yo," ropade Riley tillbaka. "Jag är hemma, Gabriela."

En medelålders, bastanta, kvinnan från Guatemala kom ut ur köket och torkade sina händer med en handduk. Det kändes bra att se Gabrielas leende ansikte. Hon hade varit familjens hushållerska i flera år, långt innan Riley blev skild från Ryan. Riley var tacksam över att Gabriela hade gått med på att flytta in här med Riley och hennes dotter.

"Hur var din dag idag?" frågade Gabriela.

"Den var bra," sa Riley.

"¡Qué bueno!"

Gabriela försvann tillbaka in i köket. Doften av en underbar middag fyllde hela huset och hon hörde hur Gabriela börja sjunga glatt på spanska.

Riley stod kvar ensam i sitt vardagsrum och njöt av omgivningen. Hon och henne dotter hade nyligen flyttat hit. Det lilla lant-huset, som de hade bott i innan separationen, hade varit så isolerat att det inte kändes säkert. Dessutom hade Riley känt ett brådskande behov av en förändring, både för sig själv och för April. Nu när hennes skilsmässa hade gått igenom och Ryan var generös med barnunderhållsbidraget, så var det dags att unna sig ett helt nytt liv.

Det var fortfarande några finjusteringar att ta hand om. Några av möblerna som de hade tagit med sig var ganska gamla, och såg udda ut i en sådan stilren och modern miljö. Hon måste nog köpa några nya. En utav väggarna i vardagsrummet såg också ganska tom ut och Riley hade slut på tavlor att hänga upp. Hon gjorde en mental anteckning för att gå och shoppa med April den kommande helgen. Den tanken fick Riley att le, hon kände sig ganska så normal just nu, som en kvinna med ett trevligt familjeliv istället för en agent som spårade ner någon avvikande mördare.

Men nu undrade hon plötsligt—vart var April?

Hon stannade upp för att lyssna. Ingen musik kom från Aprils rum på övervåningen. Då plötsligt hörde hon sin dotter skrika.

Aprils röst kom från bakgården. Riley flämtade och rusade genom matsalen och ut på det stora bakdäcket. När hon sedan såg hur Aprils ansikte och överkropp plötsligt hoppade upp ovanför staketet på grannen sida av tomten, så tog det Riley ett ögonblick att inse vad som pågick. När den initiala paniken hade lagt sig, så slappnade hon av och skrattade åt sig själv, det var bara en överreaktion. Men känslan hade varit instinktiv. Alltför nyligen hade Riley räddat April ifrån greppet av en galning som hade riktat in sig på henne, för att på så sätt hämnas henne mamma.

April försvann ur siktet och dök sedan upp igen, skrikandes av glädje. Hon hoppade på grannens trampolin. Hon hade blivit vän med flickan som bodde där, en tonåring som var ungefär lika gammal som April och även gick på samma högstadium.

"Var försiktig!" ropade Riley till April.

"Det går bra, mamma!" ropade April tillbaka andfådd.

Riley skrattade igen. Det var ett obekant ljud som kom från känslor som hon nästan hade glömt. Hon ville vänja sig vid att skratta igen.

Hon ville också vänja sig vid att de det glada uttrycket på sin dotters ansikte. Det kändes som nyss då April hade varit både upprorisk och tvär, mer än vad som tycktes normalt för en tonåring. Riley kunde knappast beskylla April för. Hon visste att hon själv hade både missat och gått ifrån mycket som var önskvärt hos en mamma. Hon gjorde allt hon kunde för att ändra på det nu.

Det var speciellt en sak som hon tyckte om med att vara ledig från fältarbetet, med alla långa, oförutsägbara timmar, ofta på avlägsna platser. Nu kunde schemat matcha med Aprils och Riley fruktade stunden då det skulle behöva förändras.

Bäst att njuta av det medan jag kan, tänkte hon.

Riley gick tillbaka in i huset precis i tid för att höra dörrklockan.

Hon ropade, "Jag tar det, Gabriela."

Hon öppnade dörren och blev förvånad över att se en leende man stå där, en man som hon inte hade sett tidigare.

