Doktor Glas

12 juni

Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta sedan mitten av maj. Hela dagen står ett tjockt töcken av damm alldeles stilla över gatorna och torgen.

Först på kvällen lever man upp en smula. Jag tog en aftonpromenad nyss, som jag gör nästan var dag efter mina sjukbesök, och de äro icke många nu på sommaren. Det kommer en sval, jämn luftström från öster, töcknet lyfter, seglar långsamt bort och blir en lång slöja av rött stoft bort i väster. Intet skrammel av arbetsåkdon mera, bara en droska då och då, och spårvagnen som ringer. Jag går gatan ner i sakta mak, träffar emellanåt en bekant och står och pratar en stund i ett gathörn. Men varför skall jag jämt möta pastor Gregorius? Jag kan inte se den mannen utan att jag kommer att tänka på en anekdot jag en gång i världen hörde om Schopenhauer. Den bistre filosofen satt en kväll i ett hörn i sitt kafé, ensam som vanligt; dörren öppnas och en person med ett osympatiskt utseende stiger in. Schopenhauer betraktar honom med ett ansikte, förvridet av vämjelse och fasa, rusar upp och börjar dunka mannen i huvudet med sin käpp. Det var bara med anledning av hans utseende.

Nå, jag är nu ingen Schopenhauer; då jag såg prästen komma emot mig på långt håll, det var på Vasabron, stannade jag hastigt och ställde mig att se på utsikten med armarna stödda mot broräcket. Helgeandsholmens grå hus, den gamla badstuns söndriga götiska träarkitektur som speglades bruten i det rinnande vattnet, de stora gamla pilarna, som doppade sina blad i strömmen. Jag hoppades att prästen inte hade sett mig och att han inte heller skulle känna igen min ryggtavla, och jag hade redan i det närmaste glömt honom, då jag plötsligt fick se honom stå bredvid mig med armarna på broräcket liksom jag och huvudet på sned – i alldeles samma attityd som för tjugu år sen i Jakobs kyrka, då jag satt i familjebänken vid min salig mors sida och för första gången såg denna förskräckliga fysionomi skjuta upp i predikstolen som en otäck svamp och klämma i med sitt abba, käre fader. Samma feta, grådaskiga ansikte, samma smutsgula polisonger, litet gråa nu kanske, och samma outgrundligt gemena blick bakom glasögonen. Omöjligt att komma undan, jag är ju hans läkare nu liksom många andras, och han kommer till mig ibland med sina krämpor. – Se god afton, herr pastor, hur står det till. – Inte bra, inte riktigt bra, hjärtat är dåligt, bultar ojämnt, stannar ibland om nätterna, tycker jag. – Det gläder mig, tänkte jag, du kan gärna dö, din gamla rackare, så slipper jag se dig mera. Du har för resten en ung och vacker hustru, som du förmodligen pinar livet ur, och när du dör gifter hon om sig och skaffar sig en mycket bättre man. Men högt sade jag: jaså, jaha, pastorn kanske kommer upp till mig en av dagarna, så får vi se hur det är fatt. Men han hade mycket mera att tala om, viktiga saker: det är ju en rentav onaturlig värme, och det är dumt att det skall byggas ett stort riksdagshus på den lilla holmen där, och min hustru är för resten inte heller riktigt kry.

Så gick han till sist, och jag fortsatte min väg. Jag kom in i gamla staden, uppför Storkyrkobrinken, in i gränderna. En kvav skymning i de smala rämnorna mellan husen, och besynnerliga skuggor utmed väggarna, skuggor som man aldrig ser till nere i våra kvarter.

– — – Fru Gregorius. Det var ett underligt besök hon gjorde mig häromdagen. Hon kom på min mottagning; jag såg mycket väl när hon kom och att hon kom i god tid, men hon väntade till sist och lät andra, som kommo senare, gå före. Så kom hon då in till slut. Hon rodnade och stammade. Till sist fick hon fram någonting om att hon hade ont i halsen. Ja, det var för resten bättre nu. – Jag kommer igen i morgon, sade hon, jag har så bråttom nu…

Ännu har hon inte kommit igen.

Jag kom ut ur gränderna, ner på Skeppsbron. Månen stod över Skeppsholmen, citrongul i det blå. Men hela min lätta och lugna stämning var borta, mötet med prästen hade fördärvat den. Att det skall få finnas sådana människor till i världen som han! Vem minns inte det gamla problemet, som så ofta kommer under debatt när det sitter några fattiga satar tillsammans vid ett kafébord: om du kunde döda en kinesisk mandarin bara genom att trycka på en knapp i väggen, eller genom en ren viljeakt, och sedan ärva hans rikedomar – skulle du göra det? Den frågan har jag aldrig gittat svara på, kanske därför att jag aldrig riktigt hårt och bittert har känt fattigdomens elände. Men jag tror, att om jag kunde döda den där prästen genom att trycka på en knapp i väggen så skulle jag göra det.

Då jag gick hem i den onaturliga, bleka nattskymningen, tycktes mig hettan åter lika tryckande som mitt på dagen, liksom mättad med ångest, de röda stoftskyarna, som lågo lagrade bortom fabriksskorstenarna på Kungsholmen, hade mörknat och liknade sovande olyckor. Jag gick hemåt med långa steg nedåt Klara kyrka, med hatten i hand, ty svetten sipprade fram på min panna. Icke ens under kyrkogårdens stora träd fanns det svalka, men på nästan varje bänk satt det ett par och viskade, och några sutto i knä på varandra och kysstes med druckna ögon.

