Blake Pierce

Blake Pierce är författaren bakom den bästsäljande rysarserien RILEY PAIGE, som inkluderar åtta böcker (med fler på väg). Blake Pierce har även skrivit bokserien MACKENZIE WHITE, vilken består av fem böcker (även där med fler på väg); bokserien AVERY BLACK som innehåller fyra böcker (fler böcker kommer); och den nya KERI LOCKE-serien.

Blake är en flitig läsare och ett livslångt fan av deckare och rysare som blir glad om ni hör av er, så besök gärna www.blakepierceauthor.com för att få veta mer, eller för att ta del av uppdateringar och hålla kontakten.

Copyright © 2015 Blake Pierce. Alla rättigheter förbehålles. Med undantag tillåtna i enlighet med U.S. Copyright Act 1976, ingen del av denna publikation får återskapas, distribueras eller sändas på något vis, eller förvaras i databas eller hämtningssystem utan författarens medlåtande. Den här e-boken är licenserad enbart för personligt bruk. Den här e-boken får inte återförsäljas eller skänkas bort. Om ni vill dela den här boken med någon annan, var vänlig och köp ytterligare en kopia för varje mottagare. Om du läser boken och inte köpte den, eller om den inte köpts åt dig, var då god och lämna tillbaka den och köp en egen kopia. Tack för att ni respekterar denna författares hårda arbete. Det här är skönlitteratur. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, händelser, och incidenter är antingen en produkt av författarens fantasi eller används fiktivt. Eventuella liknelser med riktiga personer, levande eller döda, är helt slumpmässig. Omslagsbild Copyright GongTo, använd med licens från Shutterstock.com.

BÖCKER AV BLAKE PIERCE

RILEY PAIGE

BORTA (Bok #1)

TAGEN (Bok #2)

ÅTRÅDD (Bok #3)

Prolog

En ny våg av smärta ryckte Rebas huvud upprätt. Hon drog i repen som band hennes kropp. De satt knutna runt hennes mage till ett rör som reglats till både golvet och taket i mitten av ett litet rum. Hennes vrister och handleder var bundna.

Hon insåg att hon slumrat till, något som fick rädslan att skölja över henne. Hon visste nu att mannen skulle döda henne. Bit för bit, sår efter sår. Det var inte hennes död han var ute efter, inte heller var det sex – han ville bara komma åt hennes smärta.

Jag måste hålla mig vaken, tänkte hon. Jag måste ta mig härifrån. Om jag somnar igen kommer jag att dö.

Trots hettan i rummet så kändes hennes nakna kropp sval av svett. Hon tittade ned, darrade till av smärta, och såg på sina bara fötter mot trägolvet. Runt omkring dem fanns fläckar av torkat blod, tydliga tecken på att hon inte var den första som bundits fast här. Paniken ökade.

Han hade gått iväg någonstans. Den enda dörren i rummet var stängd, men han skulle komma tillbaka. Det gjorde han alltid. Sedan skulle han göra vad helst han nu kunde komma på för att få henne att skrika. Fönstren var förtäckta och hon hade ingen aning om det var dag eller natt, då det enda ljuset kom från en ensam glödlampa som hängde i taket. Vart det än var hon befann sig så verkade det som att ingen kunde höra henne skrika.

Hon undrade om rummet en gång hade varit en liten flickas sovrum. Det var groteskt rosa, med små snirkliga figurer och sagomönster målade överallt. Någon – hennes kidnappare, antagligen – hade förstört allt som en gång funnits där, och trasiga stolar och bord låg slängda runt i rummet. Golvet var täckt av lemmar och kroppar från ett barns dockor. Små peruker – från dockor, gissade Reba – var spikade likt skalper mot väggarna, de flesta konstnärligt flätade, alla i onaturliga leksaksfärger. Ett trasigt, rosa sminkbord stod upprätt mot en vägg, med dess hjärtformade spegel krossad i små skärvor. Den enda andra hela möbeln var en smal säng med ett trasigt, rosa tak. Hennes kidnappare vilade där ibland.

Mannen såg på henne med svarta ögon genom hålen i den svarta rånarluvan. Först hade hon känt sig lättad över det faktum att han alltid hade masken på. Om han inte ville att hon skulle se hans ansikte, betydde inte det att han inte planerade att döda henne, och att han kanske skulle låta henne gå?

Men hon förstod snart att masken fanns där av en annan anledning. Hon kunde se att under masken fanns där en tillbakadragen haka och en skev panna, något som fick henne att tro att mannens ansiktsdrag kanske var veka och alldagliga. Trots att han var stark var han kortare än henne, och kanske var han osäker på grund av det. Därför, tänkte hon, bar han masken för att verka mer skrämmande.

Hon hade gett upp hoppet om att lyckas övertala honom att inte skada henne. Först hade hon trott att hon kunde göra det. Hon visste trots allt att hon var snygg. Eller åtminstone så var jag det, tänkte hon ledsamt.

Svett och tårar blandades samman på hennes blåslagna ansikte och hon kunde känna stelheten av det torkade blodet i sitt långa, blonda hår. Hennes ögon sved. Han hade tvingat henne att använda linser, och de gjorde det svårare att se.

Vem vet hur jag ser ut nu.

Hon lät huvudet falla.

Dö nu, bad hon sig själv.