"Hejsan," sa han lite blygsamt. "Jag är Blaine Hildreth, från huset bredvid. Din dotter är där borta med min dotter, Crystal." Han höll ut ett paket till Riley och lade till, "Välkommen till grannskapet. Jag har tagit med mig en liten inflyttningspresent."

"Åh," sa Riley. Hon blev glatt överraskad över den främmande vänligheten. Det tog henne en stund att tillägga, "Snälla, stig på."

Hon accepterade paketet lite besvärat och erbjöd honom en plats i en utav vardagsrumsstolarna. Själva slog hon sig ner i soffan och höll presenten i knäet. Blaine Hildreth tittade på henne förväntansfullt.

"Det här var väldigt snällt av dig," sa hon och öppnade paketet. Det innehöll en blandad uppsättning av färgstarka kaffemuggar, två av dem dekorerade med fjärilar och de andra två med blommor.

"Men titta så vackra," sa Riley. "Vill du ha en kopp kaffe?"

"Ja, det tar jag gärna," sa Blaine.

Riley ropade på Gabriela, som kom in från köket.

"Gabriela, kan du hälla upp lite kaffe till oss i dessa?" sa hon och gav henne två av muggarna. "Blaine, hur vill du ha ditt kaffe?"

"Svart bli bra."

Gabriela tog med sig muggarna in i köket.

"Jag heter Riley Paige," sa hon till Blaine. "Tack för att du hälsade på. Och tack för gåvan."

"Varsågod," sa Blaine.

Gabriela återvände med två muggar av utsökt kaffe och gick sedan tillbaka till jobbet i köket. Till hennes förlägenhet, fann Riley sig själv med att kolla in sin manliga granne. Nu när hon var singel kunde hon inte motstå. Hon hoppades att han inte märkte något.

Nå, ja, tänkte hon. Kanske gör han detsamma med mig.

Först observerade hon att han inte hade på sig en vigselring. Änka eller separerad, tänkte hon.

För det andra så uppskattade hon att han nog var runt samma ålder som henne, kanske lite yngre, kanske i sena trettioårsåldern.

Till sist var han snygg—eller åtminstone rimligen så. Han höll på att blir tunnhårig, vilket inte nödvändigtvis var något dåligt. Och han tycktes vara i god form.

"Så vad jobbar du med?" frågade Riley.

Blaine ryckte på axlarna. "Jag äger en restaurang. Känner du till Blaine's Grill i stan?"

Riley blev positivt imponerad. Blaine's Grill var en av de trevligaste, mest avslappnade lunchplatserna i Fredericksburg. Hon hade hört att det var ett fantastiskt ställe att äta middag på, men hade inte haft en chans att prova det än.

"Jag har varit där," sa hon.

"Nå, den är min" sa Blaine. "Och du, vad jobbar du med?"

Riley tog ett djupt andetag. Det var aldrig lätt att berätta för en total främling vad hon jobbade med. Män speciellt blev ibland avskräckta.

"Jag jobbar för FBI," sa hon. "Jag är en fältagent."

Blaines ögon utvidgades.

"Är det sant?" sa han.

"Ja, men jag är ledig från det för tillfället. Jag undervisar istället på akademin."

Blaine lutade sig mot henne med ett växande intresse.

"Wow. Jag är säker på att du sitter på några riktigt bra historier. Jag skulle gärna höra en."

Riley skrattade lite nervöst. Hon undrade om hon någonsin skulle kunna berätta för någon utanför byrån om några av de saker hon hade sett. Det skulle vara ännu svårare att prata om en del saker som hon hade gjort.

"Jag tror inte det," sa hon lite skarpt. Riley kunde se Blaine stelna till, och hon insåg att tonen nog varit ganska oförskämd.

Han sänkte huvudet och sa, "Jag ber om ursäkt. Jag menade verkligen inte att du skulle känna dig obekväm."

De pratade i ett par minuter efter det, men Riley var medveten om att den nya grannen blev allt mer reserverad. Efter att han hövligt sagt farväl och lämnat, stängde Riley dörren bakom sig och suckade. Hon gjorde sig inte tillgänglig, insåg hon. Kvinnan som försökte så hårt med att börja ett nytt liv var fortfarande samma gamla Riley.