* * *

Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta – för vem? För ingen vän och för ingen väninna, knappt för mig själv ens, ty jag läser icke i dag vad jag skrev i går och kommer icke att läsa detta i morgon. Jag skriver för att röra min hand, min tanke rör sig av sig själv; skriver för att döda en sömnlös timme. Varför får jag inte sova? Jag har ju inte begått något brott.

* * *

Det som jag skriver ned på dessa blad är icke någon bikt; för vem skulle jag bikta mig? Jag berättar icke allt om mig själv. Jag berättar blott det som behagar mig att berätta; men jag säger ingenting som icke är sant. Jag kan dock icke ljuga bort min själs eländighet, om den är eländig.

* * *

Därute hänger den stora blå natten över kyrkogårdens träd. Det är tyst i staden nu, så tyst att suckarna och viskningarna från skuggorna därnere tränga ända hit upp, och en enstaka gång skär ett fräckt skratt igenom. Jag känner det som om i denna stund ingen i världen vore ensam mer än jag. Jag, medicine licentiaten Tyko Gabriel Glas, som stundom hjälper andra men aldrig har kunnat hjälpa mig själv, och som vid fyllda trettitre år aldrig har varit när en kvinna.

14 juni

Vilket yrke! Hur kom det sig att jag bland alla näringsgrenar valde den, som passade mig minst? En läkare måste vara ett av de två: människovän eller ärelysten. – Det är sant, på den tiden trodde jag mig vara bägge delarna.

Åter var här i dag en liten kvinna, som grät och tiggde och bad, att jag skulle hjälpa henne. Jag känner henne sedan flera år. Gift med en liten tjänsteman, fyra tusen om året eller något sådant, och tre barn. Barnen kommo slag i slag de tre första åren. Sedan har hon fått vara förskonad i fem eller sex år, hon har vunnit igen en smula hälsa och krafter och ungdom, och hemmet har hunnit ordna sig, resa sig litet efter olyckorna. Knappt om brödet naturligtvis, men det går ändå, tycks det. – Så med ens är olyckan där igen.

Hon kunde knappt tala för gråt.

Jag svarade naturligtvis med den vanliga utanläxan, som jag alltid läser upp i liknande fall: min plikt som läkare, och aktningen för människoliv, också det spädaste.

Jag var allvarlig och obeveklig. Så måste hon då gå till sist, skamsen, förvirrad, hjälplös.

Jag annoterade fallet; det var det adertonde i min praktik, och jag är likväl icke kvinnoläkare.

Det första glömmer jag aldrig. Det var en ung flicka, tjugutvå år eller så; en stor mörkhårig, litet vulgär ung skönhet. Man såg strax, att hon var av den sorten som måste ha uppfyllt jorden på Luthers tid, om han annars hade rätt då han skrev: det är lika omöjligt för en kvinna att leva utan man som att bita av sin egen näsa. Tjockt borgerligt blod. Fadern var en förmögen handlande; jag var husläkare i familjen, därför kom hon till mig. Hon var upprörd och utom sig men icke mycket blyg.

– Rädda mig bad hon, rädda mig. Jag svarade med plikten etc., men det var tydligen något som hon icke förstod. Jag förklarade för henne att lagen icke förstod sig på skämt i sådana fall. – Lagen? Hon såg bara frågande ut. – Jag rådde henne att anförtro sig åt sin mor: så talar hon med pappa, och så blir det bröllop. – O, nej, min fästman har ingenting, och far skulle aldrig förlåta mig. De voro icke förlovade, hon sade «fästman» blott emedan hon icke kunde finna något annat ord, älskare är ett romanord som låter oanständigt i tal. – Rädda mig, har ni då ingen barmhärtighet! Jag vet inte vad jag gör, jag går i Norrström!

Jag blev litet otålig. Hon ingav mig icke heller något särskilt medlidande, sådant där arrangerar sig ju alltid, när det bara finns pengar. Det är bara stoltheten som får lida en smula. Hon snyftade och snöt sig och talade förvirrat, till sist kastade hon sig på golvet och sparkade och skrek.

Nå, det slutade naturligtvis som jag hade tänkt; fadern, en rå lymmel, gav henne ett par örfilar, gifte henne sedan i rykande fart med medbrottslingen och skickade ut dem på bröllopsresa.

Sådana fall som hennes ha aldrig gjort mig huvudbry. Men det gjorde mig ont om den lilla bleka kvinnan i dag. Så mycket lidande och elände för ett så litet nöje.

Aktningen för människoliv – vad är det i min mun annat än ett gement hyckleri, och vad kan det vara annat för den, som då och då har tillbragt en ledig stund med att tänka. Det myllrar ju av människoliv. Och vid främmande, okända, osedda människoliv har aldrig någon på allvar fäst det ringaste avseende, kanske med undantag av några alltför påtagligt narraktiga filantroper. Man visar det i handling. Alla regeringar och parlament i världen visa det.

Och plikten, vilken förträfflig skärm att krypa bakom för att slippa göra det, som bör göras.

Men man kan ju inte heller sätta allt på spel, ställning, anseende, framtid, för att hjälpa främmande och likgiltiga människor. Att räkna på deras tystlåtenhet vore väl barnsligt. En väninna kommer i samma knipa, så viskas det ett ord om var hjälp står att få, och snart är man känd. Nej, bäst att hålla sig till plikten, om den också är en målad kuliss, som Potemkins byar. Jag är bara rädd att jag läser upp mitt pliktformulär så ofta, att jag till sist tror på det själv. Potemkin bedrog bara sin kejsarinna, hur mycket föraktligare är det icke att bedraga sig själv.

* * *

Ställning, anseende, framtid. Som om jag icke var dag och var stund vore beredd att packa dessa kollin ombord på det första skepp, som kommer lastat med en handling.

En verklig handling.