Det borde vara enkelt. Hon var säker på att andra hade dött här innan henne. Trots det så kunde hon inte. Bara tanken på det fick hennes hjärta att slå hårdare, och hennes andning blev tyngre medan repet spände mot hennes mage. Sakta men säkert, i väntan på vad som nog var en säker död, så hade en annan känsla börjat rota sig inom henne. Denna gången var det inte rädsla eller panik. Det var inte förtvivlan. Det var något annat.

Vad är det jag känner?

Då insåg hon vad det var. Det var vrede. Inte gentemot hennes kidnappare. Hon hade sedan länge förbrukat all sin ilska mot honom.

Det är jag, tänkte hon. Jag gör precis det han vill att jag ska göra. När jag skriker och gråter och ber, då ger jag honom precis det han vill.

När hon drack av den kalla, smaklösa soppan han matade henne med via ett sugrör – då gjorde hon precis det han ville. När hon patetiskt snyftade och sa att hon var mamma och att hon hade två små barn som behövde henne, då uppfyllde hon alla hans sadistiska begär.

Hennes sinne var med ens glasklart, och snyftandet byttes ut mot en nyfunnen beslutsamhet. Kanske behövde hon pröva något annat. Hon hade kämpat så hårt mot repen som band henne, i flera dagar. Kanske var det fel tillvägagångssätt. Repen var lite som de där bambuleksakerna, de där kinesiska fingerfällorna där man satte ett finger i varje ände och ju hårdare man drog, desto mer satt man fast. Kanske tricket var att slappna av, helt och hållet. Kanske var det vägen ut.

Hon lät kroppen slappna av, en muskel i taget, och kände varenda sår, varenda blåmärke, där hennes hud rörde repen. Och så, med ens, så upptäckte hon var någonstans som repen spände.

Till sist hade hon hittat vad hon letade efter. Det fanns en viss löshet runt hennes högra vrist. Men det skulle inte hjälpa att dra, i alla fall inte än. Hon behövde hålla musklerna rörliga. Hon böjde och vickade på vristen, först försiktigt, och sedan mer aggressivt allt eftersom repet lossade.

Äntligen, till hennes glädje och förvåning, lossnade hennes häl och hon drog loss hela högra foten. Hon tittade bort över golvet. Endast en bit bort, bland de spridda kroppsdelarna från dockorna, låg hans kniv. Han skrattade jämt när han lämnade den där, så hånande nära. Kniven, täckt av blod, blänkte mot henne i ljuset.

Hon svingade ut sin fria fot mot kniven. Den gick över och missade.

Hon lät kroppen slappna av igen, och gled ned längs röret en bit och spände foten tills kniven var inom räckhåll. Hon tog tag i den smutsiga kniven mellan tårna, drog den längs golvet och lyfte försiktigt upp den med foten innan hon kunde greppa den med handen. Därefter vände hon försiktigt på den och sågade i repet som band hennes handleder. Det kändes som om tiden stod stilla medan hon höll andan i hopp och bön om att hon inte skulle tappa den. Att han inte skulle komma in.

Till slut hörde hon repet brista, och hon var chockerad över att se hennes händer fria. Med bultande hjärta skar hon snabbt loss repet runt midjan.

Fri. Hon kunde knappt tro det.

För ett ögonblick kunde hon endast huka sig där med både händer och fötter som pirrade medan de återfick blodcirkulation. Hon petade på linserna hon hade i ögonen och motstod viljan att klösa ut dem. Istället så drog hon dem försiktigt till sidan, klämde åt och drog ut dem. Hennes ögon gjorde fruktansvärt ont och det var en lättnad att få ut dem. När hon såg på de två plastbitarna i hennes hand blev hon nästan äcklad av deras färg. Linserna var onaturligt blå. Hon kastade dem åt sidan.

Rebas hjärta bankade när hon drog sig upp och snabbt haltade mot dörren. Hon tog tag i handtaget, men stannade upp.

Tänk om han är där ute?

Hon hade inget val.

Reba vred handtaget och drog i dörren, som öppnades ljudlöst. Hon stirrade ner längs en lång, tom korridor, endast upplyst av en öppning på högersidan. Hon kröp vidare, naken, barfota, och tyst, och såg öppningen leda in i ett svagt upplyst rum. Hon stannade och tittade. Det var en enkel matsal med ett bord och stolar, alla helt vanliga, som om en familj snart skulle komma hem till middag. Gamla gardiner hängde framför fönstren.

En ny rädsla steg inom henne. Vardagligheten här var skrämmande på ett sätt en fängelsehåla aldrig hade kunnat vara. Mellan gardinerna kunde hon se att det var mörkt utomhus. Hennes rädsla lättade vid tanken på att mörkret skulle göra det enklare att fly.

Hon vände tillbaka mot korridoren. Den slutade vid en dörr – en dörr som bara var tvungen att leda ut. Hon haltade fram och klämde åt runt det kalla kopparhandtaget. Dörren svingade tungt mot henne och avslöjade natten utomhus.

Hon såg en liten veranda och ett fält bortom den. På natthimlen syntes stjärnor, men ingen måne. Det fanns inget ljus någonstans – inget tecken på närliggande hus. Hon gick långsamt ut på verandan och ut på fältet som var torrt och utan gräs. Kall, frisk luft fyllde hennes lungor.

Blandat med paniken kände hon sig upprymd. Lyckan av frihet.

Reba tog sitt första steg, beredd på att springa, när hon plötsligt kände ett hårt grepp av en hand runt hennes handled.

Och sen det bekanta, fula skrattet.

Det sista hon kände var något hårt – kanske metall – mot hennes huvud, och sedan sjönk hon in i mörkrets djup.