Men hon talade om för sig själv att det knappast betydde något just nu. Ett rebound-förhållande var det allra sista som hon behövde just nu. Vad hon faktiskt behövde var att få i ordning på sitt liv, och hon hade just börjat att göra framsteg i den riktningen.

Det hade ändå varit trevligt att spendera några minuter pratandes med en attraktiv man, och en lättnad att äntligen ha grannar—och trevliga på det.

*

När Riley och April satte sig ner vid middagsbordet, kunde April inte hålla sina händer ifrån mobiltelefonen.

"Snälla, lägg ifrån dig din telefon," sa Riley. "Det är middagsdags."

"Bara en sekund, mamma," sa April och fortsatte att skicka sms.

Riley var bara måttligt irriterad över Aprils uppvisning av detta tonårsbeteende. Sanningen var att det definitivt hade en guldkant. April hade gjort bra ifrån sig i skolan detta år och skaffat sig nya vänner som, enligt Riley, var en mycket bättre grupp av barn än de April hade hängt med tidigare. Riley gissade att April nu skickade sms till en pojke som hon var intresserad av. Hittills hade April dock aldrig nämnt honom.

April slutade skriva när Gabriela kom in från köket med en bricka chili rellenos. När hon satte ner de ångande, saftigt fyllda paprikorna på köksbordet, började April skratta skälmskt.

"Tillräckligt picante, Gabriela?" frågade hon.

"Sí," svarade Gabriela, och fnittrade också.

Det var ett pågående skämt bland de tre av dem. Ryan hade ogillat mat som var för stark. Han kunde faktiskt inte äta det alls. När det kom till April och Riley så var det bättre ju starkare det var. Gabriela behövde inte hålla tillbaka—eller åtminstone inte lika mycket som hon brukade. Riley tvivlade på att varken hon själv eller April skulle kunna hantera Gabrielas ursprungliga, Guatemalanska recept.

När Gabriela var färdig med att ställa fram maten för alla tre av dem, så vände hon sig till Riley och sa, "Gentleman är guapo, eller?"

Riley kände hur hon började rodna. "Stilig? Jag märkt inte det, Gabriela."

Gabriela släppte lös ett gapskratt. Hon satte sig ner för att äta med dem och började nynna på en lugn liten truddelutt. Riley gissade att det var en Guatemalansk kärlekssång och April stirrade på sin mamma.

"Vilken gentleman, mamma?" frågade hon.

"Åh, vår granne kom förbi för en liten stund sedan"

April avbröt ivrigt. "Herregud! Var det Crystals pappa? Det var det va! Är han inte fin?"

"Och jag tror att han är singel," sa Gabriela.

"Okej, sluta nu," sa Riley med ett skratt. "Ge mig lite utrymme till att leva. Jag behöver inte att ni två försöker fixa ihop mig med ’killen i huset bredvid’."

De fortsatte att småprata medan de åt sina fyllda paprikor, och middagen var nästan färdig äten när Riley kände telefonen vibrera i fickan.

Fan, tänkte hon. Jag borde inte ha tagit med mig den till bordet.

Den fortsatte att vibrera. Hon var tvungen att ta samtalet. Sedan hon hade kommit hem hade Brent Meredith lämnat ytterligare två textmeddelanden, och Riley hade sagt till sig själv att hon skulle ringa honom senare. Hon kunde inte undvika det längre. Hon ursäktade sig från bordet för att ta emot samtalet.

"Riley, jag är ledsen att jag stör dig så här," sa hennes chef. "Men jag behöver verkligen din hjälp."

Riley var förvånad över att höra Meredith tilltala henne vid förnamn. Det var sällsynt. Trots att hon kände sig ganska nära honom, hänvisade han vanligtvis henne som agent Paige. Han var normalt väldigt affärsmässig, ibland även lite för tvär.

"Vad är det?" frågade Riley.

Meredith blev tyst en sekund. Riley undrade varför han var så återhållsam. Hennes hjärta hoppade över ett slag och hon kände sig plötsligt säker på att det rörde sig just om de nyheter som hon hade fruktat.

"Riley, jag kommer att be dig om en personlig tjänst," sa han, och han lät mindre befallande än vanligt. "Jag har blivit ombedd att undersöka ett mord i Phoenix."

Riley blev överraskad. "Ett enda mord?" frågade hon. "Varför skulle det kräva FBI?"

"Jag har en gammal vän på fältkontoret i Phoenix," sa Meredith. "Garrett Holbrook. Vi gick på akademin tillsammans. Hans syster var offret, hon hette Nancy."

"Jag är hemskt ledsen," sa Riley. "Men den lokala polisen..."

Det var en sällsynt men subtil begäran i Merediths röst.

"Garrett vill verkligen ha vår hjälp. Hon var prostituerad. Hon bara försvann och sen dök kroppen upp i en sjö. Han vill att vi ska se på det som en seriemördares arbete."

Riley tyckte att förfrågan verkade konstig. Prostituerade försvinner ofta utan att bli dödade. Ibland bestämde de sig för att göra sitt arbete någon annanstans. Eller bara sluta.

"Har han någon anledning att tänka så?" frågade hon.

"Jag vet inte, sa Meredith. "Kanske vill han tänka så för att få oss inblandade. Men det är sant, som du vet, att prostituerade är frekventa mål för seriemördare."

Riley visste att det var sant. Prostituerades livsstil gjorde dem speciellt utsatta. De var synliga och tillgängliga, ensamma med främlingar och ofta drogberoende.

Meredith fortsatte, "Han ringde mig personligen. Jag lovade honom att jag skulle skicka mina allra bästa agenter till Phoenix. Och självklart—så inkluderar det dig."

Riley kände sig rörd. Meredith gjorde det inte lätt att säga nej.

"Snälla försök att förstå," sa hon. "Jag kan bara inte ta på mig något nytt."

Riley kände sig vagt oärlig. Kan inte eller vill inte? frågade hon sig själv. Efter att hon hade fångats och torterats av en seriemördare, hade alla insisterat på att hon skulle ta ledigt från jobbet. Hon hade försökt att göra det, men fann sig i ett desperat behov utav att jobba. Nu undrade hon vad den desperationen verkligen hade handlat om. Hon hade varit hänsynslös och självförstörande, och hade haft det svårt att få sitt liv under kontroll. När hon äntligen hade dödat Peterson, hennes plågoande, trodde hon att allt skulle bli bra igen. Men han plågade henne fortfarande och hon hade fått nya problem över upplösningen efter sitt senaste fall.

Efter en paus tillade hon, "Jag behöver mer tid från fältet. Jag är fortfarande tekniskt sett ledig och jag försöker verkligen sätta ihop mitt liv igen."

En lång tystnad följde. Det lät inte som om Meredith skulle argumentera emot, än mindre beordra henne. Men han skulle inte säga att han var okej med det heller. Han skulle inte släppa på trycket.

Hon hörde Meredith ge ifrån sig en lång, sorgsen suck. "Garrett hade avlägsnat sig från Nancy i åratal. Vad som hände med henne nu tär på honom något så fruktansvärt. Jag antar att det finns något att lära sig där, är det inte? Ta inte någon i ditt liv för givet. Håll alltid kontakten."

Riley tappade nästan telefonen. Merediths ord vidrörde en nerv som inte hade berörts på länge. Riley hade förlorat kontakt med sin egen, äldre syster för många år sedan. De var nu främlingar och hon hade inte ens undrat över Wendy på väldigt länge. Hon hade ingen aning om vad hennes egen syster gjorde nu eller vart hon befann sig.

Efter ännu en paus sa Meredith, "Lova mig att du tänker över detta."

"Jag ska," sa Riley.

De avslutade samtalet.

Hon kände sig fruktansvärd. Meredith hade följt henne genom flera hemska stunder och han hade aldrig visat en sådan sårbarhet gentemot henne tidigare. Hon hatade att svika honom. Och hon hade just lovat honom att tänka över det.

Och oavsett hur gärna hon ville, så var Riley inte säker på att hon kunde säga nej.